Lars Werner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För jazzmusikern, se Lasse Werner.
Lars Werner

Lars Werner under ett besök i Östberlin i juli 1974.

Mandatperiod
1965–1994
Valkrets Stockholms kommun

Partiordförande för Vänsterpartiet Kommunisterna
Ämbetsperiod
1975–1993
Företrädare C.-H. Hermansson
Efterträdare Gudrun Schyman

Född 25 juli 1935
Sofia församling, Stockholm, Sverige
Död 11 januari 2013 (77 år)
Tyresö, Sverige
Politiskt parti Vänsterpartiet Kommunisterna
Yrke Byggnadsarbetare

Lars Helge Werner, född 25 juli 1935 i Sofia församling i Stockholm, död 11 januari 2013 i Tyresö[1], var en svensk politiker som var partiledare för dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1975–1993, som bytte namn till Vänsterpartiet mot slutet av hans partiledartid. Han var riksdagsledamot 1965–1994.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Lars Werner var son till ombudsmannen Hjalmar Werner och kokerskan Signe, född Olsson, och var gift med Berit Margareth Werner.

Lars Werner tog realexamen 1951, gick på yrkesskola 1951–1953 för att bli murare och därefter på teknisk aftonskola (husbyggnadsteknisk linje) 1954–1956. Han fullgjorde värnplikten 1956–1957 såsom sjukvårdskorpral vid Vaxholms kustartilleriregemente (KA1) och arbetade därefter som byggnadsarbetare och mätningsman till 1968. Därefter blev han ombudsman för Svenska Byggnadsarbetareförbundets första avdelning.

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Från 1951 till 1968 var Werner styrelseledamot för Unga Örnar i Stockholm. Han var ordförande för Murarnas kommunistiska klubb i Stockholm 1957–1965, styrelseledamot i Stockholms kommunistiska arbetarekommun 1958–1964 och ordförande i VPK, Stockholm 1971–73.

Han satt i kommunfullmäktige i Tyresö 1962–1973 och blev riksdagsledamot i första kammaren för Stockholms stad 26 maj 1965 och fram till 1970. Werner var suppleant i civilutskottet 1971–1976, i finansutskottet 1974–1976 och i utrikesutskottet från 1982. Han var ledamot av riksdagens valberedning 1971–1975, av talmanskonferensen 1974–1975 och av riksdagens krigsdelegation från 1982 samt ordförande i riksdagsgruppen från 1975.

Werner blev partiordförande för dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) 1975, men hade från 1967 varit bland annat vice ordförande i partiet. Han var en drivande kraft bakom reformerna i Vänsterpartiet (eurokommunismen) och även namnbytet (från Sveriges kommunistiska parti). Werner framstod som folklig och var relativt populär, vilket var en tillgång för partiet.[2]

Werner efterträddes av Gudrun Schyman, som ställde upp som motkandidat mot Werner i valet av partiordförande på partikongressen i januari 1993. Werner hade alkoholproblem vilket skapade stridigheter om partiledarskapet i slutet av hans tid som partiledare. Han framträdde vid några tillfällen berusad. Han bad dock tydligt om ursäkt för detta och kritiserade sedermera Schyman för att hon inte på ett tidigare stadium konfronterade sin egen, tilltagande alkoholism.[källa behövs]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Förre V-ledaren Lars Werner är död”. Aftonbladet. 12 januari 2013. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16059496.ab. 
  2. ^ Mediearkivet; Västerbottens-Kuriren, 1989-06-05. ”Samtidigt med partiundersökningen har Sifo frågat om sympatierna för partiledarna. Där rasar statsminister Ingvar Carlsson ner till 30 procent, vilket innebär att många av de egna anhängarna inte hyser förtroende för honom. Uppseendeväckande är att vpk-ledaren Lars Werner har störst förtroende bland svenska väljare, 34 procent, trots att han leder ett litet parti. Hans framgång motsvaras av en framgång för vpk i partimätningen. Aldrig har partiet legat så högt som nu, 7,7 procent.”

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
C.-H. Hermansson
Vänsterpartiet kommunisternas partiledare
1975–1993
Efterträdare:
Gudrun Schyman