Latinamerikansk litteratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
De latinamerikanska länderna

Latinamerikansk litteratur refererar till litteratur från Latinamerika, det vill säga de delar av Syd- och Mellanamerika där latinska språk, främst spanska och portugisiska, talas. Vanligtvis räknas enbart författare som skriver på spanska och portugisiska in i begreppet medan till exempel engelskspråkiga författare, som de karibiska nobelpristagarna V.S. Naipaul och Derek Walcott, lämnas utanför.

Förutsättningar[redigera | redigera wikitext]

Den moderna litteraturen i Latinamerika härstammar från den europeiska litteraturen men har också inslag från den indianska berättartradition som fanns här långt innan européerna anlände. Även kreolska och afrikanska inslag existerar.

Det faktum att det på hela kontinenten huvudsakligen endast finns två, nära besläktade språk gör att böcker kan spridas snabbt utan att tid och pengar behöver läggas på översättning. Litteraturen har dock ofta hämmats av utbredd analfabetism och hård censur driven av militärdiktaturer. Detta speglas också i att förtryck och sociala orättvisor är vanliga teman i litteraturen. Många författare har tidvis verkat i exil.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Förkolonial litteratur[redigera | redigera wikitext]

Innan européernas kolonisation av Latinamerika fanns där hos maya-, aztek- och inkaindianer en rik litteratur. Mycket lite av den skriftliga litteraturen finns bevarad, dock fanns bland indianerna också en stark muntlig tradition vilken på sina håll lever kvar än idag. Ett av de mest kända indianska verken som finns bevarade är Popol Vuh, skriven på mayaspråket quiché, vilket beskriver mayaindianernas skapelsemyt. En känd poet, vars dikter också i stor utsträckning finns bevarade, är aztekkungen Nezahualcoyotl (1402-1472), även om det finns en viss osäkerhet kring huruvida han verkligen är upphovsman till de verk som tillskrivits honom.

Kolonial litteratur[redigera | redigera wikitext]

Under 1500-talet erövrades Latinamerika av spanjorer och portugiser vilka krossade de tidigare indianska civilisationerna. Europeiska intellektuella, präster och ämbetsmän, började flytta till kontinenten. En del indiansk litteratur nertecknades och översattes men den mesta hämtades från Europa och en latinamerikansk, spansk- och portugisiskspråkig litteratur med starka band till den samtida europeiska utvecklades. Ett exempel på en tidig författare inom denna litterära gren är den mexikanska nunnan Juana Inés de la Cruz (1651-1695).

Riktningar under 1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Modernismo[redigera | redigera wikitext]

Runt sekelskiftet 1900 uppstod den sydamerikanska modernismen, modernismo. Detta var den första litterära strömning från regionen som fick internationell betydelse och anses ofta beteckna början för den moderna latinamerikanska litteraturen. En förgrundsgestalt var nicaraguanen Rubén Darío. I synnerhet hans bok Azul (1888) anses mycket betydelsefull.[1]

El indigenismo[redigera | redigera wikitext]

En annan riktning som kom att få inflytande under 1900-talet var indigenismon (från indígena – infödd). Denna litteratur tar upp den fattiga indianbefolkningens villkor, inte sällan med inblandning av indianska myter och berättelser. Ecuadorianen Jorge Icazas bok Huasipungo (1934), om indianer som drivs från den jord de brukat när olja hittas på platsen, ses ofta som ett portalverk. Till andra betydande författare hör Miguel Ángel Asturias och José María Arguedas.

El boom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Latinamerikanska boomen

Under 1960-talet upplevde den latinamerikanska litteraturen, parallellt med den latinamerikanska ekonomin, ett stort uppsving, ofta kallat el boom, boomen. En ny generation författare, med representanter som Gabriel García Marquez, Carlos Fuentes, Mario Vargas Llosa och Julio Cortázar, uppmärksammades internationellt och deras böcker sålde i stora upplagor. Det kanske allra mest kända verket från perioden är García Marquez Hundra år av ensamhet (1967), vilket även spelade en stor roll i att förknippa stilen magisk realism med den latinamerikanska litteraturen. Även äldre författare fick nu mer uppmärksamhet, bland andra Miguel Ángel Asturias, som tilldelades nobelpriset i litteratur 1967, kubanen Alejo Carpentier och argentinaren Jorge Luis Borges.

Samtida litteratur[redigera | redigera wikitext]

Under 2000-talet har Roberto Bolaño från Chile varit en av de mest uppmärksammade författarna. Flera latinamerikanska författare lever och verkar idag utanför Latinamerika. Några av dem, som Giannina Braschi och Junot Díaz, experimenterar och blandar språkliga uttryck, liksom företrädare för Chicanolitteraturen i USA. I Mexiko är Ignacio Padilla och Jorge Volpi grundarna av den så kallade Crackrörelsen som i sitt manifest bröt med den latinamerikanska litterära traditionen, magisk realism och bundenheten vid den latinamerikanska temasfären. Historiska romaner och noveller har en fortsatt stark ställning i latinamerikansk litteratur. Samtidigt har den tidigare ringaktade kriminalromanen som skildrar ett våldsamt och korrupt samhälle eller har intrigen knuten till tidigare diktaturepoker blivit en allt mer populär genre.[2]

Författare[redigera | redigera wikitext]

Nobelpristagare[redigera | redigera wikitext]

Författare från Latinamerika som mottagit nobelpriset i litteratur.[3]

Andra framstående författare (i urval)[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Inga Söderblom (1983). Latinamerika. Stockholm: Biblioteksförlaget 
  • Kjell A. Johansson (1990). Latinamerikansk prosa. Lund: Bibliotekstjänst 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Söderblom, Latinamerika, sid. 15.
  2. ^ Maria Bergstrand. ”Den spanskspråkiga latinamerikanska litteraturen idag”. Världslitteratur.se. http://varldslitteratur.se/artikel/den-spanskspr%C3%A5kiga-latinamerikanska-litteraturen-idag. Läst 2 februari 2014. 
  3. ^ Nobelprize.org: All Nobel Laureates in Literature (hämtad 101007)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]