Lasse Olsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Johan Gustaf Sandbergs målning från 1836 manar Gustav Eriksson (Vasa) dalkarlarna i Mora år 1521 att ansluta sig till honom i kampen mot Kristian II. Men det är först efter att Lasse Olsson rått dem att återkalla Gustav Eriksson som dessa sluter upp på dennes sida.

Lasse Olsson (Lars Olofsson, i äldre litteratur felaktigt kallad Björnram), död troligen 1572, var Gustav Erikssons (Vasa) främste krigsman och en av nyckelfigurerna under befrielsekriget mot unionskungen Kristian II 1520–1521. Han innehade därefter ett flertal uppdrag i kronans tjänst i Västerbotten, Hälsingland och Östergötland såväl som den östra rikshalvan, som fogde, häradshövding, underlagman och hövitsman. Under det stora ryska kriget fungerade han som högste militärbefäl i Norrland. Han satt åren 1561–1568 i den kungliga Höga nämnden, som användes som verktyg av den beryktade Jöran Persson för att eliminera Erik XIV:s fiender.

Lasse Olsson var troligen född i Östergötland. Han tillhörde inte adeln, trots äldre genealogiers försök att koppla honom till olika frälsesläkter, och han blev själv aldrig adlad, trots tidiga påståenden om motsatsen.

Lasse Olssons karriär[redigera | redigera wikitext]

Som hövitsman under frihetskriget[redigera | redigera wikitext]

Lasse Olssons insatser i befrielsekriget finns främst beskrivna i en krönika författad av Gustav I:s (”Gustav Vasas”)[1] historieskrivare Peder Andreæ (Svart) († 1562).[2]

1520 var ett tumultartat år. Kung Kristian II hade med sina danska trupper brutit in i Västergötland och besegrat den svenske riksföreståndaren Sten Sture d. y., som senare avled till följd av sina skador. Efter erövringen av Stockholm den 5 september och massavrättningen av Sturepartiets främsta män i november i Stockholms blodbad, verkade unionens ställning säkerställd. Men oppositionen var stark och underblåstes ytterligare av Kristians politik och hårdhänta framfart. Bara några få månader efter kungens seger bröt de separatistiska strävandena återigen ut i öppet uppror. Hövitsmannen Erik Bengtsson RyningStegeborgs slott vid Söderköping hade i augusti 1520 gått över till kung Kristians parti. Ryning var en av dem som i september fått kungens uppdrag att dela ut ”fredsbrev” till olika landsändar,[3] och han uppdrog åt sin fogde Lasse Olsson att verkställa utdelningen.[4] Det var antagligen i samband med detta uppdrag som Lasse Olsson först kom i kontakt med upprorsmännen. Han bör då ha varit omkring 25 år gammal. I en krönika om kung Gustavs regering, sammanställd på 1560-talet av kunglige sekreteraren Mårten Helsing († 1568), nämns Lasse Olsson som ”een nampnkunigh suensk man (…), som tilförende hade tient wnge här Steen Sture”.[5] Att hans sympatier låg på Sturepartiets sida kan betraktas som rätt säkert. I såväl Peder Svarts krönika som i Mårten Helsings revision av denna framstår han som ”en av befrielsekrigets populäraste hjältar”, med historikern Nils Ahnlunds ord.[6]

Skildringen av upproret och kriget i krönikorna är tendentiös genom att den i första hand tjänar Gustav I:s syften. De detaljerade uppgifterna om Lasse Olssons insatser kan dock delvis härröra från Lasse Olsson själv, som vid tiden för krönikornas tillkomst ingick i Erik XIV:s Höga nämnd i Stockholm. Dessutom hade två av dennes svärsöner samtidigt högre ansvarsposter på Stockholms slott respektive inom det kungliga kansliet.

Enligt Peder Svarts krönika från omkring 1560 ska Lasse Olssons tal till dalkarlarna i Mora 1521 ha fått dem att skicka ut två skidlöpare för att återkalla Gustav Eriksson, som gett sig av i flykt mot Norge. Skidlöparna sägs ha hunnit i kapp honom vid Sälen. Dalkarlarna slöt sedan upp på dennes sida i upprorskriget. Denna händelse ligger till grund för dagens Vasaloppet.

Följande redogörelse sammanfattar de uppgifter krönikörerna lämnar om Lasse Olsson och dennes roll i upprorskriget. I bägge uppträder Lasse Olsson första gången i januari 1521 i samband med att dalkarlarna avvisat Gustav Erikssons försök att enrollera dem i upproret. Omkring åtta dagar efter att Gustav Eriksson lämnat Mora anlände Lasse Olsson dit. Enligt Peder Svart berättade han för allmogen i Dalarna ingående om kungens onda planer. När Lasse Olsson fick veta om hur illa Gustav Eriksson hade tagits emot, rådde han dem allvarligt att kalla honom tillbaka igen: ”Ty (sade han) I gode män have rätt nu den herren behov, så frampt I dalekarla med ganska Sveriges inbyggjare icke ville slätt fördärvade och utdödde blive”. När så också frälsemannen Inge Mickelsson till Nederby dök upp och bekräftade Lasse Olssons redogörelse för kung Kristians grymheter beslöt de oroliga dalkarlarna att återkalla Gustav Eriksson. (Det är denna händelse som ligger till grund för det moderna Vasaloppet.) I samband med att Gustav Eriksson utsågs till hövitsman över Dalarna övergick Lasse Olsson såsom en av de första i dennes tjänst, där han kom att spela en mycket aktiv roll. Övergången kan ha gått så mycket lättare om den uppgift stämmer som Mårten Helsing ger, nämligen att Lasse Olsson i sin ungdom hade tjänat under Gustavs ingifte morbror Sten Sture den yngre.

Efter strider i Dalarna mot kungens män och plundring av danska köpmän drog Gustav Eriksson till Hälsingland. Syftet var dels att genom Gästrikland och Hälsingland nå fram till havet för att öppna vägen till Finland och till de tyska städerna, dels att säkra den vänstra flanken inför det stundande huvudangreppet.[7] Som hövitsman för krigsfolket på resan utsåg han Lasse Olsson. Tredjedag påsk ankom följet till Norrala socken, där Gustav höll ett tal, som ska ha fått ett försiktigt positivt men avvaktande gensvar; se Norrala kungsgård för en närmare redogörelse. Gustav drog därefter direkt till Gästrikland i samma värv. Den 23 april hölls en mönstring vid Romfartuna kyrka. Den ansenliga hären delades sedan i två hopar, över vilka Lasse Olsson och en annan krigsman, Lasse Eriksson, sattes till hövitsmän.

Mot aftonen den 28 april[8] drog Gustav Eriksson folk upp från Romfartuna mot Västerås. De angreps där av kungatrogna trupper, som dock framgångsrikt kunde drivas tillbaka. Lasse Eriksson förföljde med sin här den flyende fienden, medan Lasse Olsson lyckades ta sig in i staden och beslagta vapen och ammunition. Gustav Eriksson själv deltog inte i striderna. Efter att denne fått veta att vissa av hans män i segeryran börjat dricka omåttligt i staden och plundra var de kom åt, sade han till Lasse Olsson att han var övertygad om att fienden snart skulle komma att slå tillbaka, eftersom han var väl förtrogen med krigsfolks sätt. Han befallde därför Lasse Olsson att med det folk som kunde undvaras ge sig in i staden igen. Därinne hade fienden emellertid hunnit samla sig, och en hård strid utbröt innan Lasse Olsson lyckades driva dem på flykten. Västerås, med undantag för slottet, var nu i Gustavs händer, liksom Sala silvergruva, en av världens största silverfyndigheter. Detta var den unge upprorsledarens första stora seger.

Upproret spred sig snabbt, och Gustav Eriksson fann sig snart fullt upptagen med att dirigera sitt folk. När han fick vetskap om att ärkebiskop Gustav Trolles fogde Bengt Bjugg dödat den Jöns Olofsson som utsetts att resa Simtuna och Torstuna härader, sände han Lasse Olsson dit med samma uppdrag. Efter att Lasse Eriksson blivit angripen i Enköping av Bengt Bjuggs trupper skrev denne till Lasse Olsson och bad om bistånd mot biskopsfogden. De båda hövitsmännen sammanträffade med sina mannar på Rymningen,[9] där de slog läger. Ryktet om Gustavs trupper nådde snabbt Uppsala, och föranledde kanikerna, borgmästaren och rådet att i brev begära att de fredade måtte tillåtas bära Erik den heliges relikskrin i procession till gamla Uppsala vid den stundande högtiden.[10] Lasse Olsson och Lasse Eriksson svarade brevförarna, att ”efter svenske och infödde män bör med rätte föra S. Eriks skrin och helgedomar och icke utländske, därföre ville ock de göre det bäste uti den saken”. De förhalade dock medvetet förhandlingarna för att ge hären tid att samlas, innan sändebuden återvände till Uppsala för att rapportera om upprorsstyrkorna.

Biskopsfogden Bengt Bjugg hade anordnat ett stort gästabud i trädgården vid biskopsgården, enligt Peder Svart för att demonstrera hur harmlösa upprorsmännen var. Vid tvåtiden på natten, då Bjugg och hans gäster lagt sig att sova, inföll emellertid Lasse Olssons och Lasse Erikssons trupper. De nedlade snabbt vakten utanför S:t Görans kapell, rev bort de uppsatta skansarna, högg ett stort hål i porten, och hann förskansa sig i området runt biskopsgården, innan Bjuggs män blev varse vad som hänt. Efter intensiva strider, under vilka biskopsgården sattes i brand, flydde Bengt Bjugg med sina ryttare och sitt fotfolk; fogden avled emellertid en kort tid därefter i sviterna av ett pilskott i armen. Tre veckor senare drog Gustav Eriksson in i staden, där förhandlingar inleddes med ärkestiftets domkapitel.

Ärkebiskop Gustav Trolle, som av Gustav Eriksson senare kom att framställas som anstiftaren till Stockholms blodbad och som medskyldig till massakern, samlade nu en väldig hop krigsfolk för att angripa Gustav i Uppsala.[11] Denne hade förvarnats men befann sig i ett prekärt läge; efter att bönderna dragit hem ska hans här ha bestått av icke mer än 600 man. De enda förstärkningar man hann få fram var sexton nya klippare (ridhästar), vilka tagits från danskarna och av Lasse Olsson fördelades bland Gustavs tjänare.

Ärkebiskopens trupper bröt in i staden vid sextiden på morgonen, men Gustav drog sig undan för att förhindra öppen strid. En mindre attack mot hären avvärjdes snabbt av Lasse Olsson. Vid Rymningen skickades Lasse Eriksson och Lasse Olsson med en stor del av Gustavs trupper för att dels resa de kringliggande häradena, dels lägga sig i bakhåll för ärkebiskopen när denne drog tillbaka från Uppsala till huvudstaden. I en våldsam sammandrabbning inte långt från Rosersberg ska ärkebiskopens här ha decimerats kraftigt, och prelaten själv endast med svårighet lyckats fly till Stockholm. Peder Svart berättar att ”Lasse Olson kom så när, att han stack efter ärkebispen med sitt glaven, och hade väl stött honom egenom, var han icke hade hävit sig nid stupo utmed hästehalsen, därföre dräffade glavens udden väl en spann djupt in i sidon på Peder Hanson i Valsta den där red näst ärkebispen.”

Någon tid därefter drog upprorsmännen till Stockholm och slog läger vid Brunkeberg. Fyra av Gustavs krigsmän, som tidigare tjänat under biskop Otto av Västerås, avvek där och upptäcktes inte förrän fienden redan hade börjat fälla ner vindbryggan vid ”norre port” för att släppa in dem i staden. ”Då rände Lasse Olevson efter dem in för porten, och hade väl fået dem vid halsen, var de icke hade sprungit av hästanar och givit sig nid i strömmen. Hästana fick Lasse Olevson och förde dem av. Men det han icke då blev där kvar liggjandes, kom därav att hans lycka var så god, det de där uppe vore i tornet ovan porten, hade ingen elden. Ty han hörde dem ropa månge gångor fyr, och kastade så ut av tornet med mycken skuvesten till honom, därav han blev illa slagen i huvudet, så han bar tu hål i pannen till vidermärke så länge han levde.”

Det är sannolikt att denna skada hindrade Lasse Olsson från att fortsätta som Gustav Erikssons hövitsman i kriget, eftersom han därefter inte omnämns i samband med de fortsatta stridigheterna.[12]

Som ämbetsman i kronans tjänst[redigera | redigera wikitext]

Porträtt av Gustav I (”Gustav Vasa”).

Peder Svart uppger att den nyutnämnde riksföreståndaren Gustav Eriksson i november 1521 utsåg Lasse Olsson att vara fogde i Norrbotten (det dåtida namnet på Västerbotten) och därtill ha uppsikt över de andra norrländska landskapen. Uppdraget var att effektivt få fram de förnödenheter till Gustavs styrkor, som denne var så väl i behov av. Kort dessförinnan hade hans kollega Lasse Eriksson i samma syfte förordnats till fogde över Dalarna och Bergslagen. Det är också sysslorna inom den kamerala och judiciella förvaltningen som hädanefter kommer att uppta större delen av Lasse Olssons liv.

Lasse Olsson hade en förmåga som gjorde honom särskilt lämpad för uppgiften: han lär ha varit en av de få fogdar under Gustav I som ägde någon större färdighet i skrivning.[13]

Befallningen som fogde i Västerbotten inbegrep också Ångermanland, och Bjärtrå kungsgård i Ångermanland bör därför en av hans stödjepunkter i hans ämbetsutövning.[14] Officiellt tycks han ha frånträtt befattningen först 1526,[15], men han hade redan den 11 juni 1525 erhållit fullmakt såsom fogde i Tuna i Dalarna. Denna tjänst uppehöll han ännu 1527.[16] Den 25 november 1530 utsågs han till fogde över Korsholms län i Österbotten, och han tillträdde detta ämbete den 10 februari följande år. Under sin tid i Österbotten uppehöll Lasse Olsson samtidigt lagläsarens tjänst.[17] Som drottningens fogde hade Lasse Olsson inte länet mot arrende såsom sin företrädare, utan erhöll i stället årligen 20 mark i penningar, förutom ”fritt upp” på Korsholm. Under sig hade han fem svenner, förutom de extra slottsvakter som antogs under den så kallade grevefejden 1534.

Hans räkenskaper över socknarnas uppbörd, de äldsta bevarade för området, är summariska, eftersom de sammanställdes först 1539 i Stockholm på grundval av de verifikationer som fanns att tillgå. Tydligen rätt oväntat utnämnde kung Gustav en ny fogde över Korsholms län den 19 maj 1539. I ett brev av den 18 juni till länets inbyggare motiverar han åtgärden med att han hållit räkenskap med Lasse Olsson ”och förnimma [vi] stort bräck och fel uti hans räkenskaper, så att vi icke kunna väl rätta oss därutav, huru det haver sig om vår och kronans skattmarker, som där av Bottnen gå pläga”. Därför hade nu kungen befullmäktigat två pålitliga män att rannsaka om skattläggningen i landet. Kungens brev var ett led i dennes försök att få ett begrepp om skatteunderlaget i riket och att effektivisera skatteuppbörd och redovisning, något som kom att leda till omfattande skatteomläggningar och allmänt högre taxeringar. Att framställa saken som att deras fogde inte rätt förmått redovisa kronans uppbörd och att kungens utvalda män endast skulle fastställa vad som rätt skulle utgå var ett sätt att dölja att det främsta syftet med denna affär var att genomföra en radikal skatteomläggning i Österbotten.[18]

Lasse Olsson verkar därefter ha dragit sig ur kronans tjänst ett par år. 1543 nämns han dock som underlagman i Västerbotten,[19] en befattning som tidigare ska ha innehafts av hans hustru Anna Andersdotters släktingar. Han kvarstod som underlagman ännu 1560.[20] Lasse Olsson bodde under denna tid sannolikt i hennes hemförsamling Umeå; 1544 uppges han i alla fall vara bosatt i Grisbacka by i denna socken, där han förvärvade ovanligt betydande jordegendomar.[21] Åren 1546–1548 omnämns han som fogde på Västerås slott, ett fögderi som också omfattade Tuhundra, Snevringe, Siende och Norrbo härader,[22] 1549 användes han i några uppdrag vid Sala silvergruva. Han hade dessutom fram till 1549 ett okänt antal närliggande häradsrätter,[23] bland annat just Norrbo och Siende i Västmanland.

I ett rörigt formulerat smädebrev mot Gustav I, daterat den 30 april 1549, är Lasse Olsson en av dem som anklagas för korruption. Invånarna i Siende härad skulle ha sagt att Lasse Olsson på Västerås slott (olovligen) krävde en spann råg för sin gästning. Han sägs köpa goda lappgäddor (torkade gäddor som utförts från Lappland) och siklax (av släktet Luciotrutta) – underförstått för kronans medel – som han sedan skickar till Tyskland för guld och daler som hamnar i hans egna fickor. Som omväxling kan han skicka fisk av mindre värde till Stockholm: strömming och gäddor, bernfisk (torkad långa eller torsk importerad från Norge), rockor, lax, nejonögon och torrfisk. Dessutom ska han ha lagt beslag på en del av kronans penningar som kunglige sekreteraren Måns Jönsson Blanting hade utlånat till skrivaren i den kungliga räntekammaren Simon Skrivare och sedan ha tagit dem med sig när han om sommaren for upp till norra Sverige. Den anonyme författaren tror att Lasse Olsson är ansvarig för att ”blomman”, d.v.s. de bästa varorna, är borta när kronans köpmän kommer dit för att inhandla varor. Dessutom hävdas att invånarna i Västerbotten och Norrbotten gärna ville vara kvitt Lasse Olsson, som då var underlagman där. Slutligen sägs han skylla allt på kungen för de befallningar han påtvingar allmogen för egen vinnings skull.[24]

Som Gustav Erikssons hövitsman intog Lasse Olsson Västerås stad 1521. Åren 1546–1548 var Lasse Olsson ståthållare (fogde) på Västerås slott. Fögderiet omfattade också omkringliggande härader, där han senare var häradshövding. Bilden visar Västerås slott i dag med det medeltida kärntornet närmast.

Lasse Olssons uppbördsverksamhet i Västerås var tydligen inte helt avslutad när brevet författades 1549. Den anonyme författaren vill göra gällande att vissa icke namngivna personer, för honom uppgett att Lasse Olsson skulle ha utnyttjat sin ställning för personlig vinning. Att denne bedrivit handel är i sig inget märkligt i en tid, där ekonomisk ersättning företrädesvis utgick i varor som torkade och saltade livsmedel, inte heller att en person som är ansvarig för indrivandet av skatter blir impopulär. Syftet med brevet har antagits vara att i första hand fungera som anklagelseskrift mot Vasahuset, inte att ge en objektiv rapport om missförhållanden inom den kamerala förvaltningen, och författaren låter sin slev slänga åt alla håll. Smädebrevet anger inte hur dessa sagesmän har kunnat uttala sig om omfattningen av kronans uppbörd, eller på vilket sätt de vunnit insyn om Lasse Olssons privatekonomi. Brevet är därför som källa av lågt värde och tycks inte heller ha påverkat Lasse Olssons ställning negativt.

1550 tillträdde Lasse Olsson fogdeämbetet i Hälsingland, en tjänst han uppehöll till 1554. Han togs samtidigt i anspråk för vissa uppgifter i Västerbotten, varifrån han 1550 förlänats tionde. Lasse Olsson efterträddes som fogde av en av sina egna män, den ambitiöse storbondesonen från Norrala Anders Sigfridsson (Rålamb), som vid denna tid antingen var eller snart skulle komma att bli hans måg. Sannolikt var det på grund av det stora ryska kriget som Lasse Olsson förflyttades till Västerbotten, där han 1555 och 1556 tjänade som kungens betrodde fogde med uppgift att mobilisera det nordligaste Sverige inför den befarade ryska invasionen. Detta uppdrag kom att växa till en roll som militärbefäl för hela Norrland. Efter att det omedelbara hotet minskat gav kungen honom i början av 1556 uppdraget att i landsändan genomföra det omfattande avelgårdsprojektet, som var avsett att bidra till det stående försvarets försörjning i orostider. Under våren 1556 upphörde kungens farhågor för en rysk invasion genom Västerbotten. Lasse Olsson kallades till Åbo, där kungen meddelade honom att han i stället fått i uppgift att bestyra om uppsättningen av den nya Norrlandsfänikan.[25] Detta uppdrag upphörde troligen i och med fredsslutet 1557.

Lasse Olsson var vid det här laget sannolikt i sextioårsåldern. Efter tjänstgöringen i Västerbotten verkar han ha förberett sig för att permanent bosätta sig i Norrala, som troligen varit hans säte som fogde i landskapet och där han nämns under senare delen av 1550-talet (se nedan). Han verkar under denna period inte ha haft några andra officiella uppdrag än att åtminstone tidvis förestå underlagmansämbetet i Västerbotten.

I kungens Höga nämnd[redigera | redigera wikitext]

Erik XIV och Karin Månsdotter med den kunglige sekreteraren Jöran Persson. På Georg von Rosens målning ”Erik XIV” från 1871 framställs han enligt den traditionella bilden av honom som en ondskefull förledare i vars händer den sinnessjuke Erik XIV var närmast maktlös. – Jöran Persson var i sin egenskap av prokurator närmast en riksåklagare, den som ledde Höga nämnden i vilken Lasse Olsson ingick. Efter brytningen mellan Erik XIV och hertig Johan 1562–1563 förvandlades Höga nämnden till ett redskap för kungamaktens rent politiska syften. De stora politiska rättegångarna – mot hertig Johan 1562, mot Nils Svantesson Sture 1566 och mot Sturepartiets främsta medlemmar 1567 – förde fram Jöran Persson i rampljuset. Hans inflytande över kungens förläningspolitik, som innebar en stark reducering av högadelns godsinnehav gjorde honom till symbol för aristokratins missnöje mot kungamakten och det stora inflytande de ofrälse kungliga sekreterarna hade på rikets affärer.[26] Två av Lasse Olssons mågar tillhörde dennes inflytelserika krets av förtrogna.

I januari 1562 utsåg Erik XIV Lasse Olsson till medlem av den nyligen upprättade konungsnämnden, ”Höga nämnden”.[27] Lasse Olsson hade vid det laget mångårig erfarenhet av förvaltning och rättsskipning och hade redan tidigare varit anlitad av kungamakten för liknande men tillfälliga uppdrag. Så kan han beläggas ha varit bisittare i den nämnd som vid distingsmarknaden 1553 i Uppsala tillsatts för konungsdom, d.v.s. dom fälld av kungen eller de personer som han särskilt förordnat för detta syfte. Detta var antagligen inte en isolerad händelse.[28] Av protokollen framgår att Lasse Olsson var en av de nio, som nästan alltid deltog i sammanträdena i Stockholm, i synnerhet under tiden 1563–1567. I vilken utsträckning han aktivt påverkat domsluten framgår inte.[28]

Avsikten med nämnden var i högsta grad politisk.[29] Under den första tiden dominerades nämndens verksamhet av återvinningsdomar till adeln och rena civilmål. Lasse Olssons utnämning skedde dock under en tid då nämnden omorganiseras. Kungen ville därigenom göra nämndens sammansättning mer territoriellt representativ men också skjuta rådsadeln åt sidan genom att inkalla fler ofrälse och lågfrälse element. Såsom kunglig åklagare, prokurator, fungerade den kunglige sekreteraren Jöran Persson, som också använde nämnden för att uppfylla sina egna maktambitioner. Vid några tillfällen fungerade som åklagare även Lasse Olssons måg och Jöran Perssons förtrogne ”kumpan”[30] Anders Sigfridsson (Rålamb). Dennes gunst hos såväl Erik XIV som hos Jöran Persson låg till grund för utnämningen till lagman över hela Norrland 1563, en tjänst han uppehöll ännu 1568. Nämnden kom snart att bli ett effektivt redskap i kungens och Jöran Perssons händer i eliminerandet av verkliga och inbillade fiender. Från 1562 till maj 1567 utfärdade nämnden omkring 300 dödsdomar, så gott som alla för personer inom den kamerala och militära förvaltningen, men långtifrån alla kom att avrättas. Dödsdomar mot fogdar och kammarens personal användes här i flera fall av kungen i utpressningssyfte för att råda bot på kungamaktens behov av medel. Endast en gång, 1562, framgår att nämnden öppet gått emot åklagaren och frikänt den anklagade.[31]

Den traditionella bilden av Jöran Persson som Erik XIV:s onde genius har inget entydigt stöd i källorna. Jöran Persson utnyttjade visserligen i flera fall sin maktställning för egen vinnings skull, men han tros ha haft mindre inflytande på kungen än vad hans fiender tillskrev honom. Det finns flera belägg för att han försökt verka återhållande gentemot Erik XIV:s drastiska åtgärder som präglats av dennes sinnessjukdom. Under kungens svåra sjukdomsperiod i maj 1567 lät riksrådet gripa Jöran Persson och ställa honom inför hans ”egen” Höga nämnd, som dömde honom till döden. Av fruktan för kungen verkställdes dock inte den avgivna dödsdomen. På nyåret 1568 återfick Jöran Persson sin tidigare ställning men blev i samband med hertigarnas belägring av Stockholm utlämnad till dessa och brutalt avrättad.[26]

I högförräderiprocesserna mot högadeln hade nämnden en viktig förberedande uppgift i samband med rannsakningarna. Enligt kungens egna föreskrifter till ståthållarna 1563 skulle endast personer som dömts till döden få underkastas tortyr, om man därmed trodde sig kunna få mer information. Genom att döma de anklagade till döden legitimerade högsta nämnden att ett sådant pinligt förhör tillgreps. Dödsdomen användes där i första hand som ett medel att tilltvinga sig information, som Erik XIV och hans åklagare misstänkte att de anklagade undanhöll. Dödsdomar mot adelspersoner överlämnades därefter till ständerna för att bekräftas.[32] Tortyr i sig förekom vid denna tid inom europeisk rättsskipning, men användes här i ett speciellt politiskt syfte.

I och med kungens fall upplöstes också konungsnämnden. I de starkt tendentiösa anklagelseakterna mot Erik XIV 1569 framstår nämnden som dennes kanske värsta vapen i kampen mot adeln samtidigt som ledamöterna av nämnden framställs som helt maktlösa.[33] Nämnden ska konsekvent ha tvingats att döma såsom kungen och Jöran Persson ville, även när detta stred mot Sveriges lag. Den tredje anklagelsepunkten återges här på lätt moderniserad svenska:

För det tredje: för att ingen skulle undkomma hans giller och snaror så har han gjort sig en nämnd, som skulle döma och avsäga rättssakerna enligt hans vilja. Och när de inte kunde göra detta enligt Sveriges lag, som inte heller kunde ske, så måste de artiklar [klagomålspunkter] gälla som han hade föreställt dem, vilka var så författade, att så många som av den anledningen kom [inför nämnden] måtte antingen sätta till sina gods, livet eller äran och [nämnden] kunde inte hjälpa dem på grund av sådana giller, även om de kunde stödja sig på lagen, ty han [Erik XIV] hade utvalt sig en rådgivare benämnd Jöran Persson (…) Och när de som var i nämnden ändå hade någon invändning mot detta och under tiden begärde uppskov till vidare betänkande blev likväl sådant inte efterlåtit dem, utan det måste bli vid den dom, som tillförende var beslutat av konungen och Jöran Persson, vare sig det var de andra ljuvt eller lett.[34]

Med rätt eller orätt läggs skulden för nämndens verksamhet alltså uteslutande på kung Erik och hans prokurator. Hade nämnden uppfattats som att den aktivt understödde Jöran Persson hade dock högadeln knappast haft några problem att inbegripa nämndens ledamöter som medskyldiga.

Ompositioneringar efter Jöran Perssons fall[redigera | redigera wikitext]

Jöran Perssons fall påverkade oundvikligen Lasse Olssons familj. Lasse Olsson själv hade som en av Höga nämndens flitigaste ledamöter deltagit i de politiska rättegångarna. Sonen Hans Larsson till Isnäs hade genom sin första hustru kommit i släktförhållande med Jöran Persson, något som säkerligen gynnat hans karriär.[35] Vid brytningen mellan Erik XIV och hertig Johan hade Hans Larsson helt tagit kungens parti och med sin flotta förhindrat Johans folk från att fly under belägringen av Åbo slott 1563 då hertigen fängslades på kungens order.[36] Hertig Johan hade därefter ställts inför konungsnämnden med Jöran Persson som åklagare och en rad av hertigens tjänare hade med Lasse Olsson i nämnden dömts till döden och avrättats.[37] Några år senare var dock Hans Larsson som en av rikets främsta män en av dem som skrivit under dödsdomen över Jöran Persson i september 1567 under kungens sjukdomstid.[38] Av rädsla för kungen hade det högadliga rådet inte vågat verkställa domen, och efter kungens tillfrisknande i början av 1568 återinsattes Jöran Persson i sin forna ställning. Denna situation blev emellertid kortvarig. Hertig Johan och hertig Karl revolterade öppet mot sin bror samma år och under belägringen av Stockholm 1568 utlämnades Jöran Persson till dem för att den 22 september avrättas under grymma former. Hans Larsson såg till att snabbt distansera sig från kungen genom att i februari 1569 som den främste underteckna det finska frälsets trohetsförsäkran mot Johan, och han lyckades därmed vinna dennes gunst.[38] Lasse Olssons måg Anders Sigfridsson (Rålamb) hade också anledning att oroa sig med tanke på att han i hög grad varit kung Eriks och Jöran Perssons man. Under hertigarnas belägring av Stockholm 1568 såg han därför till att utnyttja sin förra ställning som slottsfogde i staden för att på ett iögonfallande sätt förråda sin kung och vinna hertigarnas tacksamhet: han öppnade Stockholms södra port för hertigarna och deras trupper, staden intogs och kungen fängslades utan att ett skott behövde lossas. Vid ett tumult på Stortorget senare samma dag, då det blivit uppenbart att Anders Sigfridsson övergått till fienden, blev han stucken i ryggen av en av kung Eriks drabanter, men genom sitt förräderi räddade han sin karriär.[39] Den andre av Lasse Olssons mågar som tjänstgjorde på slottet,den i det kungliga kansliet synnerligen inflytelserike sekreteraren Peder Eriksson Korp, hade likaså tillhört Jöran Perssons närmaste krets av förtrogna. [40] Han som tidigare varit en högavlönad ”expeditionschef” för kansliet tvingades lämna sin tjänst. Han återinträdde först 1571 med beskuren lön och i den lägre befattningen som kansliskrivare.[41]

Lasse Olsson själv ansågs dock inte mer belastad av sin delaktighet i konungsnämnden att han kort efter nämndens upplösning utsågs till häradshövding i Vaksala i Uppsala län omkring 1570. Från åtminstone 1570 bodde han i Uppsala. Han levde ännu den 19 april 1571,[42] men tycks ha avlidit kort därefter, eftersom hans förläning av spannmål från Hälsingland upphörde 1572.

Jordinnehav[redigera | redigera wikitext]

Som fogde på Västerås slott hade Lasse Olsson åtminstone 1546 frihet för Långby i Furby socken (nu en del av Badelunda socken) samt ”Kongshära by”.[43]

Senast 1544 hade han upplåtit kungens svärmor, fru Ebba Eriksdotter (Vasa), sitt ärvda skattehemman Skärpinge i Drothems socken (Hammarkinds härad), inte långt från Söderköping. I vederlag hade han blivit utlovad jord på annat håll. Eftersom fru Ebba dröjde med att uppfylla sin del av överenskommelsen trädde kungen personligen in och förlänade Lasse Olsson tillfälligt Rickleån i Bygdeå socken, Västerbotten, och sade att han själv skulle förhandla med fru Ebba. Lasse Olsson var då bosatt i Backa i Umeå socken.[44] Först några år senare, den 30 juli (osäker uppgift) 1547, fick Lasse Olsson som ersättning för Skärpinge byta till sig ”Hickejorden” i Västerhiske, Umeå, vilken 1546 lagts under kronan efter att tidigare ha varit kyrkojord.[45]

Utsnitt ur Johan Persson Geddas karta över Umeå socken från 1661. Hiske (=Västerhiske) ses här nära Umeå kyrka. Öster därom ligger Grubbe och Grisbacka. De röda punkterna anger antalet skattande gårdar. Symbolerna ute i älven utvisar laxfisken.

Lasse Olsson var den ende av de västerbottniska fogdarna som förvärvade en ekonomiskt framskjuten ställning,[46] till stor del tack vare giftermålet med bureättlingen Anna, dotter till den välbärgade birkarlen Anders Persson och dennes hustru Mariet (av Bureätten) i Grubbe, Umeå. Den 15 juni 1556 upplät han sina och hustruns jordegendomar i Grubbe, Västerhiske[47], Grisbacka samt Yttertavle i Umeå till förmån för kungens avelsgårdsprojekt, ett kortvarigt företag som syftade till att lösa problemet med försörjningen av den stående armén. I gengäld skulle Lasse Olsson och hustrun erhålla Norrala kungsgård i Hälsingland. Makarna förlänades dessutom kyrkotionden från Järvsö socken under livstiden. [48] Som nämnts ovan tycks deras avsikt ha varit att permanent bosätta sig i Norrala där både mågen Anders Sigfridsson och sonen Mårten Larsson bodde och där de sannolikt själva bott under den tid Lasse Olsson verkat som fogde i landskapet. Bytet upphävdes emellertid ensidigt den 15 september samma år av kung Gustav, som behöll såväl godsen i Umeå som Kungsgården. Kungen avsåg att använda bägge jordegendomarna som avelsgårdar. Makarna skulle få behålla tiondespannmålen från Järvsö oavbrutet, och ytterligare kompensation utlovades senare.[48] Som delkompensation erhöll Lasse Olsson den 18 februari 1558 i förläning kyrkotionden i Gästrikland på livstid.

Fastän köpet av Kungsgården nu hävts, förblev Lasse Olsson vid sitt beslut att slå sig ner i Norrala och bosatte sig i stället hos sonen Mårten i Svartvik, Norrala socken. Detta hemman, ett av de största i landskapet att döma av jordmålstalet i de äldsta längderna över årliga räntan 1542 och 1543, hade Lasse Olsson sannolikt förvärvat under sin tid som fogde 1550–1554,[49] och senare i viss mån utökat. Bevarat finns en uppgift om kungligt fastebrev av den 25 juni 1551 på de åtta spannland skattejord han förvärvat i byn Kolsta, inte långt från Svartvik.[50] Från åtminstone september 1556[51] fram till januari 1562, då han kallas till konungsnämnden, är han bosatt på Svartvik.[52] I själva utnämningsbrevet den 24 januari 1562 tituleras han uttryckligen ”lars olson til Suartwick”.[52]

Om hans hus på Kindhästegatan i Stockholm, se avsnittet om hans äktenskap nedan.

Lasse Olsson familje- och släktförhållanden[redigera | redigera wikitext]

Hans ursprung[redigera | redigera wikitext]

Mycket lite finns känt om Lasse Olssons ursprung. Han var troligen östgöte till börden, eftersom skattehemmanet Skärpinge i Drothem i Östergötland anges vara hans arvejord. Dessutom påträffas han tidigast, i september 1520, som fogde i detta landskap (se ovan). Om Skärpinges tidigare historia är inte mycket känt. Det går därför inte att påvisa någon släktskap mellan Lasse Olsson och de tidigare ägarna av detta hemman. En Nils i Skärpinge omnämns mellan 1410 och 1417. Denne är kanske den nämndeman Nils i Skärpinge, vilken figurerar i brev på 1430-talet.[53] En Jöns Nilsson i Tomta (sannolikt byn Tomta i Drothems socken) erhöll 1527 den 23 april stadfästelsebrev på ägandet av Skärpinge skattegods. Denne har på otillräckliga grunder identifierats med den frälseman med samma namn som var närvarande vid Västerås riksdag 1527.[54]

Lasse Olsson tillhörde inte frälset och alltså ingen av de medeltida frälsesläkter som förde ett vapen med björnramar som sköldemärke.[55] Han begagnade i sitt sigill ett vanligt ofrälse bomärke med initialerna L. O.[56] De epitet som skrivs tillsammans med hans namn var med få undantag sådana som användes för ofrälse personer.[57]

Förfalskningar och spekulationer[redigera | redigera wikitext]

I 1700-talets adelsgenealogier skrivs han med tillnamnet Björnram och tilldelas en härstamning från en finsk frälsesläkt som förde björnramar i sin vapensköld. Andra äldre släkttavlor hävdar i stället att Lasse Olsson adlades 1562. Historikerna Nils Ahnlund och Jan Eric Almquist har dock kunnat belägga att dessa uppgifter är felaktiga. Namnet och adelskapet har retroaktivt tilldelats honom av eftervärlden utifrån en sammanblandning med de två av hans söner som adlades med tre björnramar som sköldemärke, Hans Larsson till Isnäs (tre björnramar) och Andreas Laurentii (”Björnram”). Men inte heller dessa kallade sig Björnram; det tidigaste belägget för att någon i familjen kallat sig Björnram avser en dotter till Andreas Laurentii.[58] Hans Larsson, som större delen av sin karriär var verksam i Finland, blev genom sitt giftermål med en adelskvinna ägare till flera finska gods. Tidigt efter Lasse Olssons död uppstod emellertid missuppfattningen att det var Lasse Olsson och inte sonen Hans Larsson som adlats.[59] Detta ledde till att Hans Larssons gårdar i Finland också retroaktivt överfördes på fadern. Lasse Olsson kallas därför i äldre adelsgenealogier herre till Isnäs i Pernå, trots att detta var ett av de gods som kommit i släktens ägo först i och med sonens giftermål.[60]

Hans Larssons och Andreas Laurentii familjer utslocknade på manssidan med dem själva. År 1643 introducerades på Riddarhuset en finsk frälsesläkt Björnram, som var knuten till sätesgården Domargården. Denna släkt utdog 1676. År 1765 lyckades adjutanten Anders Gustaf Björnram vinna introduktion på Riddarhuset med hänvisning till sin gamla adliga börd från de gamla Björnramarna. Anspråken grundade sig på en förfalskad stamtavla, där han utgav sig härstamma från Domargårdssläkten Björnram, som i sin tur skulle härstamma från Lasse Olssons son Andreas Laurentii. Genealogin för adliga ätten Björnram (nr 300) i Gabriel Anreps utgåva av Riddarhusets stamtavlor består alltså i själva verket av tre släkter, som inte var besläktade med varandra.[61]

Efter att Lasse Olsson på så sätt knutits till Finland var inte steget långt att också förse honom med adliga förfäder i Riddarhusets stamtavlor. I Anreps utgåva av dessa 1858 uppges sålunda att Lasse Olsson var son till frälsemannen Olof Nilsson (»Olaus Niclisson») till Lappträsk, Enbogård och Domaregården i Finland och dennes hustru Margareta Bosdotter (Flemming) till Björnhälla. Den finska adelsgenealogen Jully Ramsay ville 1909 som föräldrar till Lasse Olsson se “Olof Niklisson i Lappträsk. Måhända samme Olof i Lappträsk, som 1531 var nämndeman i Pärnå socken. Gift med Margareta.”[62] Identifieringen bygger enbart på en obelagd spekulation om att Lappträsk skulle vara Lasse Olssons arvejord och att dennes förfäder därför skulle ha varit bosatta i denna by.

Lasse Olsson figurerar också i en annan förfalskad genealogi. Den ryktbare fornforskaren Johan Hadorph konstruerade 1693 en släkttavla som skulle utvisa att han på fädernet härstammade från en medeltida frälsesläkt i Östervåla socken. I denna genealogi har Hadorph stoppat in just Lasse Olsson som en av sina förfäder på manssidan med påståendet att denne skulle ha låtit sig adlas på nytt. Hadorphs försök att med hjälp av den förfalskade släkttavlan vinna inträde på Riddarhuset som adelsman misslyckades dock.[63]

Hans äktenskap[redigera | redigera wikitext]

I fråga om vem eller vilka Lasse Olsson varit gift med råder i den äldre litteraturen en påtaglig förvirring.[64] De motstridiga uppgifterna om Lasse Olssons äktenskap uppstod genom en tidig förväxling av dennes svärfar med hustruns kusin, Bureättlingen Anders Jakobsson i Skellefteå socken, vilken också skulle ha varit underlagman i Västerbotten.[65]

Historikern Nils Ahnlund refererar 1924 uppgiften om Lasse Olssons två hustrur men påpekar att namnformen Bärens kan vara en felläsning av namnet Bure i dess latiniserade form Bureus; i 1700-talets tyska (gotiska) handstil är skillnaden mellan Bärens och Bureus nämligen mycket liten.[66] Så är också fallet. Antikvarien Johan Bure, vars mormor var kusin till Lasse Olssons hustru, förde omkring 1601 in ståthållaren i Norrland Lasse Olsson i sin omfattande släktbok över den så kallade Bureätten[67] som gift med Anna, dotter till den föregivne västerbottniske underlagmannen Anders Persson i Grubbe i Umeå socken och dennes hustru Mariet från Bure i Skellefteå.

Lasse Olssons hustru Anna avled troligen 1559 eller strax innan, eftersom barnen 1559 kunde börda hennes arvedel i Umeå från kronan. De 48 markland jord, som i fogderäkenskaperna uttryckligen anges ha legat under Lasse Olssons gård i Grisbacka och som kronan exproprierat, minskade detta år med nästan 12 markland. Denna egendom innehades 1562 av mågen Anders Sigfridsson (Rålamb) som dennes och medarvingarnas arvegods. [68]

Någon gång under sin vistelse i Stockholm gifte Lasse Olsson om sig med Margareta, änka efter Stockholmsborgaren Klemet Kock.[69] Hennes fadersnamn var antagligen Hansdotter.[70]

Barn[redigera | redigera wikitext]

I en av de båda avskrifterna av den kunglige sekreteraren Rasmus Ludvigssons (död 1594) släktbok uppräknas följande barn till Lasse Olsson: Anna, gift med Anders Sigfridsson; Mårten Larsson; Hans Larsson till Isnäs; biskop Anders i Växjö; hustru Märta, samt hustru Sara, gift med Per Eriksson i kansliet.[71]

  • Anna Larsdotter. Hon var gift med Anders Sigfridsson (Rålamb) till Bro (1527–1581), fogde på Stockholms slott och därefter överste arklimästare, i dennes första gifte. Anna avled i pesten den 19 oktober 1565.[72]
  • Hans Larsson till Isnäs. Antagen som kansliskrivare i det kungliga kansliet 1544. Från 1553 eller 1554 förlades hans verksamhet till Finland, där han 1554 blev befallningsman i Helsingfors. 1558 föreslogs han också av Klas Kristersson Horn att ingå i slottslovenViborg. Inom några få år avancerade han till amiral, adlades 1561 med tre björnramar i skölden, och erhöll 1568 fullmakt som ståthållare i Finland. Sin ställning som amiral och diplomat i öster behöll han till sin död våren 1571. Liksom fadern Lasse Olsson och brodern Andreas Laurentii var han en utpräglat administrativ begåvning, och har beskrivits som ”en av de dugligaste ämbetsmännen bland frälset i Finland”. – Gift två gånger, först med Anna Persdotter (Ållongren i Finland), därefter 1567 med Ingeborg Boije.[73] Utöver de döttrar som anges i adelsgenealogierna synes han också ha haft en son, som avled i pesten 1565. En dotter i andra äktenskapet blev farfars mor till kanslipresidenten Arvid Bernhard Horn, som från 1726 till 1738 var rikets verklige regent. Nils Ahnlund antog på sin tid att det vapen med de tre björnramarna som Hans Larsson och brodern Andreas Laurentii förärades var inspirerat av deras härstamning från mödernet, men han anförde inget stöd för denna gissning.[74]
  • Andreas Laurentii Bothniensis Bureus (”Björnram”). Uppges i litteraturen ha fötts 1520, men denna uppgift är inte så lätt att förena med Lasse Olssons verksamhet i Östergötland vid denna tid och det förhållande att Andreas ska ha varit son till dennes första hustru, Anna Andersdotter i Umeå, som Lasse Olsson knappast träffat före 1521. Efter studier i Rostock utnämndes han till kyrkoherde i Umeå 1561 och i Gävle 1570. Sex år därefter, 1576, förordnades han till superintendent i Växjö och blev biskop där följande år. 1583 utsågs han till ärkebiskop, och adlades någon gång före 1590 med tre björnramar i sitt vapen. Han avled den 1 januari 1591. Genom sitt aktiva ställningstagande för Johan III:s katolicerande mässordning, Röda boken kallad, under den liturgiska striden kom herr Anders att bli en synnerligen kontroversiell person såväl bland sina samtida som i eftervärldens historieskrivning. Han tillerkändes ändå efter sin död eftermälet att ”gåvor, som Gud uti sin församling giva plägar, honom intet fattades”[75]. – Gift 1 med Margareta Jönsdotter. Gift 2 med Margareta, dotter till ärkebiskop Laurentius Petri d. ä. och sedan 1579 änka efter ärkebiskop Laurentius Petri Gothus. Hon dog inte långt efter äktenskapets ingående. Gift 3 före 1582 med änkan Margareta Mickelsdotter, sannolikt dotter till borgmästaren i Vadstena Mickel Persson, död kort före 1594.[76] För en detaljerad biografi, se Svenskt biografiskt lexikons personartikel om denne.
  • Mårten Larsson i Svartvik (Norrala socken), Hälsingland. Var 1547 en av kungens åtta drängar men beslogs 1548 med tjuvnadsbrott på Stockholms slott. Han skrivs som skattebonde på hemmanet Svartvik i Norrala redan 1555. Var 1555 vikarierande lagläsare i Norrland och kan 1561 beläggas som underlagman i Västerbotten i faderns ställe 1561. Han var själv underlagman där 1563, kontinuerligt åren 1567–1569 och tillfälligt 1573. Underlagman i Hälsingland åtminstone åren 1571–1573. Tillträdde 1577 tjänsten som fogde i Hälsingland men avsattes 1580 på grund av kronans missnöje med hans redovisning. Utsågs 1583 till fogde i Österbotten, en tjänst han innehade till sin död i början av 1584. Hans räkenskaper uppvisade en brist på 1 400 daler. Hans änka Elin Henriksdotter efterskänktes 1588 de resterande 136 daler som hon för sin fattigdoms skull inte förmådde betala till kronan.[77] De fick fyra barn: 1) Olof Mårtensson, laxfogde i Ljusne, Söderala socken. 2) Lars Mårtensson, landsskrivare i Hälsingland och bosatt på Svartvikshemmanet. Som en följd av dennes förskingring av kronans medel drogs Svartvik in till kronan. 3) Sara Mårtensdotter, gift med Johannes Johannis (Gris), kyrkoherde i Roslags-Bro, Hudiksvall och slutligen i Bergsjö pastorat. Hon återlöste Svartvik och var bosatt där ännu 1637. 4) Karin Mårtensdotter, gift med kyrkoherden i Vika, Dalarna, Daniel Danielis Montanus (Svinhufvud i Westergötland).[78]
  • Margareta Larsdotter. Gift med Jacobus Mathiae, kyrkoherde i Umeå landsförsamling 1553–1557. När Umeå prästbord lades under den nyanlagda avelsgården förflyttades han till Delsbo i Hälsingland. (Delsbo var liksom Umeå ett regalt gäll, d.v.s. ett pastorat där kungen tillsatte kyrkoherden. När kyrkoherdetjänsten i Umeå åter besattes 1561 utsågs i stället Lasse Olssons son Andreas Laurentii till kyrkoherde där.) Jacobus Mathiae blev sedan landsprost, d.v.s. kontraktsprost, i Delsbo. Hans båda svågrar Andreas Laurentii och Anders Sigfridsson var lojala mot Johan III i dennes försök att genomdriva den nya mässordningen. Herr Jakob själv anmäldes dock 1578 för att ha kallat kungen ”en tyrann och okristen konung”, tydligen i samband med den nya liturgin. Han verkar dock ha lyckats fria sig från anklagelserna med hjälp av sina sockenbor och han kvarstod som kyrkoherde och prost i Delsbo ännu 1590.[79]
  • Sara Larsdotter, gift med Peder Eriksson Korp, kunglig sekreterare i kansliet 1563–1581. Om honom, se ovan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Namnformen Gustav Vasa för Gustav I är en anakronism. Kungen och dennes släkt förde en vase i sin vapensköld, men varken han, hans förfäder eller ättlingar kallade sig Vasa. Namnformen Gustav Vasa är belagd i Sverige tidigast 1739 och fick antagligen sitt egentliga genombrott med Gustav III:s opera med samma namn, uruppförd 1786. (Gillingstam 1952, sid. 123)
  2. ^ Om Lasse Olsson se Peder Svart, sid. 38–70.
  3. ^ Uppsala–Overenskomsten 1520 (1975), sid. 111, med not 21.
  4. ^ Uppgiften om Lasse Olssons roll i utdelandet av fredsbreven saknas Peder Svarts krönika men återfinns i den komplettering av krönikan som den kunglige sekreteraren Mårten Helsing på Erik XIV:s uppdrag påbörjade i början av 1560-talet (Edén 1914, sid. 256): ”Ty så snart Stocholm wedh Michaelis tid wardt Konung Christiern på hans store löffter, ehder och konungzlige tilsägelser wpgiffuen, skickedes fredzbreff till alle them öffuer hele rijket, som sigh för kongens wrede någet befructede. Therföre bleff och Erich Ryning en hoop sådane fredzbreff antwardede, huilke han sedhen genom Lars Olson, som hans fougte då war, skickede både til hög:te salig K. Göstaff och til andre wtaff adelen, som på then tijdt wdi Smålandh sigh förholle.” Uppgiftslämnare var antagligen Lasse Olsson själv, som då ingick i Erik XIV:s höga nämnd, eller någon av hans mågar Anders Sigfridsson (Rålamb) eller Per Eriksson Korp, som båda tjänstgjorde på slottet.
  5. ^ Jämför Svalenius 1967, sid. 48 och 50, och Westin 1992–94, sid. 780.
  6. ^ Ahnlund 1924, sid. 653.
  7. ^ Sjödin 1943, sid. 143; Svalenius 1963, sid. 39.
  8. ^ Peder Svart (s. 49) anger att uppbrottet ägde rum den tredje söndagen efter påsk (Dominica Jubilate), som 1521 inföll den 21 april; följande måndag uppges emellertid i Svarts krönika ha infallit den 29 mars, det vill säga knappt en månad före mönstringen vid Romfartuna, som ska ha inletts på en tisdag, S:t Görans dag (den 23 april 1521). Det är möjligt att Svart här, såsom Sjödin, sid. 149, not 3, påpekat, förväxlat dagen för avtågandet med den fjärde söndagen efter påsk (28 april, enligt Segland 1984), och att 29 mars blott är en felskrivning för 29 april. Erik Jöransson Tegel för sin del ansluter till Svarts uppgift om den tredje söndagen, men rättar 29 mars till 29 april (sid. 20).
  9. ^ Skog i Lagunda härad. Se Ståhle 1946, sid. 24, not 1.
  10. ^ Ersmässan inföll lördagen den 18 maj 1521 (Segland 1984).
  11. ^ Om ärkebiskop Gustav Trolles roll i samband med Stockholms blodbad, se Carlsson 1962, sid. 103–117.
  12. ^ Peder Svart, som detaljerat redogjort för Lasse Olssons insatser som Gustav Erikssons hövitsman i inbördeskriget, nämner inte Lasse Olsson som delaktig i de fortsatta stridigheterna sedan denne sårats i huvudet vid Stockholms murar i april 1521. Först vid slutet av året nämns han åter i källorna i samband med att Gustav då skickar honom till Norrland för att hålla uppsikt över de norrländska landskapen. ”Uppenbarligen var han efter det äventyret [vid Stockholm] icke duglig för ett fortsatt fälttågs strapatser.” (Ahnlund 1924, sid. 653)
  13. ^ Gödel 1916, sid. 135.
  14. ^ Grundberg 2005, sid. 442.
  15. ^ Den opålitlige Anders Anton von Stiernmans uppgift att Lasse Olsson också varit underlagman i Hälsingland 1521 är helt obekräftad (von Stiernman 1835, sid.. 298, 320).
  16. ^ Joh. Ax. Almquist 1922–1923, sid. 146.
  17. ^ Enligt en anteckning från 1539, citerad av Söderhielm 1974 (sid. 24), ska Lasse Olsson ha hållit två ting vart år med allmogen i Österbotten, förutom sommarting i varje socken.
  18. ^ Åkerblom 1928, sid. 168 f; Åkerblom 1941 sid. 284. – Nils Ahnlund kommenterar angående detta: ”Vid L:s frånträde anmärktes brist i räkenskaperna, vadan undersökning förordnades på ort och ställe; dock synes det hela endast ha gällt en viss oklarhet i fråga om uppbördsformerna. Konungens gunst kom alltjämt L. till del (…).” (Ahnlund 1924, sid. 654)
  19. ^ J. E. Almquist 1955.
  20. ^ Sikeborg 1997, sid. 95, som refererar till Elias Palmskiölds avskrift av Johan Bures släktbok, handskrift X36, Uppsala Universitetsbibliotek. Dessutom ska Lasse Olsson omnämnas som underlagman i Västerbotten även 1557, enligt Sandberg FF 9542. (Sikeborg, a. a., sid. 95)
  21. ^ Ahnlund 1924, sid. 654.
  22. ^ Sikeborg 1997, sid. 95, med hänvisning till Räntekammarböcker 1526–1630, vol. 22 (1547), fol. 35r, Riksarkivet
  23. ^ Kungligt brev av den 19 januari 1549 till Severin Jute: ”Vi äre och tilfrijdz att [giffve tig] the häredzrätter thu begärer, som Lasse Olssonn här till hafft haffver” (Gustaf I:s registratur 1549, d. 20, 1902, sid. 27).
  24. ^ Sjödin 1930, sid. 332. Smädebrevet infogades 1592 i en pamflett av Axel Leijonhufvud riktad mot Vasahuset. Stycket om Lasse Olsson lyder: ”wåre neste herres boor i Siende heredt sade Lasse Olsson på Westerårs legde en span rog for sin gestning och köpe gode gulle lappegeder och sijklax och sänder ått Tysland och tager gull och daller igen, for umslag skulld sende han ströming och gedder till Stockholm, som är utwallet bernefisk, rokor, lax, neijenögen, torrefisk, och hörde jag litit for påske i Stockholm [!] att nogre edre peninge fare med um summaren till Norrebotn, Mons Jönsson lanet simon scriffuare, och tror jag, Lasse Olsson är i keponne med, när edre peninge komme tit med edre köpmen, thå är blomen borta, och Lasse Olsson är lagman i Botnen, jag hörde på bothnekarane i höstes, jag köpte litit fisk aff them, the wore gärne aff med honom, så gärne som wij wille bliffue aff med Joen Olsson, och hwad the truga almogen med, thå är thet alt edre befalning, thet gör meninge man ondt att lära aff hwar annen, thet komer på eder.”
  25. ^ Om Lasse Olssons verksamhet i Västerbotten under ryska kriget, se Olofsson 1962, sid. 369–383.
  26. ^ [a b] Rosen: ”Jöran Persson”, Svenskt biografiskt lexikon, bd 20, 1973–1975, sp. 553–555.
  27. ^ Rosén 1945 uppger, med hänvisning till bland annat Hälsinglands handlingar 1564, att lönen för nämndens ledamöter utgått med sex pundeläster tiondespannmål årligen under nämndens hela verksamhet (s. 20). Åtminstone 1562, i kungligt brev daterat den 13 april, anges dock att Lasse Olsson för sin tjänst skulle erhålla fyra läster spannmål från Västerbotten. (Sikeborg 1997, sid. 98, med hänvisning till Sandberg FF 9542, Riksarkivet; jämför emellertid med Sandberg FF 9544.)
  28. ^ [a b] Silfverstolpe 1881 (sid. 321f) har inte lyckats identifiera Lasse Olsson, men vill på grund av dennes flitiga deltagande räkna honom bland ”de betydelsefullaste personerna i denna domstol”. Denna slutsats saknar dock stöd i källmaterialet. Johan Bure har i Sumlen antecknat: ”Konung Erik låt kalla ihop 24 af Lagmän och andre kloke män som i Stokholm rådh höllo och gaf hvariom 5 lester säds, af them var gamle Lasse olson een” (s. 64). Detta har av Ahnlund tolkats som ett bevis för Lasse Olssons ryktbarhet, och att han utåt sett var en av de mest auktoritativa medlemmarna. Johan Bures kommentar kan dock ha varit betingad av att Lasse Olssons hustru var en släkting till Johan Bures mor.
  29. ^ Jämför Rosén 1945, sid. 25, även sid. 22–23.
  30. ^ Om Anders Sigfridssons förhållande till Jöran Persson, se J. E. Almquist 1964, sid. 85. Om Anders Sigfridssons gunst hos Erik XIV, se sid. 87
  31. ^ Rosén 1945, sid. 33.
  32. ^ Rosén 1945, sid. 43–64.
  33. ^ Rosén 1945, sid. 21.
  34. ^ Svenska riksdagsakter II:II, sid. 320 f, 330:”Til thet tridie, på thet ingen skulle undkomme hans giller och snarer så hafver han giordt sigh en nämpd, ther efter hans vilie alle saker döme och afsäije skulle. Och hvar the icke kunde komme ther til medh Sverigis lagh, som icke heller ske kunde, så moste tå the artikler hielpe, som han hade them förestält, hvilke så vore författade, at så månge som komme ther före måtte anten settia godzet, lifvet eller ären til, och kunde intet hielpe them för sådane giller, ähuru rett the ock kunde hafva upå stå, ty han hade uthvaldt sigh en rådhgifvare, benemd Jören Persson (…) Och ther the, som uthi nemden vore, än fast hade ther någen gensäijelse emot och under tidhen begärede upskuf til videre betenkiande, vardt likväl sådant intet effterlatit, uthan thet måste blifve vidh then dom, som tilförene af konungen och Jören Persson var beslutet, ähvadh thet var the andre mere liuft eller ledt.”
  35. ^ Ahnlund 1924 i Svenskt biografiskt lexikon, bd 4, sid. 659.
  36. ^ Ahnlund 1924 i Svenskt biografiskt lexikon, bd 4, sid. 659.
  37. ^ Lager-Kromnow 1973–75 i Svenskt biografiskt lexikon, bd 20, sid. 188.
  38. ^ [a b] Ahnlund 1924 i Svenskt biografiskt lexikon, bd 4, sid. 660.
  39. ^ J. E. Almquist 1964, sid. 90.
  40. ^ Gillingstam 2002, sid. 160.
  41. ^ Svalenius 1991, sid. 146 f.
  42. ^ Sikeborg 1997, sid. 100, med hänvisning till kungligt brev av den 19 april 1571 om ”Gamle Lasse Olssons” livstidsförläning i Hälsinglands handlingar 1571:5, Riksarkivet.
  43. ^ Sikeborg 1997, sid. 102, med hänvisning till Sandberg FF 9546, Riksarkivet.
  44. ^ Gustaf I:s registratur 1544, d. 16 (1895), sid. 715.
  45. ^ Gustaf I:s registratur 1547, d. 18 (1900), sid. 667; Bygdén 1926, sid. 206.
  46. ^ Olofsson 1962, sid. 405. Jämför Sikeborg 1996, sid. 174.
  47. ^ Det är möjligen Lasse Olsson som avses i det dombrev från den 10 juni 1617, som behandlar ägoförhållanden i Hiske by. Gamle mannen Tomas Jonsson ska ha berättat för sin son Olof och Nils Mårtensson i Hiske hur många mark jord deras skattägor uppgick till, bland annat 20 mark jord ”där till med hava der bytt med gamla Lasse Olofsson 11 mark jord i samma teg på Österlångtegen […] Item den 4:e tegen västers i Käldalen, är 11 mark jord, hustru äga hans Lasse Olufssons, där till 2 mark jord från gammel Jacob i Grubbe”. (Sikeborg 1997, sid. 102, återgivet ur Svenska donationskontoret F b:33, nr 21, Riksarkivet).
  48. ^ [a b] Sikeborg 1997, sid. 102, med hänvisning till Hälsinglands handlingar 1557:17:1, kungliga brev, Riksarkivet. Datumet för transaktionen i juni är där osäkert, men av en notis i Gustaf I:s registratur 1556, d. 26 (1911), sid. 36,4 framgår att brevet utfärdades den 15 juni. – Den på Lasse Olssons mark grundade avelsgården i Umeå upphörde formellt 1567 och omvandlades i stället till permanent fogdegård, under namnet Backa konungsgård.
  49. ^ Jordeboken för Hälsingland är efter 1543 i stort sett oanvändbar (jämför Sikeborg 1995, sid. 193f), och upptar för Svartvik ännu 1619 den hustru Brita och den Olof Persson, som skrivs tidigast i 1542 års jordebok. Hustru Britas hemmansdel omfattade 109,5 mål jord, motsvarande ungefär 24 öresland, och var alltså ett av landskapets största hemman. Också Olof Perssons hemmansdel om 63 mål – ungefär 14 öresland – var betydligt större än genomsnittet i socknen. Sammanlagt omfattade det gamla frälsegodset Svartvik därmed 172,5 mål, ungefär 38 öresland. (Gammal Hälsingekultur 1933, sid. 107 f) I konceptdomboken för Norrala tingslag 1634 anges uttryckligen i en jordtvist att Svartvik före Mårten Larsson innehafts av Lasse Olsson. (Sikeborg 1997, sid. 104).
  50. ^ Gustaf I:s registratur 1551, d. 22 (1904), sid. 201.
  51. ^ I kungligt brev daterat 15 september 1556 anges han bo i Hälsingland (Gustaf I:s registratur, d. 26, 1911).
  52. ^ [a b] Sikeborg 1997, sid. 104, anför en uppgift ur Hälsinglands handlingar 1558:9, Riksarkivet, enligt vilken Lasse Olsson i Svartvik skattat för fiske i (”norstäkz fierdenn”) Norrstäksfjärden och Prästgrundet (”prestegrund”); uppgiften återfinns också i Hälsinglands handlingar 1560:17. – Nils Ahnlund uppger i sina Norrlandsexcerpter (L 69:576, Kungliga Biblioteket) att Lasse Olsson i Norrala ägde såväl Kungsgården som ett frälsehemman i Närby, men denna uppgift återgår på en förväxling med Lasse Olssons måg Anders Sigfridsson (”Rålamb”). (Sikeborg 1997, sid. 104)
  53. ^ ”Niclis j skaerpinge” 1410 u.d., liksom 7 oktober 1413, 29 maj 1414, 20 juli 1415 och 27 juli 1417. En nämndeman Nils i Skärpinge nämns också 6 november 1431, 3 november 1433 samt 1436. (Sikeborg 1997, sid. 101, med hänvisning till uppgift av Ortnamnsarkivet, Uppsala) – Identifieringen med frälsemannen Jöns Nilsson görs i personregistret till registraturet. I brevet 1557 kallas Jöns Nilsson i Tomta dock endast ”undersåte”, vilket varken bekräftar eller vederlägger att han tillhörde frälset. Det finns inga belägg för att han var identisk med sin namne vid Västerås riksdag. (Sikeborg 1997, sid. 101, med hänvisning till meddelande av medeltidsgenealogen fil.dr. Hans Gillingstam, Solna, 1990)
  54. ^ Biskop Hans Brasks registratur 23 april 1527, tryckt i Gustav I:s registratur, d. 4 (1868). – I 1540 års jordebok upptas för hemmanet Skärpinge endast en skattebonde Erik.
  55. ^ Se Nils Ahnlunds släktartikel över medeltida Björnramssläkter i Svenskt biografiskt lexikon 1924.
  56. ^ Ahnlund 1924, sid. 655.
  57. ^ Han finns titulerad som välbördig i några samtida kvittenser. (Sikeborg 1997, sid. 101, med hänvisning till Sandberg FF 9541 och FF 9542, Riksarkivet). Dessa är dock undantag och kan snarast ses som en komplimang; jämför J. E. Almquist 1964, sid. 87.
  58. ^ Ännu under 1500-talets andra del hörde det till ovanligheterna att frälsemän använde tillnamn eller släktnamn. Det är först i och med inrättandet av Riddarhuset 1626 som varje adlig ätt blir skyldig att anta ett fixerat släktnamn. (Sikeborg 2011b, sid. 20 f)
  59. ^ I en släkttavla som sannolikt har en genealogi av den kunglige sekreteraren Rasmus Ludvigsson († 1594) som förlaga anges egendomligt nog såväl Lasse Olsson som sonen Hans Larsson ha adlats. (Släkttavlan ingår i Rålambska foliosamlingen, vol. 12, bl. 289v–290r, Kungliga Biblioteket.) I den andra bevarade avskriften av Rasmus Ludvigssons släktbok – i Skoklostersamlingen, foliovol. 57, bl. 289v–290r, Riksarkivet – anges bara Hans Larsson ha blivit adlad. Peder Månsson Utter († 1623) har i sin stora släktbok Collectanea Genealogica (Genealogica 41, fol. 205v, Riksarkivet) behållit den felaktiga uppgiften om Lasse Olssons adlande. (J. E. Almquist 1964, sid. 2–4).
  60. ^ Ahnlund 1924, sid. 651.
  61. ^ Elgenstierna 2002 (Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM 3.1), ingressen till stamtavlan för adliga ätten Björnram (nr 300).
  62. ^ Ramsay 1909, sid. 29. Denna spekulation går igen hos Impola 2011, sid. 139, där det om Hans Larsson till Isnäs kort uppges: “Av bondesläkt från Pernå.”
  63. ^ J. E. Almquist 1967, sid. 298 f.
  64. ^ I Elias Palmskiölds († 1719) genealogier sägs Lasse Olssons svärfar ha varit Anders Jönsson, alternativt Persson, i Grubbe 1529. (Palmskiölds genealogier, pag. 533, Palmskiöldska samlingen, Uppsala Universitetsbibliotek; anförda hos Sikeborg 1997, sid. 104) – Anders Anton von Stiernman († 1765) vet berätta att Lasse Olsson varit måg till Anders Persson i Grubbe eller till lagman Anders Jakobsson i Grubbe, vilken han för övrigt felaktigt benämner ”Grubbe-ättens stamfader”, och dennes hustru Malin Andersdotter. (von Stiernman, sid. 277) – Biskopen och historikern Andreas Olai Rhyzelius uppger 1754 i vilken Lasse Olssons hustru anges vara Anna av den finska frälsesläkten Grabbe. (Refererad hos Aschanius 1754, sid. 4) – Riddarhusets stamtavlor lämnar i Gabriel Anreps utgåva 1858 uppgiften i Riddarhusets stamtavlor att Lasse Olsson före sitt äktenskap med Anna Andersdotter Grubb varit gift med en Anna Grubb till Grabacka. (Anrep 1958, d. 1, sid. 211) – Abraham Abrahamsson Hülphers († 1798) bättrar på med att uppge Anders Perssons i Grubbe dotter Anna vara hustru till guvernören Hans Olsson. (Sikeborg 1997, sid. 104, med hänvisning till Hülphers genealogier, pag. 133, Västerås stadsbibliotek) – Den genealogiskt intresserade hälsingeprosten Olof Johannis Broman († 1750) hävdar att Lasse Olssons svärföräldrar varit Anders Claesson Grubb och Anna Bure. (Broman 1953, s. 620. Om uppkomsten av denna härledning, se Sikeborg 2011a, sid. 73 f.) – Gamla Biographiskt Lexikon tror sig veta att hans hustru antingen varit en Anna Pedersdotter Grubbe, ”som räknades vara af Bure-slägten”, eller – här tydligen stödjande sig på von Stiernman – en dotter till underlagman Anders Jakobsson Grubbe i dennes äktenskap med Malin Andersdotter. (Svenskt Biographiskt Lexikon : ny följd, d. 2, 1858–1859, s. 136) – Historikern Reinhold Hausen uppger 1903 att Lasse Olsson första gången varit gift med Margreta Andersdotter Bärens, enligt ”Göran Horns personalier”, och sedan omgift med Anna Grubbe, dotter till underlagmannen Anders Persson Grubbe och Maria Bure. (Reinhold Hausens artikel ”(Björnram), Lars Olofsson” i den av Tor Carpelan utgivna Finsk biografisk handbok 1903, sid. 202. Denna uppgift ekar sedan hos adelsgenealogen Jully Ramsay 1909, sid. 30.) – Det biografiska uppslagsverket Svenska Män och Kvinnor bidrar till förvirringen genom att 1924 ange att Lasse Olsson ”möjligen” varit gift med en Margareta Andersdotter Bärens eller Bure, och därefter med Anna Andersdotter Grubb, men uppger ändå, utan reservation, att sönerna Hans och Anders föddes i faderns första respektive andra gifte. (Svenska Män och Kvinnor, d. 1, 1924, sid. 350)
  65. ^ Om denna förväxling, se närmare Sikeborg 1997, sid. 105.
  66. ^ Ahnlund 1924, sid. 655.
  67. ^ Om Johan Bure och Buregenealogin, se Sikeborg 1996.
  68. ^ Sikeborg 1992, sid. 174.
  69. ^ Den 11 mars 1577 trädde inför Stockholms rådhusrätt borgaren Hans Schultze och tillkännagav att han 1571 köpt ett stenhus på Kindhästegatan av salig Lasse Olsson, dennes styvson Hans Klemetsson och Klas Bertilsson Skräddare, styvdotterns make. Av detta hus ägdes hälften av Lasse Olsson och hans hustru Margareta, den andra hälften av Lasse Olssons styvbarn. Hans Schulte hade därefter sålt huset vidare till Anders Sigfridsson. Vidare hade prosten herr Jakob i Delsbo och Mårten Larsson i Svartvik, Norrala, den 18 februari samma år inför rätten upplåtit stenhuset till Anders Sigfridsson å sina och medsyskonens vägnar. I protokollet anges att det gamla köpebrevet på huset innehades av framlidne Sven Månssons arvingar. (Stockholms stads tänkeböcker, 1943, sid. 239 ff, 241) – 1549 hade salig Klemet Kocks hustru Margareta begärt att få igenbörda det hus som Sven Månsson bodde i på Kindhästegatan – och som Klemet tydligen sålt till denne – ”epter thet war henne aldriigh hembudith”. (Stockholms stads tänkeböcker, 1937, sid. 46 f, 67, 132 f, 244) Denne Klemet Kock, som levde ännu den 24 mars 1544, kallas salig 1548 den 10 december. (Stockholms stads tänkeböcker, 1936, sid. 45, 314) Att Margareta kunde åberopa sin bördsrätt indikerar att hon varit arvsberättigad till egendomen.
  70. ^ Hennes fadersnamn var troligen Hansdotter, eftersom hon den 17 februari 1550 uppburit arv efter sin salig bror Mats Hansson. (Stockholms stads tänkeböcker, 1937, sid. 54 f).
  71. ^ J. E. Almquist 1964, sid. 3.
  72. ^ Sikeborg 1997, sid. 107.
  73. ^ Ahnlund 1924, sid. 656 ff. Om Hans Larsson till Isnäs, se också Impola 2011, sid. 139 f.
  74. ^ Ahnlund 1924, sid. 656. Om sonen Hans Larsson finns i nyadelsregistret i Genealogica 41, fol. 210v, RA, noterat: ”vdi Stockholm Hans larssonn till Isnäs frelsse then 20 Julij Anno [15]61 bekom frelsse aff Konung Erich vdi Skiölden 2 field thet öfuerste gultt, och thet nerdeste blått, och vdi den öfuerste field 3 Svarthe Biörnerammar, Skeffringen gultt och blått, ofwann på hilmen Rammar.” (Återgivet i Sikeborg 1997, sid. 101) Åtminstone två medeltida frälsesläkter förde liknande vapen – se Äldre svenska frälsesläkter, d. I:1, 1957, sid. 20 ff, samt Raneke 1982, sid. 261–264, 731, och 1985, sid. 730 – men inget samband finns belagt mellan Lasse Olssons familj och dessa.
  75. ^ Ahnlund 1924, sid. 666 ff.
  76. ^ Sikeborg 1997, sid. 97–110.
  77. ^ Sikeborg 1997, sid. 111–117. – Om Mårten Larssons ättlingar, se Sikeborg 1991.
  78. ^ För en detaljerad redogörelse för Mårten Larssons ättlingar fram till 1700-talets början, se Sikeborg 1997, sid. 120–147. Dottern Saras ättlingar är redovisade hos Sikeborg 1991, sid. 399 ff. En utförlig redogörelse för kronans rannsakning av Lars Mårtenssons räkenskaper ges av Sjödin 1959.
  79. ^ Sikeborg 1997, sid. 118–120.

Tryckta källor och litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Ahnlund, Nils (1924). Almquist Johan Axel, Boëthius Bertil, Hildebrand Bengt. red. ”(Björnram), Lars Olofsson”. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 4, Berndes–Block (Stockholm: Bonnier) "6".  Libris 2153836
  • Ahnlund, Nils (1924). Almquist Johan Axel, Boëthius Bertil, Hildebrand Bengt. red. ”(Björnram), Hans Larsson”. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 4, Berndes–Block (Stockholm: Bonnier) "6".  Libris 2153836
  • Ahnlund, Nils (1924). Almquist Johan Axel, Boëthius Bertil, Hildebrand Bengt. red. ”(Björnram) Andreas Laurentii”. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 4, Berndes–Block (Stockholm: Bonnier) "6".  Libris 2153836
  • Ahnlund, Nils (1924). Almquist Johan Axel, Boëthius Bertil, Hildebrand Bengt. red. ”Björnram, släkter”. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 4, Berndes–Block (Stockholm: Bonnier) "6".  Libris 2153836
  • Almquist, Jan Eric (1955). Lagsagor och domsagor i Sverige: med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. 2, (Register). Stockholm: Norstedt. Libris 54408 
  • Almquist, Jan Eric (1960). Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1523-1611). 1. Stockholm. Libris 54534 
  • Almquist, Jan Eric (1964). ”Blev prokuratorn Jöran Persson någonsin adlad?”. Släkt och Hävd (Stockholm: Genealogiska föreningen, riksförening för släktforskning) (3). ISSN 0489-1090. 
  • Almquist, Jan Eric (1964). ”Anders Sigfridsson [Rålamb] († 1581)”. Personhistorisk tidskrift (Stockholm: Personhistoriska samfundet). ISSN 0031-5699. 
  • Almquist, Jan Eric (1964). ”Den friherrliga ätten Rålambs ursprung”. Släkt och Hävd (Stockholm: Genealogiska föreningen, riksförening för släktforskning) (1). ISSN 0489-1090. 
  • Almquist, Jan Eric (1967). ”Ett och annat om den svenska adeln i äldre tid”. Släkt och Hävd (Stockholm: Genealogiska föreningen, riksförening för släktforskning) (3). ISSN 0489-1090. 
  • Almquist Johan Axel, Hildebrand Hans, red (1933). Stockholms stadsböcker från äldre tid. Ser. 2:5, Stockholms stads tänkeböcker 1514–1520(–1524) : jämte utdrag ur de förlorade årgångarne 1520–1524 samt stadens kopiebok 1520–1522. Stockholm. Libris 86657 
  • Almquist Johan Axel, Hildebrand Hans, red (1936). Stockholms stadsböcker från äldre tid. Ser. 2, N.F.:1, Stockholms stads tänkeböcker 1544–1548. Stockholm. Libris 86658 
  • Almquist Johan Axel, Hildebrand Hans, red (1943). Stockholms stadsböcker från äldre tid. Ser. 2, N.F.:5, Stockholms stads tänkeböcker 1576–1578. Stockholm. Libris 86662 
  • Almquist Johan Axel, Hildebrand Hans, red (1937). Stockholms stadsböcker från äldre tid. Ser. 2, N.F.:2, Stockholms stads tänkeböcker 1549–1553. Stockholm. Libris 86659 
  • Almquist, Johan Axel (1919). Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523–1630: med särskild hänsyn till den kamerala indelningen. 2 h. 1-3. Meddelanden från svenska Riksarkivet. Ny följd. Ser. 2, 99-0506720-5 ; 6. Stockholm: Norstedt. Libris 11196815 
  • Almquist, Johan Axel (1923). Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523–1630: med särskild hänsyn till den kamerala indelningen. 4, Person- och ortregister. Stockholm: Norstedt. Libris 8075395 
  • Anrep Gabriel, red (1858). Svenska adelns ättar-taflor. Afd. 1, Abrahamsson-Granfelt. Stockholm: Norstedt. Libris 482521 
  • Aschanius 1754 – se Lagerbring.
  • Broman, Olof Johansson; Hægermarck Karl A., Grape Anders (1912–1953). Olof Joh. Bromans Glysisvallur: och övriga skrifter rörande Helsingland. D. 2. Upsala: Gestrike-Helsinge nation. Libris 2214955 
  • Bureus, Johannes; Klemming Gustaf Edvard (1886). Sumlen: där uthi ähro åtskillighe collectaneer, som uthi een och annan måtta tiäna till antiquiteternes excolerande. Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif. Bihang, 99-0408558-7 ; 1:2. Stockholm. Libris 1833679 
  • Bygdén, Leonard; Hasselberg Bertil (1925). Hernösands stifts herdaminne: bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning. D. 3. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Libris 490180 
  • Carlsson, Gottfrid (1962). Engelbrekt, Sturarna, Gustav Vasa: undersökningar och studier. Lund: Gleerup. Libris 8075646 
  • Carpelan Tor, red (10+3). Finsk biografisk handbok : under medvärkan af fackmän / utgifven av Tor Carpelan. Första bandet : A–K. Helsingfors 
  • Edén, Nils (1915). Mårten Helsings bearbetning af Peder Svarts berättelse om Gustaf Vasas ungdom. [Särtryck ur Historisk tidskrift 1914]. Stockholm. Libris 2625833 
  • Ekström, Gunnar (1949). Västerås stifts herdaminne. 1, Medeltiden och reformationstiden, 2, Återstående församlingar. Västerås: Västerås stifts herdaminneskomm. Libris 15898 
  • Elgenstierna Gustaf, red (1998). Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 3, Gadde-Höökenberg. Stockholm: Sveriges släktforskarförb. Libris 7765987. ISBN 91-87676-22-2 (hela verket) 
  • Elgenstierna Gustaf, red (1998). Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 8, Stålarm-Voltemat. Stockholm: Sveriges släktforskarförb. Libris 7765992. ISBN 91-87676-22-2 (hela verket) 
  • Elgenstierna Gustaf, red (2002). Riddarhusets stamtavlor. Stockholm: Riddarhusdirektionen. Libris 8846085 
  • von Essen, Gustaf (Stockholm). ”Om de s.k. ‘Vitae Pomeranorum’ samt ätterna Björnram, Wass, von Hartmansdorff och von Kantzow”. Personhistorisk tidskrift (Stockholm: Personhistoriska samfundet) "1898–1899" (1898–1899). ISSN 0031-5699. 
  • Gustav I kung av Sverige, Almquist Johan Axel, red (1868). Konung Gustaf den förstes registratur. 4, 1527. Stockholm. Libris 8075717 
  • Gustav I kung av Sverige, Almquist Johan Axel, red (1895). Konung Gustaf den förstes registratur. 16, 1544. Handlingar rörande Sveriges historia. Första serien, 99-0911052-0. Stockholm. Libris 8075728 
  • Gustav I kung av Sverige, Almquist Johan Axel, red (1900). Konung Gustaf den förstes registratur. 18, 1546–1547. Stockholm. Libris 8075729 
  • Gustav I kung av Sverige, Almquist Johan Axel, red (1901). Konung Gustaf den förstes registratur. 19, 1548. Handlingar rörande Sveriges historia. Första serien, 99-0911052-0. Stockholm. Libris 8075730 
  • Gustav I kung av Sverige, Almquist Johan Axel, red (1902). Konung Gustaf den förstes registratur. 20, 1549. Stockholm. Libris 8075741 
  • Gustav I kung av Sverige, Almquist Johan Axel, red (1904). Konung Gustaf den förstes registratur. 22, 1551. Handlingar rörande Sveriges historia. Första serien, 99-0911052-0. Stockholm. Libris 8075732 
  • Gustav I kung av Sverige, Almquist Johan Axel, red (1911). Konung Gustaf den förstes registratur. 26, 1556. Stockholm. Libris 8075736 
  • Gillingstam, Hans (1952–1953). Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden: släkthistoriska studier. Stockholm: [Almqvist & Wiksell]. Libris 8075012 
  • Gillingstam, Hans (2002). Nilzén Göran. red. ”Rålamb, släkt”. Svenskt biografiskt lexikon Bd 31, Rydbeck–Segerstedt (Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon) "31".  Libris 8876625
  • Grundberg, Leif (2005). Boström Gunnel, Grundberg Leif, Puktörne Tommy. red. ”Kungens gård i Bjärtrå”. Stora Ådalen: kulturmiljön och dess glömda förflutna : Styresholmsprojektet - en monografi (serie Arkiv för norrländsk hembygdsforskning, 0348-9620 ; 27) (Härnösand: Länsmuseet Västernorrland).  Libris 9976311
  • Gödel, Vilhelm (1916). Sveriges medeltidslitteratur: proveniens : tiden före antikvitetskollegiet. Stockholm: Nordiska bokhandeln. Libris 8198413 
  • Hildebrand Emil, Alin Oscar, red (1891). Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till statsförfattningens historia. [Ser. 1], Under tidehvarfvet 1521–1718, [Afd. 1], [1521–1611], D. 2, 1561–1592. Stockholm: Norstedt. Libris 491239 
  • Hildebrand Emil, red (1894). Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till statsförfattningens historia. [Ser. 1], Under tidehvarfvet 1521–1718, [Afd. 1], [1521–1611], D. 3. 1, 1593–1594. Stockholm: Norstedt. Libris 491227 
  • Impola, Henrik (2011). Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet. Skrifter utgivna av Genealogiska samfundet i Finland ; 59. Helsingfors: [Genealogiska samfundet i Finland]. Libris 12295763. ISBN 978-952-5130-15-7 
  • Lager-Kromnow, Birgitta (1974–75). Grill, Erik. red. ”Johan III”. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 20, Ingeborg–Katarina (Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon) "20".  Libris 9322345
  • Lagerbring, Sven (preses); Aschanius Petrus G. (respondent) (1754) (på lat). Dissertatio gradualis, hypomnemata ad familias illustres Biörnramianas exhibens, qvæ ... præside ... Sven Bring ... publicæ luci & examini modeste tradit Petrus G. Aschanius Joan fil. Ostro-gothus. In audit Carol. maj D. Maj. anni MDCCLIV. H.A.M.S.. Londini Gothorum. Ex officina directoris Caroli Gustavi Berling, reg. acad. Carol. typograph.. Libris 2758742 
  • Lenaeus, Knut Nilsson (1971[1764]). Delsboa Illustrata eller Delsbo socken i norra Helsingland: Delsboa Illustrata or The parish of Delsbo in northern Helsingland. Suecica rediviva, 99-0117564-X ; 25. Stockholm. Libris 7605806. ISBN 91-7120-012-6 
  • Luukko, Armas (1950). Keskiaika ja 1500-luku : volym 2 av Etelä-Pohjanmaan historia / kirjoittanut Armas Luukko. Etelä-Pohjanmaan historia. Helsingfors: Etelä-Pohjanmaan Historiatoimikunta. Libris 7605806. ISBN 91-7120-012-6 
  • Magnus Erikssons landslag. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin. Serien 1, Rättshistoriskt bibliotek, 0534-2716 ; 6. Stockholm: Nord. bokh. (distr.). 1962. Libris 8390172 
  • Matz R. (1962). Lindberg Folke, Westin Gunnar T., Fritz Birgitta. red. ”Johan III och Hälsinglands landsköpmän år 1573”. Historiska studier tillägnade Folke Lindberg 27 augusti 1963 (serie Scandinavian university books, 99-0103642-9) (Stockholm: Svenska bokförl./Bonnier).  Libris 8198449
  • Möller, Pontus (Stockholm). ”Colquhoun-Cahun-Gahn-Canonhielm. En boskillnad”. Personhistorisk tidskrift (Stockholm: Personhistoriska samfundet) "1966" (1966). ISSN 0031-5699. 
  • Olofsson, Sven Ingemar (1962). Westin Gunnar, Olofsson Sven Ingemar. red. ”Övre Norrlands historia under Gustaf Vasa och hans söner”. Övre Norrlands historia. D. 1, Tiden till 1600 (Umeå: Norrbottens och Västerbottens läns landsting).  Libris 126591
  • Ramsay, Jully (1909–1916). Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden.. Helsingfors. Libris 1793467 
  • Raneke, Jan (1982–1985). Svenska medeltidsvapen. Bodafors: Doxa. Libris 336416 
  • Rosén, Jerker (1955). Studier kring Erik XIV:s höga nämnd. Acta Regiae Societatis humaniorum litterarum Lundensis, 0347-5123 ; 51. Lund: Gleerup. Libris 392973 
  • Rosén, Jerker (1984). Grill Erik. red. ”Jöran Persson”. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 20, Ingeborg–Katarina (Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon) "20".  Libris 9322425
  • Segland, Karl-Gustav (1984). Almanacka för 500 år: från år 1500 till år 2000 : almanacka, handbok, uppslagsbok. Enköping: Kalendátor. Libris 8380549. ISBN 91-86524-01-1 
  • Selggren, Jonas (1891). ”Om Upsala Domkyrkas gods på Gadön och fästet Gaddaborg”. Meddelanden af Gestriklands fornminnesförening (Gävle: Gestriklands fornminnesförening) (1891).  Libris 1198420
  • Sikeborg, Urban (1990). ”Prästerskap i Norrala pastorat, Hälsingland, fram till 1600-talets mitt samt kyrkoherdar i Söderala pastorat 1555–1656: personhistoriska anteckningar”. Släkt och hävd (Stockholm) "1990,": sid. 153-217 : ill.. ISSN 0489-1090 ISSN 0489-1090.  Libris 2080761
  • Sikeborg, Urban (1991). ”Johannes Joachimi, kyrkoherde i Hamrånge, Gästrikland, och hans ättlingar fram till 1600-talets slut.”. Släkt och hävd (Stockholm) "1991,": sid. 399-418 : tab.. ISSN 0489-1090 ISSN 0489-1090.  Libris 2732048
  • Sikeborg, Urban (1995). ”Tionderegistrering i Hälsingland under 1500-talet.”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm: Sveriges släktforskarförbund, 1995–) "1995,": sid. 185–202.  Libris 2047894
  • Sikeborg, Urban (1996). ”Johan Bures släktbok över Bureätten: tillkomst och tillförlitlighet”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm: Sveriges släktforskarförbund, 1995–) "1996,": sid. 245–286 : tab..  Libris 2191025
  • Sikeborg, Urban (1997). ”Fogden Lasse Olsson (’Björnram’) och hans ättlingar i Hälsingland.”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm : Sveriges släktforskarförbund, 1995–) "1997,": sid. 89–150.  Libris 2307676
  • Sikeborg, Urban (a) (2011). ”Ifrån hednatid en talrik och hedrad släkt : den historiska framställningen av Bureättens äldre led.”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm: Sveriges släktforskarförbund, 1995–) "1997,": sid. 59–104.  Libris 2307676
  • Sikeborg, Urban (b) (2011). ”Om den goda bördens betydelse under stormaktstid och frihetstid.”. Svensk genealogisk tidskrift (Svenska genealogiska samfundet, 2007–) "2011, nr 1": sid. 11–55. ISSN 1654-1731 ISSN 1654-1731. 
  • Silfverstolpe, Carl (1881). ”Om Jöran Persson och Konungens Nämnd. Bidrag till Sveriges inre historia under Erik XIV:s tid.”. Historisk tidskrift (Stockholm: Svenska historiska föreningen) "1881,".  Libris 2307676
  • Sjödin, Lars (1930). En pamflett av år 1592 mot Vasahuset.. Stockholm. Libris 3052371 
  • Sjödin, Lars (1943). Kalmarunionens slutskede: Gustav Vasas befrielsekrig. 1. Uppsala. Libris 394832 
  • Sjödin, Lars (1959). Landsskrivaren Lars Mårtensson i Hälsingland och bristen i fogden Lars Larssons räkenskap år 1615. Historiskt arkiv, 0083-6753 ; 9. Stockholm: Almqvist & Wiksell [distributör]. Libris 8205807 
  • Sjödin, Lars (1977¬–1979). Grill Erik, Lager-Kromnow Birgitta. red. ”Laurentius Petri Gothus”. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 22, Königsmarck–Lilja (Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon) "22".  Libris 9322423
  • ”Skatteboken av Hälsingland för år 1542”. Gammal Hälsingekultur : meddelanden från Hälsinglands fornminnessällskap / utgivna genom S. Brun och A. Vestlund (Hudiksvall: Hälsinglands fornminnessällskap) "1933". 1933.  Libris 1505923
  • Stiernman, Anders Anton von; Hildebrand Bror Emil (1835 (andra upplagan)). Swea och Götha höfdinga-minne. D. 2. Stockholm: Norstedt. Libris 1256890 
  • Stockholms stads tänkeböcker – se Almquist, Johan Axel.
  • Ståhle, Carl Ivar (1946). Studier över de svenska ortnamnen på -inge: på grundval av undersökningar i Stockholms län. Studier till en svensk ortnamnsatlas, 99-0382294-4 ; Skrifter / utg. av Kungl. Gustav Adolfs akademien för folklivsforskning, 99-0440828-9 ; 16. [Uppsala]: [Lundequistska bokh. i distribution]. Libris 11805 
  • Svalenius, Ivan (1969). Gustav Vasa. W & W-serien, 0509-5069 ; 14. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8074718 
  • Svalenius, Ivan (1967). ”En Gustav Vasa-krönika”. Scandia : tidskrift för historisk forskning (Stockholm: Bokförlaget Natur och kultur). ISSN 0036-5483.  Libris 8258306


  • Svalenius, Ivan (1967). ”En Gustav Vasa-krönika”. Scandia : tidskrift för historisk forskning (Stockholm: Bokförlaget Natur och kultur). ISSN 0036-5483.  Libris 8258306
  • Svalenius, Ivan (1977–1979). Grill Erik, Lager-Kromnow Birgitta. red. ”Korp, Peder Eriksson”. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 22, Königsmarck–Lilja (Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon) "20".  Libris 9322423
  • Svalenius, Ivan (1992). Rikskansliet i Sverige 1560-1592. Skrifter utgivna av svenska Riksarkivet, 0346-8488 ; 7. Stockholm: Riksarkivet. Libris 7771028. ISBN 91-88366-00-6 (hft. (inb.) 
  • Bohman Nils, red (1942). Svenska män och kvinnor: biografisk uppslagsbok. 1, A–B. Stockholm: Bonnier. Libris 53800 
  • Svenska riksdagsakter – se Hildebrand (red.).
  • Svenskt biografiskt lexikon: ny följd. Bd 2, Bergenstråle–Böttiger. Örebro: Lindh. 1858–1859. Libris 9928 
  • Peder Andreæ (Svart); Westin Gunnar T. (1964). Gustav Vasas krönika. Levande litteratur, 99-0208799-X. Stockholm: Natur och kultur. Libris 8074717 
  • Söderhjelm, Alma (1907). Jakobstads historia. D. 1, [Pedersöre historia intill Jakobstads grundläggning] : [Kampens tid 1653–1721]. Helsingfors: Lilius & Hertzberg. Libris 915136 
  • Tegel, Erik Jöransson (1622). Then stoormechtige, högborne furstes och christelighe herres, her Gustaffs, fordom Sweriges, Göthes, och Wendes konungs etc. historia, vthi twå deeler författad. Stockholm: Erik Jöransson Tegel. Libris 2520168 
  • Uppsala-Overenskomsten 1520: magtstruktur og magtkamp i Sverige, januar-oktober 1520 = [The Uppsala-agreement] : [the structure of power in Sweden, January to October 1520]. Odense University studies in history and social sciences, 0078-3307 ; 23. Odense: Univ.-forl. 1975. Libris 7540969. ISBN 87-7492-128-2 
  • Werwing, Jonas; Stiernman Anders Anton von (1746–1747). Konung Sigismunds och konung Carl den IX:des historier, uti hwilka beskrifwes Sweriges rikes då warande oroliga tilstånd, samt desz med Dannemarck, Pålen och Ryszland förda krig, sammanskrefna af Jonas Werwing och nu af des handskrift: i allment tryck med korta anmärckningar och et omständeligt register utgifna af Anders Anton von Stiernman. Stockholm, tryckt hos Lorentz Ludwig Grefing, på des [2:] desz egen bekostnad. =1–2. 1746–47.. Stockholm. Libris 2408679 
  • Westin, Gunnar T. (1994). Nilzén Göran, Almquist Johan Axel, Boëthius Bertil, Hildebrand Bengt. red. ”Peder Andreæ (Svart)”. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 28, Odeberg–Pederby (Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon) "28".  Libris 9415787
  • Wernstedt Folke, red (1957). Äldre svenska frälsesläkter: ättartavlor. Bd 1. H. 1. Stockholm: Riddarhusdirektionen. Libris 12871 
  • Wernstedt Folke, Gillingstam Hans, Möller Pontus, red (1989). Äldre svenska frälsesläkter: ättartavlor. Bd 1. H. 3. Stockholm: Riddarhusdirektionen. Libris 12874. ISBN 91-7970-898-6 
  • Åkerblom, K. V. (1928). Korsholms sockens historia. 1:2, 1500-talet. Vasa: Författarens förlag. Libris 2898175 
  • Åkerblom, Kristian (1941). Korsholms historia. D. 1. Vasa: Korsholms kommuns förlag. Libris 901202 
  • Örnberg, Victor (1889). Svenska ättartal. Årgång 5. Stockholm. Libris 1718096 

Länkar till Svenskt biografiskt lexikons artiklar[redigera | redigera wikitext]