Lars Olsson Smith

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lars Olsson Smith

Lars Olsson Smith, känd som L.O. Smith, född 12 oktober 1836 i Kiaby, Kristianstads län, död 9 december 1913 i Karlskrona,[1] var en svensk industriman och politiker. Han kallades Brännvinskungen, eftersom han dominerade brännvinsbranschen i Stockholm mot slutet av 1800-talet. Vidare var Smith upphovsman till Absolut rent brännvin (vilket senare blev Absolut Vodka) och Tiodubbelt Renat.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

LO Smiths grav

Lars Olsson Smith fick vid åtta års ålder plats i en specerihandel i Karlshamn efter faderns konkurs och blev av sin fosterfar, konsul Carl Smith, så väl behandlad, att han, som egentligen hette Olsson, antog dennes namn. Från 1850 hade han anställning i Stockholm först i en speceriaffär, sedan hos skeppsklarerare. 1858 etablerade han agentur för en hel rad brännerier i Skåne och Blekinge, samt en, på den tiden modern, anläggning på Reimersholme. Brännarna som Smith installerade där gjorde honom rik, genom att framställa sprit med ovanligt låg finkelhalt. Den mest kända var "tiodubblat renat", vilket gjorde att han konkurrerade ut de kommunala brännerierna. Detta ledde till att Stockholms stad försökte stoppa honom. Smith var dock en skicklig och uppfinningsrik affärsman och placerade bränneriet på Reimersholme i Brännkyrka landskommun, alltså utanför Stockholms stads jurisdiktion. Han sålde spriten från Fjäderholmarna i Lidingö kommun, dit han hade båtar som gick i skytteltrafik för att förse stockholmarna med rent brännvin. Smith blev både rik och mäktig och blev i folkmun kallad Brännvinskungen.

Affären utvidgades snart med ett stort spritförädlingsverk på Reimersholme, varifrån brännvinshandel bedrevs i sådan utsträckning att vissa kontrollåtgärder måste vidtagas från det allmännas sida. Eftersom Reimersholme på den tiden låg utanför Stockholms stads gränser, vilket var avsiktligt från Smiths sida, så kunde inte de normala kommunala ordningsstadgarna användas emot verksamheten.

Med socialisten-skräddaren August Palm hade Smith många duster, vilket t o m kunde ta sig handgripliga uttryck mellan de bägge organisatörernas män.

Socialt intresse[redigera | redigera wikitext]

Som socialt intresserad blev Smith fängslad av kooperationens idé och bildade från 1883 i sådant syfte så kallade arbetarringar på flera ställen i landet. Dessa föreningar upplöstes emellertid snart och det enda minne som i början av 1900-talet återstod av dem var Arbetarringens bank i Stockholm. Ej heller hans billiga matinrättningar för arbetare, så kallade ångkök, hade lång varaktighet.

Smith som riksdagsman[redigera | redigera wikitext]

1885 kom Smith in i första kammaren, vald av Blekinge läns landsting. Han hade ingen framgång på den parlamentariska arenan och förkortade 1891 själv sin karriär inom politiken genom avsägelse.

Det spanska bakslaget[redigera | redigera wikitext]

Smith hade gjort oerhörda förluster som huvuddelägare i Karlshamns stora spritförädlingsverk, som förlitande sig på den 1887 förnyade spanska handelstraktaten av 1883 till Spanien exporterat ej mindre än 16 000 fat 96-procentig sprit, värda omkring 12 miljoner kronor. Men Cortes antog, efter påtryckningar från okänt håll, en lag om ”efterskatt” på sprit. Karlshamnsbolaget kunde inte genast betala denna skatt, eftersom de måst pantsätta sin spanska sprit hos firman C. de Murrieta i London inför den kolossala affären. Därför blev man tvungen att sälja av stora delar av denna sprit till vrakpris, med en total förlust på affären på nära 6 miljoner kronor.

Därpå följde de Smithska reklamationerna, det vill säga en diplomatisk aktion i saken från svensk sida. Detta gjordes utan större energi, och fick endast konsekvensen att skiljedomsmålet fick en ensam domare (den portugisiske envoyén i Madrid, greve Casal Ribeiro) istället för de vanliga tre.

Julaftonen 1888 föll domslutet, vilket var att frågan vore att anse som en inre spansk angelägenhet. Smith försökte vid riksdagen 1889 att med sin stadgade rätt (regeringsformen § 38) bringa saken inför Konstitutionsutskottet, men detta fick lika litet resultat som hans långa inlägg i första kammarens dechargedebatt.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Smiths senare dagar förmörkades av familjetvister och ekonomiska bekymmer, vilka han, förmodligen inte helt objektivt, skildrat i sina memoarer (andra upplagan 1913). L.O. Smiths fru i andra äktenskapet avled 1948, och ligger begravd tillsammans med honom i familjegraven.

Smiths dotter, Lucie Smith, sedermera Lucie Lagerbielke, född 1865, gift 1884 med friherre B.A.H. Lagerbielke, änka 1906, skrev under dels eget namn och pseudonymerna ”Tor Delling” och ”Vitus” teosofiska avhandlingar, såsom Själens lif (3 uppl. 1911), Själens lif ännu en gång (samma år) och Mysteria (1915). Även verksam som skönlitterär författare: Daniel, ett lifsöde (1913) och En sällsam upplefvelse (samma år).

Hans yngre dotter Mary (1868-1943), gifte sig 1887 med den osmanske ambassadören i Stockholm, Jean Karadja pascha. Hon utgav åtskilliga arbeten såsom Étincelles (1891–92), Seger (1897), A.B.C. Poste Restante (1898), Fulingens kärlekssaga (1899), Mot ljuset (samma år; i engelsk översättning "Lightwards", 1910) samt åtskilliga rent spiritistiska skrifter och tal, till exempel Neognostikernas samfund (1913). Hon verkade också som spiritistiskt medium. Paret fick sonen Constantin Karadja, som blev rumänsk diplomat och som räddade tiotusentals judars liv under andra världskriget.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gustaf V och hans tid 1907–1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s. 279
  2. ^ Sveriges Radio P1, Vetenskapsradion: Historia, 2009-11-26

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Smith, Lars Olsson, 1904–1926.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]