Landing Ship Tank

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Landing Ship Tank (LST) var en serie av landstigningsfartyg avsedda för att landsätta stridsvagnar direkt på stränder, som utvecklades i Storbritannien och USA under andra världskriget. Den första serien fartyg byggdes av Storbritannien genom att konvertera tre existerande fartyg. Senare fartyg var konstruerade från grunden som landstigningsfartyg.

Maracaibo[redigera | redigera wikitext]

Maracaibo
Allmänt
Varv Furness Shipbuilding Company
Haverton Hill-on-Tees
Operatörer  Royal Navy
Antal byggda 3
Tekniska data
Längd överallt 116 m
Bredd överallt 21,3 m
Djupgående fullt lastad:
4,6 m i aktern
1,2 m i fören
Framdrift
Maskinstyrka 3000 shp
Propellrar 2
Lastförmåga
Bruttotonnage 4877 ton

Evakueringen från Dunkerque 1940 visade på behovet av oceangående landstigningsfartyg som kunde lasta av stridsvagnar och andra fordon direkt på en strand. Som en tillfällig lösning så byggde man om tre oljetankers avsedda för fart på den grunda Maracaibosjön i Venezuela, på grund av deras ringa djupgående. Fartygen försågs med bogportar och en dubbelledad 30 meter lång fordonsramp. Fartygen tjänstgjorde i Operation Torch 1942, men deras trubbiga för begränsade deras hastighet betänkligt.

LST Mark 1[redigera | redigera wikitext]

LST Mark 1
Allmänt
Operatörer  Royal Navy
Antal byggda 3
Tekniska data
Deplacement 3678 t standard
5497 t fullt lastad
Längd överallt 120 m
Bredd överallt 15 m
Djupgående 4,42 m
Framdrift
Huvudmaskin Ångturbiner
Maskinstyrka 7000 shp
Propellrar 2
Prestanda
Maxfart 18 knop barlastad för landstigning
16,5 knop fullt barlastad
Räckvidd 9000 nm vid 14 knop
HMS Boxer som Fighter Direction Ship under operation Overlord.

Landing Ship Tank Mark 1 var de första landsigningsfartygen för stridsvagnar som byggdes från grunden. För att kunna bära den önskade lasten av 13 Churchill-stridsvagnar, 27 andra fordon och 200 soldater i en hastighet på 18 knop, kunde fartygen inte ha det grunda djupgåendet som skulle underlätta avlastning på stränderna. Som ett resultat så fick de utrustas med en lång fordonsramp som stuvades bakom bogportarna. LST Mark 1 beställdes i mars 1941 och byggdes bara i tre exemplar. Alla tre fartyg byggdes om till Fighter Direction Ships inför Operation Overlord. Ytterligare sju stycken Mark 1 planerades att byggas på amerikanska varv men på grund av problem med konstruktionen och att konstruktionsarbetet på LST Mark 2 fortlöpte i god fart så skrotades dessa planer. Byggandet av de tre Mark 1 var inte klart fören 1943 och då hade redan flera Mark 2 levererats från amerikanska varv.

LST Mark 2[redigera | redigera wikitext]

LST Mark 2
Allmänt
Operatörer  USA:s flotta
 Royal Navy
 Kanadas flotta
Antal byggda 1051
Tekniska data
Deplacement 1809 t olastad
3942 t fullt lastad
Längd överallt 99,90 m
Bredd överallt 15 m
Djupgående tom:
2,29 m i aktern
1,02 m i fören
fullt lastad:
4,29 m i aktern
2,49 m i fören
Framdrift
Huvudmaskin 2 × General Motors 12-567 dieselmotorer
Propellrar 2
Prestanda
Maxfart 12 knop
USS LST-325 och USS LST-388 lossar förnödenheter medan de är strandade av tidvattnet under Operation Overlord den 12 juni 1944.

Efter Atlantkonferensen i Argentia, Newfoundland i augusti 1941, mellan Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill där riktlinjerna för det pågående kriget drogs upp, så anlände i november 1941 en delegation från den brittiska Admiralty till USA för att diskutera byggnationen av fartyg för brittiska behov med Bureau of Ships. Ett av besluten var att inte producera LST Mark 1 i USA utan att låta Bureau of Ships konstruera en ny version Landing Ship Tank Mark 2 som enbart skulle byggas på amerikanska varv för att låta brittiska varv koncentrera sig på örlogsfartyg. Specifikationen som man enades om krävde att fartygen skulle kunna korsa Atlanten på egen hand, men kravet på hastighet sänktes till 10 knop för att kunna ge fartygen ett mindre djupgående i fören vid landstigning. För att klara av de motstridiga kraven på större djupgående vid färd över oceaner och minimalt djupgående vid landstigning, så försågs fartygen med ett omfattande ballastsystem. Ett kraftfullt ankarspel med ankare i aktern gav fartygen möjlighet att dra loss sig själva från landstigningsstränder. Ett första utkast på konstruktionen av fartygen sändes till Storbritannien den 5 november 1941 som omedelbart godkändes, Admiralty beställde 200 LST Mark 2 som skulle levereras inom ramen för Lend-Lease. Det första utkastet var på ett fartyg 85 meter långt men eftersom konstruktionsarbetet fortskred så reviderades längden till 100 meter, en bredd på 15 meter och ett minsta djupgående på 1,2 meter. Mark 2 kunde transportera en last på 1900 ton av stridsvagnar och andra fordon.

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Den första LST Mark 2 kölsträcktes den 10 juni 1942 på Newport News i Virginia och sjösattes i oktober. Totalt hade 23 stycken tagits i tjänst under 1942. Byggnadsprogrammet för LST var högt prioriterat men för att inte konkurrera om de varv som hade kapacitet att bygga större fartyg så etablerades nya varv längs floder i inlandet i mellanvästern. Av de 1051 som byggdes under kriget så byggdes 670 stycken av fem varv i inlandet. Chicago Bridge and Iron byggde 156 stycken vid sitt varv i Seneca.

LST Mark 3[redigera | redigera wikitext]

LST Mark 3
Allmänt
Operatörer  Royal Navy
 Australiens flotta
 Greklands flotta
 Nederländernas flotta
 Indiens flotta
Planerade 119
Färdigställda 71
Tekniska data
Deplacement 5060 t
Längd överallt 106 m
Bredd 16,81 m
Djupgående fullt lastad:
3,51 m i aktern
1,40 m i fören
Framdrift
Huvudmaskin 2 × Fyrcylindrig trippelexpansionsmaskiner
Maskinstyrka 5500 hp
Propellrar 2
Prestanda
Maxfart 13 knop

Landing Ship Tank Mark 3 var en följd av ett större brittiskt behov av landstigningsfartyg, dessa skulle byggas på brittiska och kanadensiska varv. Två viktiga begränsningar gjorde en större omkonstruktion nödvändig. Den första var den begränsade tillgången på de 12-567 dieselmotorer som användes i den amerikanska produktionen av LST Mark 2, den tillgängliga ersättningen var tunga fyrcylindriga trippelexpansionsmaskiner som var avsedda till en serie avbeställda fregatter. Dessa levererade mycket större effekt än de tilltänkta dieselmotorerna men var så pass tunga att betydande omkonstruktion av skrovet var nödvändig. Den andra begränsningen var bristen på varv som klarade av svetsning så skroven fick konstrueras för nitning. Det tyngre skrovet och tunga maskineriet gjorde att farten bara blev 3 knop snabbare än LST Mark 2 trots betydligt högre effekt.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]