LORAN

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

LORAN (long range navigation) är ett amerikanskt radionavigeringssystem med lång räckvidd för sjö- och luftfart. Korta radiosignaler sänds ut synkront från två landbaserade stationer på avstånd av 500 till 700 kilometer från varandra. En mottagare ombord mäter tidsskillnaden mellan de två signalernas ankomst till fartyget. Tidsskillnaden motsvarar skillnaden i avstånd till avsändarstationerna och fastställer därmed en hyperbel på jordytan som fartyget befinner sig på.

LORAN utvecklades i USA under andra världskriget. Det liknade Storbritanniens Gee-system men arbetar vid lägre frekvenser för att ge förbättrad räckvidd på upp till 1.500 miles (2.400 km) med noggrannhet av tiotals miles. Det användes först för fartygskonvojer som korsade Atlanten, och sedan av långväga patrullflygplan, men fann sin huvudsakliga användning på fartyg och flygplan som är verksamma i Stilla havet.

LORAN, i sin ursprungliga form, var ett dyrt system att använda och krävede en katodstrålerörsskärm. Denna begränsade användningen till militära och stora kommersiella användare. Förbättrad elektronik som infördes under 1950-talet ledde till att nya koncept blev praktiskt möjliga. Den amerikanska flottan började utvecklingen av Loran-B, som erbjöd noggrannhet i storleksordningen några tiotal meter, hade inledningsvis betydande tekniska problem. Det amerikanska flygvapnet hade arbetat på ett annat koncept, som kallas Cyclan, men övergav den i början av 1950-talet.

Marinen tog upp Cyclanarbete, som döptes till Loran-C, och fortsatta experiment med den. Dessa visade sig vara framgångsrika, Loran-C erbjöd längre räckvidd än LORAN och noggrannhet i storleksordningen hundratals meter. Den amerikanska kustbevakningen tog över verksamheten i de båda systemen 1958.

Trots den dramatiskt förbättrade prestandan för Loran-C, var LORAN, numera känd som Loran-A (eller "Standard LORAN"), i allmänt bruk. Detta berodde delvis på att kostnaderna för att framställa Loran-C-elektronik, ett problem som försvann med ett brett införande av billig mikroelektronik under 1980-talet, vilket fick Loran-C-mottagare för att sjunka i pris dramatiskt. Loran-A demonterades början på 1970-talet men förblev aktiv i Nordamerika fram till 1980 och resten av världen fram till 1985. En japansk kedja var kvar på luften till den 9 maj 1997 och en kinesisk kedja var fortfarande listad som aktiv 2000.

Loran-A använde samma frekvenser som amatörradions 160-metersband, och radiooperatörer hade strikta regler för att arbeta med reducerade effektnivåer. Beroende på deras placering och avstånd till stranden, var amerikanska operatörer begränsade till maximum av 200 till 500 watt under dagen och 50 till 200 watt på natten.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia