Lars Tingsten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lars Tingsten
Lars Tingstens gravvård på Solna kyrkogård.

Lars Herman Tingsten, född 13 juni 1857 i Ingatorp, Jönköpings län, död 10 september 1937 i Stockholm, militär, statsråd och kommendör av Svärdsorden.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lars Tingsten var son till Lars Magnus Tingsten, sergeant vid andra livgrenadjärregementet, och Maria Charlotta Durling, dotter till en "kungl. sekter". Han var sonson till nämndemannen Peter Tingsten, farbror till Herbert Tingsten och gift 1883 med Amy Forssell. Han studerade två terminer vid Uppsala universitet, innan han slog in på den militära banan och blev underlöjtnant vid Hälsinge regemente 1878, löjtnant vid generalstaben 1886, major 1897 vid Svea livgarde, överstelöjtnant vid generalstaben 1901, överste 1903, kommendant i Boden 1907, chef för andra arméfördelningen och generallöjtnant 1913, inspektör för infanteriet 1915, chef för generalstaben 1919 och general vid pensioneringen 1922.

Tingsten företog studieresor till Danmark, Tyskland, Österrike och Schweiz. Han var lärare vid Krigsskolan 1886-92 och vid Krigshögskolan 1891-1900, chef för Krigshögskolan 1902-04 samt var regeringsledamot 1905-07. Han författade en lärobok för officersutbildningen, Taktikens grunder, som gick ut i tio upplagor. Han tjänstgjorde som notarie vid 1892 års urtima riksdags försvarsutskott och var ledamot av ett stort antal kommittéer, exempelvis fälttelegrafreglementskommittén 1899-1901, 1905 års Bodenkommitté (ordförande) och infanteriexercisreglementssakkunniga 1914-15 (ordförande).

Lars Tingsten blev 1905 - i samband med unionskrisen med Norge - statsråd och chef för Lantförsvarsdepartementet (krigsminister) i den Lundebergska ministären, kvarstod i Staafs ministär för att därefter ingå i Arvid Lindmans första ministär (regeringen Lindman I), vilken han på egen begäran dock lämnade 1907. Chef för generalstaben 1919-22. Vid sin pensionering 1922 fick han titeln general (i armén). Vid Uppsala universitets 450-årsjubileum promoverades han till hedersdoktor 1927.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Taktikens grunder (3 bd, 1892-93)
  • Hufvuddragen af generalstabstjensten (1896)
  • Ordergivning i fält (1913)
  • Strategiens grunder (1920)
  • Huvuddragen av Sveriges yttre politik, krigsförberedelser m.m. 1809-1813 (1923)
  • Huvuddragen av Sveriges krig och yttre politik augusti 1813- augusti 1814 (2 bd, 1924-25)
  • Huvuddragen av forntidens krigskonst (1926)
  • Gustaf II Adolfs politik och krigföring i Tyskland (1927)
  • Huvuddragen av medeltidens samt nya och nyare tidens krigskonst (1928)
  • Huvuddragen av Sveriges politik och krigföring i Tyskland efter Gustav II Adolfs död till och med sommaren 1635 (1930)
  • Huvuddragen av Sveriges yttre politik och inre styrelse 1814-1818 (1931)
  • Fältmarskalkarna Johan Baner och Lennart Torstensson såsom härförare (1932)
  • Hågkomster (1938, postumt)


Företrädare:
Otto Virgin
Sveriges krigsminister
1905–1907
Efterträdare:
Olof Malm