Lagen om psykiatrisk tvångsvård

Från Wikipedia
Frihetsberövande i Sverige
Omhändertagande
LOB
Gripande
Anhållande
Häktning
Fängelse
Ungdomshem
Särskilda ungdomshem
SiS
Sluten ungdomsvård
Rättspsykiatrisk vård
LVU
LVM
LPT

Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) innehåller de centrala bestämmelserna om psykiatrisk tvångsvård i Sverige.[1]

En huvudregel i svensk sjukvård är att ingen ska vårdas mot sin vilja eller behandlas utan samtycke. I vissa fall kan dock undantag göras från detta. Tvångsåtgärder inom vården regleras bland annat av LPT och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).[2]

Kraven bör ses som ett uttryck för omsorg och solidaritet, där tvångsåtgärderna ytterst ska syfta till att åter göra människan till en autonom person. Tvånget ska dessutom vara tydligt och öppet, patienten ska informeras om motivet och dennes integritet och autonomi ska respekteras. Presumtivt samtycke ska eftersträvas.[3] Ett centralt begrepp är att tvångsvården ska syfta till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver.

Vård och behandling under tvång

För att sluten tvångsvård enligt LPT ska bli aktuellt måste följande villkor vara uppfyllda:

  • Personen lider av en allvarlig psykisk störning.
  • Personen har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård (vården kan ej tillgodoses på annat sätt än genom inläggning).
  • Personen motsätter sig frivillig vård eller att det "till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke".

Allvarlig psykisk störning är ett svenskt juridiskt begrepp och inte en medicinsk term. Begreppet avser psykotiskt tillstånd med förvirring, tankestörningar, hallucinationer eller vanföreställningar. Även depressioner utan psykotiska symtom där risk för självmord föreligger och mer uttalade personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykotisk karaktär eller starkt tvångsmässigt beteende räknas som allvarlig psykisk störning.[4] Om en allvarlig psykisk störning föreligger bedöms alltså efter störningens art (en psykos utgör alltid en allvarlig psykisk störning) och grad (en depression kan uppfylla kriterier om den t. ex. är förknippad med en högre självmordsrisk).

Grund för bedömningen måste dokumenteras tydligt i journalen. Det räcker inte med att uppfylla en svår diagnos för att bli intagen, utan de kriterier ovan måste vara uppfyllda.

Vårdintyg får endast utfärdas av en legitimerad läkare och efter en särskild läkarundersökning.[5] Om inte patienten medverkar till att bli undersökt, så kan patienten omhändertas för undersökning. Polisen utför omhändertagandet efter beslut av läkare i allmän tjänst eller av läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg. Allmän tjänst skall ej förväxlas med allmäntjänstgöring.[6]

Ett vårdintyg får endast utfärdas i omedelbar anslutning till undersökningen. När patienten inkommit till den psykiatriska akutmottagningen kan en underläkare besluta om ett kvarhållningsbeslut som innebär att patienten kan hållas kvar mot sin vilja i upp till 24 timmar. Inom ett dygn måste dock en överläkare besluta om patienten ska intas för sluten psykiatrisk tvångsvård eller inte. Om patienten tas in ska beslutet innehålla en redogörelse för den psykiska störningen och de omständigheter som gett upphov till vårdbehovet. Patienten måste informeras om sina rättigheter, däribland att överklaga beslutet om tvångsvård, till förvaltningsrätten i samband med att beslutet tas.

Har inte patienten i fråga blivit undersökt av en legitimerad läkare, som utfärdat ett vårdintyg och därmed intygat att kriterierna för tvångsvård sannolikt är uppfyllda, kan däremot inte en underläkare på den akutpsykiatriska mottagningen fatta ett kvarhållningsbeslut. Då måste en överläkare inkallas direkt och utfärda vårdintyg för att patienten ska kunna tas in och kvarhållas mot dennes vilja.

Beslut om tvångsbehandling på den akutpsykiatriska mottagningen måste däremot alltid fattas av en behörig läkare, även om en legitimerad läkare har utfärdat ett vårdintyg.

Om vårdintyg utfärdats, får patienten efter läkarbeslut om intagning hållas kvar tills frågan om intagning avgjorts i domstol. Tvång som är nödvändigt får användas för att hindra patienten att lämna vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården.

Vid kvarhållande får chefsöverläkaren besluta om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning för att förhindra att patienten har med sig alkohol eller andra berusningsmedel, dopingmedel, injektionssprutor, kanyler, föremål som är ägnade för narkotikamissbruk eller annat som är farligt för patienten eller andra.[7]

Vård enligt LPT ska bedrivas på en sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun. Vården ska uppfylla kraven om god säkerhet. Det ska även finnas en säkerhetsansvarig som ser till att dessa krav bibehålls, samt ser till att sjukvårdsinrättningen säkerhetsanpassas och säkerhetsklassificeras systematiskt och fortlöpande.

Patienten och även anhöriga - om detta är lämpligt - bör vara delaktiga i vårdplaneringen. Vårdplan ska upprättas snarast efter intagning på sjukvårdsinrättning och beskriva behandlingsåtgärder som behövs för att syftet med tvångsvården ska uppnås och för att resultaten av vården ska bestå.

Tvångsåtgärder får användas ”om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärderna”. Finns det möjlighet att bedriva vård med mindre ingripande åtgärder så ska dessa tillämpas. Tvång ska användas så skonsamt som möjligt. Tvångsåtgärder enligt lagen kan innefatta kortvarig fastspänning, avgränsning från andra patienter och inskränkning att använda elektroniska kommunikationstjänster (telefon, internet). Åtgärder som att lägga i bälte och avskilja patienten från övriga patienter är alltså reglerade och beslutas av chefsöverläkaren. Chefsöverläkaren är ytterst ansvarig för vård och behandling och är enligt lag tvungen att rapportera sina bedömningar gällande tvångsåtgärder till IVO - “Inspektionen för vård och omsorg”.[8] Fastspänning och avskiljande från övriga får endast ske under kortare tid. Vid fastspänning ska det finnas vårdpersonal närvarande.

Den vårdande överläkaren kan ge tillstånd till permission för ett visst tillfälle eller för återkommande tillfällen.

Efter beslut av förvaltningsrätten kan tvångsvården sedan den 1 september 2008 numera också bedrivas utanför sjukvårdsinrättning. Denna vårdform kallas för Öppen psykiatrisk tvångsvård (ÖPT). Den öppna psykiatriska tvångsvården får förenas med vissa villkor, som förvaltningsrätten beslutar om, exempelvis att patienten ska genomgå ECT, ta medicin, träffa sina kontaktpersoner etc. Den nya vårdformen infördes för att ersätta det gamla systemet med permission till vårdtidens slut och innebär att patienter nu kan tvångsvårdas en längre tid än tidigare eftersom rekvisiten för den öppna tvångsvården delvis är annorlunda än för den slutna.

När kriterierna för tvångsvård inte längre finns, alternativt när en ansökan om fortsatt tvångsvård avslås i förvaltningsrätten, ska patienten omedelbart överföras till frivillig vård. Bedömning om det är motiverat med LPT-vård måste ske fortlöpande under vårdtiden.

Konvertering

En patient som frivilligt accepterat vård eller inläggning, kan i vissa specifika situationer bli föremål för överföring till tvångsvård, så kallad konvertering. Konvertering från vård enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) på psykiatrisk vårdinrättning till vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), kan ske när en patient vid utskrivning bedöms utgöra en fara för sig själv eller annan. Övriga förutsättningar för vård enligt 3§ LPT måste också vara uppfyllda, det vill säga:

  • Allvarlig psykisk störning måste föreligga.
  • Oundgängligt behov av heldygnsvård måste finnas. Det ska även beaktas om personen till följd av sin psykiska störning är en fara för annans personliga säkerhet eller psykiska eller fysiska hälsa.
  • Patienten ska motsätta sig erbjuden vård och behandling. Alternativt så ska det till följd av patientens psykiska tillstånd finnas grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans samtycke.

I och med farlighetskriteriet ställs alltså hårdare krav i konverteringssituationen. På samma sätt som vid intagning enligt LPT, gäller en tvåläkarprövning vid konvertering: vårdintyg ska utfärdas, följt av ett konverteringsbeslut inom 24 timmar, utfört av en specialistkompetent läkare.

Domstolsprövning är obligatoriskt. Förvaltningsrätten ska informeras av chefsöverläkaren senast nästa dag. Konverteringsbeslutet är giltigt längst fyra dagar (till skillnad mot de fyra veckor som gäller för vårdintyg där patienten inte redan vårdas enligt HSL). Anser chefsöverläkaren att tvångsvården bör fortsätta, måste alltså ansökan hos länsrätten om medgivande till fortsatt tvångsvård ske inom fyra dagar från dagen för beslutet om konvertering.[9]

Patientens rättssäkerhet

När en patient blir föremål för tvångsvård, är det viktigt att patienten får information om vilka regler som gäller, men även vilka rättigheter patienten har. Patienten ska vara delaktig och ha inflytande, och medverkar därför i upprättandet av den individuella vårdplanen. I de fall patienten inte deltagit, ska detta anges i vårdplanen.

Rättssäkerhet borde betyda att alla ska bedömas lika, att man har rätt att överklaga beslut samt rätt till skydd mot integritetskränkningar. Det finns dock svårigheter för vissa utsatta grupper i samhället som helt enkelt inte har ”rättslig tillgänglighet” och därmed inte kan tillgodose sina lagliga rättigheter. Där krävs stöd, information samt att någon träder in för patientens räkning för att bevaka den enskilde individens rätt och intresse.[10]

Patient som vårdas enligt LPT har enligt lagen rätt att:

  • inom 24 timmar från ankomsten till sjukvårdsinrättningen bli bedömd av psykiater
  • överklaga intagningen och vissa andra läkarbeslut till förvaltningsrätten
  • få tvångsvården prövad i förvaltningsrätten efter fyra veckor, därefter efter fyra månader och sedan efter sex månader. Överläkaren kan dock själv besluta att avbryta pågående tvångsvård tidigare
  • få en vårdplan upprättad
  • få ha en närstående med i behandlingsplaneringen
  • få så kallad stödperson genom förtroendenämnden / patientnämnden, som kan bistå patienten under tvångsvårdstiden
  • upplysas av läkare om sina rättigheter
  • läsa lagtexten till LPT-lagen.

Domstolsprövning

Om chefsöverläkaren anser att patienten behöver längre vårdtid än fyra veckor, måste han enligt 7 § LPT före utgången av fyraveckorstiden hos förvaltningsrätten ansöka om medgivande till sådan vård. I ansökan ska anges vilka omständigheter som utgör grund för en sådan bedömning samt vilket stöd och vilken behandling patienten ska få.[11] Därefter kan ny förlängningsansökan ske inom fyra månader (LPT §8), därefter ny ansökan var sjätte månad (LPT §9).[12]

Denna rätt att få domstolsprövning grundar sig på att Sverige förbundit sig att följa artikel 5 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna enligt vilken "envar som berövas sin frihet skall äga rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden inte är laglig".[13]

Vid fråga om förlängning måste det stå klart att patienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård (sluten psykiatrisk tvångsvård). Av rättsfallet RÅ 1998 ref. 51 framgår att när tvångsvård förlängts flera gånger och patienten fått vistas oavbrutet utanför sjukvårdsinrättningens område kan fortsatt tvångsvård enligt LPT inte bifallas.[14]

Stödperson

Vid intagningsbeslut föreligger även skyldighet att informera patienten om rätten till stödperson. Chefsöverläkaren är skyldig att rapportera patientens inställning angående att få en stödperson under tvångsvården. Stödpersonens uppdrag kan övergå till att bli kontaktperson enligt socialtjänstlagen under en månad efter tvångsvårdens upphörande.[15] [9]

En stödperson ska:

  • bistå patienten i personliga frågor
  • ha rätt att besöka patienten på avdelningen eller vårdplatsen
  • ha rätt att närvara vid förvaltningsrättens förhandlingar
  • följa reglerna om tystnadsplikt
  • hålla kontinuerlig kontakt med Förtroendenämndens kansli
  • vara positiv till psykiatrisk medicinering och ECT.

En stödperson får inte vara skeptisk till psykiatrisk medicinering och ECT. En patient som är emot psykiatrisk medicinering och ECT p.g.a. att han eller hon inte anser sig lida av någon psykisk sjukdom eller vill ha en annan behandling för en erkänd psykisk sjukdom kan inte få en stödperson som ger stöd i denna uppfattning och som arbetar för att förverkliga patientens vilja eftersom sådana personer inte anlitas som stödpersoner av landstingen.[källa behövs]

Referenser

  1. ^ (1991:1128)
  2. ^ (1990:52)
  3. ^ Socialstyrelsens nationella riktlinjer för utredning, behandling och rehabilitering av patienter med psykos, speciellt schizofreni. Version 1999-12-12.
  4. ^ Wetterberg, L (2006). Psykiatri i fickformat. WHB Tunnlandsv. 93 Bromma.
  5. ^ 4 § Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
  6. ^ Ds 2003:30 Läkare i allmän tjänst
  7. ^ 6 § Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
  8. ^ Inspektionen för vård och omsorg [IVO, myndighet från och med 1 juni 2013. Tidigare handlades detta av Socialstyrelsen.
  9. ^ [a b] internetmedicin.se: Vårdintyg – tvångsåtgärder. Vårdenhetsöverläkare Stefan Westergren, Avd 95 1, Psykiatri Östra/SU. Uppdaterad 2005-10-20. Hämtad 2006-12-24.
  10. ^ Caroline von Malortie (2003). Perspektiv på rättssäkerhet och rättsskydd vid LPT-mål. Lunds Universitet, RÄS 640 (41-60).
  11. ^ 7 § Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
  12. ^ https://lagen.nu/1991:1128#P8
  13. ^ Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
  14. ^ https://lagen.nu/dom/ra/1998:51
  15. ^ 30 § Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Externa länkar