Lars Magnus Ericsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
"LM" omdirigerar hit. För cigarettmärket, se L&M.
L. M. Ericsson. Förstasida till Hvar 8 dag nr. 34 1906 i samband med Ericssons 60-årsdag.

Lars Magnus Ericsson, L. M. Ericsson, född 5 maj 1846Nordtomta gård i Värmskogs socken i Värmland, död 17 december 1926Hågelby gård i Botkyrka i Stockholms län, var en svensk uppfinnare och företagare. Han är mest känd som grundare av Telefonaktiebolaget LM Ericsson.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lars Magnus Ericsson på Hågelby 1926.
L.M. Ericsson på lit de parade på Hågelby.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Ericsson var son till hemmansägaren Erik Ericsson (1804-1858) från Vegerbol i Värmskog, och Maria Jonsdotter (1810- före 1859) från Mosterud i Stavnäs socken. Han föddes i Värmskog, mellan Grums och Arvika, och växte upp i den lilla byn Vegerbol. Hans födelsehem är idag museum.[1] Då Ericsson var elva år avled fadern och han var tvungen att börja arbeta.

Arbete[redigera | redigera wikitext]

Han arbetade som rallare och gruvarbetare, både i Sverige och Norge. År 1867 flyttade familjen till Stockholm och han tog arbete vid Öller & Co, som huvudsakligen tillverkade telegrafutrustning. Efter sex år (1873) fick han tack vare sina färdigheter stipendium för att fortsätta utbilda sig utomlands. Han åkte till Schweiz och Tyskland; bland annat arbetade han hos Siemens och Halske.

Det har sagts att Ericsson var en krävande person, som ogillade all publicitet runt sin person. Han var respekterad av sina anställda. Han var en motståndare till patent, då många av företagets produkter inte varit möjliga att producera om patentlagstiftningen varit mer effektiv. Han brydde sig inte om att ett norskt företag kopierade hans telefon, och hans egen telefon var i stort en kopia av en modell från företaget Siemens. Hade lagstiftningen varit mer effektiv hade Bell kunnat patentskydda telefonen i hela världen, vilket han nu inte kunde. Från början trodde Ericsson inte på att de stora massorna av människor skulle vara intresserade av att äga en telefon – han såg den som en leksak för överklassen.

Grundandet av en mekanisk verkstad[redigera | redigera wikitext]

Då Ericsson 1876 återvände till Sverige grundade han och en kamrat från Öller & Co, Carl Johan Andersson, en liten mekanisk verkstad. De höll till i ett före detta kök på omkring 13 m² på Drottninggatan 15 i centrala Stockholm. Till en början sysslade de med tillverkning av matematiska och fysikaliska instrument, men snart började man tillverka sin egen variant av telefonen. År 1883 började man samarbeta med Henrik Tore Cedergren, grundare av Stockholms allmänna telefonaktiebolag, och Ericssons företag började växa ordentligt, till vad vi idag känner som Telefon AB L.M. Ericsson.

Den av Ericsson 1885 tillämpade mikrotelefonidén, en mikrofon kombinerad med hörtelefon, gjorde hans namn berömt inom telefontekniken. Efter ett antal förbättringar patenterades mikrotelefonen 1895. 1896 lät han ombilda sitt företag till aktiebolag.[2]

Den första stora fabriken[redigera | redigera wikitext]

LM Ericssons första lilla verkstad låg vid Drottninggatan 15 med ingång från bakgården.[3] Företaget växte snabb och verksamheten flyttade ett flertal gånger till olika adresser runtom i Stockholm. Till följd av stigande efterfråga på företagets produkterna etablerade man sig år 1884 i ett nybyggd hus (arkitekt Gustaf Sjöberg) i kvarteret Hälsan vid Tulegatan 5, som då räknades till stadens utkanter. Då hade Ericsson 94 anställda. 1890—91 uppfördes ytterligare en industribyggnad i kvarteret, med putsade fasader och inre konstruktion av gjutjärn, efter ritningar av Wilhelm Klemming.[4]

År 1895 förvärvades några fastigheter i det till fabriken närbelägna kvarteret Taktäckaren vid Tulegatan 15-19, då hade företaget 500 medarbetare som producerade 17.237 telefonapparater och året därpå producerade 700 medarbetare 25.580 apparater. Därav gick 85 procent på export. Dessutom tillverkades telefonväxlar, telegrafer och olika telefoninstrument.[5]

Mot Tulegatan uppfördes under år 1896 till 1897 de nya fabriksbyggnaderna av byggmästaren Lars Östlihn efter ritningar av den mycket produktive arkitekten Johan Laurentz. Samma år (1896) ombildades företaget till aktiebolag under namnet LM Ericsson & Co med kapital på en miljon kronor. Företagsledningen flyttade in i Tulegatan nr 17.[6]

Ericsson lämnar bolaget[redigera | redigera wikitext]

År 1900 drog sig Ericsson tillbaka från företaget; han var då 54 år gammal. Han behöll sina aktier fram till 1905, då han sålde dem. Några år tidigare (1895) hade han redan köpt Alby gård vid Albysjön i nuvarande Botkyrka kommun, här skulle han bedriva ett mönsterjordbruk.

I december 1909 kallades Ericsson av Stockholms högskola till filosofie hedersdoktor, vilket han avböjde med motiveringen "[...] då mitt medvetande ej kan överskyla mina bristande förutsättningar för ifrågavarande hedersbevisning".[7]

Efter 1900[redigera | redigera wikitext]

Ericsson slog sig ner på Alby gård i Alby i Botkyrka kommun, där han skapade ett mönsterjordbruk. Hans ladugård var storslagen och modern, med telefoner och snillrika uppfinningar. Ladugården finns fortfarande kvar och är idag ombyggd till kulturhuset Subtopia. Där finns bland annat Cirkus Cirkör och en rad upplevelse- och mediaföretag. På ålderns höst lät Ericsson bygga Hågelby gård i Botkyrka kommun, dit han sedan flyttade. Gården, idag Hågelbyparken, finns fortfarande kvar och är i dag en folkpark. Hågelbyparken är idag den enda folkpark som fått utmärkelsen "Årets folkpark" vid två tillfällen.

Död[redigera | redigera wikitext]

Lars Magnus Ericsson avled på eftermiddagen den 17 december 1926 i sitt hem Hågelby gård i Tumba efter en hjärnblödning. Han begravdes i det sydvästra hörnet på kyrkogården vid Botkyrka kyrka, söder om Stockholm. Hans grav är inte utmärkt med någon gravsten.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Engvall, L.M. Ericssonmuseet i Värmskog 1962
  2. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
  3. ^ Meurling (2000), s. 23
  4. ^ SSM:Industrimiljöer i Stockholm (1981)
  5. ^ Dahlgren (1897), band III, s. 212-213
  6. ^ Meurling (2000), s. 24
  7. ^ Berömda svenskar : från tolv sekler, Gardar Sahlberg, BonnierFakta, Stockholm 1981 ISBN 91-34-42963-8 s. 111

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Collberg, Gustaf (1943). ”En svensk telefon i varje hem”. Dædalus (Stockholm) 1943,: sid. [85]-93 : ill.. 0070-2528. ISSN 0070-2528.  Libris 10627927
  • Engvall, John, "L M Ericsson-museet i Värmskog", Samlarnytt (1962), nr 3-4, s. 22
  • Olsson Nils, red (19nn-). Händelser man minns: en krönika i ord och bild. Stockholm: Samverkande bokförlags försäljningsorganisation. Libris 569745 
  • Johansson, Hemming (1946). Lars Magnus Ericsson: några biografiska data. Stockholm: LM Ericsson. Libris 1409091 
  • Meurling, John; Jeans Richard (2000). Ericssonkrönikan: 125 år av telekommunikation. Stockholm: Informationsförl. Libris 8376452. ISBN 91-7736-480-5 (inb.) 
  • Erik Wilhelm Dahlgren, red (1897). Stockholm: Sveriges hufvudstad : skildrad med anledning af Allmänna konst- och industriutställningen 1897 enligt beslut af Stockholms stadsfullmäktige. Stockholm: J. Beckman. Libris 20803 
  • Mylén, Bruno (1946). Torparsonen som skapade en världsindustri: Lars Magnus Ericsson. Deras liv blev bragd, 99-2921440-2 ; 7. Stockholm: Sv. missionsförb. Libris 1411297 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Förste ämbetsinnehavaren
Företagsledare för L.M. Ericsson
1876—1900
(varav verkställande direktör 1896–1900)
Efterträdare:
Axel Boström