Lösgodis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lösgodis i en butik.
Lösviktsgodis i en påse
Ett urval lösgodis
Lösgodis i en godisskål

Lösgodis eller lösviktsgodis är smågodis som säljs som självplock. Lösgodis kallas även plockgodis och smågodis.

Historia i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Smågodis har länge sålts bakom disk i kiosker och godisaffärer. Något som blev allt vanligare från slutet av 1930-talet.[1] Men det var först när Livsmedelsverket år 1985 rekommenderade Hälsovårdsnämnden att tillåta självplock för kunderna, som det kom till dagligvaruhandeln. Spridningen i Sverige och den ökande försäljningen gjorde att priserna sjönk på lösgodis.

Reglerna för att sälja lösviktsgodis byggde på att produkterna skulle vara hygieniskt placerade och konfektyren skulle ligga i separata behållare och den fick plockas endast med hjälp av tång, slev eller skopa. Bakom idén stod tre finska studenter, handelsstuderande i Stockholm, som i början på 1980-talet själva hade startat en godiskedja i Helsingfors och visat hur lösviktsförsäljning skulle kunna bli framgångsrikt.

Import, export och försäljning[redigera | redigera wikitext]

Svenskar äter mest lösviktsgodis i världen och skärtorsdagen är den största försäljningsdagen i matvarubutikerna. Lösgodis är även populärt i Finland och Norge, men inte i Danmark.

Bortser man från den egna tillverkningen är Sverige en av världens största godisimportörer. Stora grossister är Karamellkungen och Godisprinsen som ingår i Candyking. Andra grossister är Axfood, Privab och Drömgodis.

Intresset för lösviktsgodis ökar globalt sett och Sverige exporterar även lösgodis.[2] År 2014 säljer möbelvaruhuset Ikea svenskt lösgodis i ett 20-tal europeiska länder och planerar att sälja det även i Nordamerika och Asien före årets slut.[2]

I Sverige äts omkring 18 kilo godis per person och år.[2] Plockgodiset står för runt en tredjedel av den totala ­godiskonsumtionen i Sverige, enligt en uppskattning från analysföretaget Delfi.[2] Det säljs cirka 100 miljoner påsar med lösgodis i Sverige varje år och en genomsnittlig påse väger omkring 350 gram, vilket motsvarar hela dagsbehovet (ca 1600 kcal) av energi för ett barn. Godis innehåller dock varken vitaminer eller mineraler.[3]

Ungdomar samt yrkesverksamma kvinnor mellan 25 och 60 år äter mest godis. Enligt Menigo Foodservice är saltlakritsen den mest älskade och mest hatade varianten av alla sorters godis. Sura godisar äts mest av den yngre generationen. Det söta gelégodiset tilltalar de flesta. Skumgodis är favoriter bland barnen. Äldre gillar ofta klassiker som funnits länge.[4]

För affärerna har lösviktsgodiset allt mer blivit en lockvara för att få kunder till butiken. Konkurrensen är hård om att ha det bästa priset och utbudet av lösviktsgodis för att locka de prismedvetna konsumenterna.

Hälsoeffekter[redigera | redigera wikitext]

Konsumtion av lösgodis har angivits som en faktor bland flera till fetma och olika sjukdomar på grund av ökad insulinproduktion som kommer av förhöjda blodglukosvärden.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Vår historia”. Aroma konfektyrer. http://www.aroma.se/main.php?menuId=135. Läst 11 september 2011. 
  2. ^ [a b c d] Plockgodis från Sverige en allt smaskigare exportvara”. Dagens Nyheter. 16 april 2014. http://www.dn.se/ekonomi/plockgodis-fran-sverige-en-allt-smaskigare-exportvara/. Läst 6 maj 2014. 
  3. ^ Katarina Holm-Johansson, kostrådgivare och ansvarig för Energibalans.nu (27 juni 2007). ”Lösviktsgodis - ett hot mot vår hälsa”. Läsarnas fria tidning. http://www.lasarnasfria.nu/Artikel/7814. Läst 19 december 2011. 
  4. ^ http://web.archive.org/web/20111125063338/http://www.menigo.se/SiteCollectionDocuments/losviktsgodis%202010%20webb.pdf Läst: 15 juni 2011.
  5. ^ chalmers.se: kolhydrater. Läst: 2011-08-04.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]