Lejontamariner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lejontamariner
arten Leontopithecus chrysomelas
arten Leontopithecus chrysomelas
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Primater
Primates
Underordning Haplorhini
Infraordning Brednäsor
Platyrrhini
Familj Kloapor
Callitrichidae
Släkte Lejontamariner
Vetenskapligt namn
§ Leontopithecus
Auktor Lesson, 1840
Hitta fler artiklar om djur med

Lejontamariner eller lejonapor (Leontopithecus) är ett släkte i familjen kloapor. Deras namn har de fått på grund av den manliknande hårväxten runt ansiktet. I släktet finns fyra arter.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Släktet förekommer uteslutande i sydöstra Brasilien. Med ett antal på 1300 primater.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Lejontamariner har en svart eller gulaktig päls som är lång och mjuk. I ansiktet saknar de hår. Namnet syftar på långa hår kring ansiktet som påminner om lejonets man. Kroppen utan svans är 20 till 34 cm lång och svansens längd ligger mellan 30 och 40 cm. Vikten är 500 till 800 gram.[1]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Arterna i släktet vistas företrädesvis i blöta regnskogar och där uppe i träden. Som alla andra kloapor är de aktiva på dagen och för att vila uppsöker de hål i träden.[1] De är bra på att klättra, springa och hoppa genom skogen och de kan ibland göra tre meter långa hopp.

Lejontamariner lever i grupper som ofta består av ett föräldrapar och deras ungar från olika år. Flocken har vanligen 3 till 7 medlemmar och i sällsynta fall upp till 16 medlemmar.[1] Främmande hannar är ofta mycket aggressiva mot varandra men om de tillhör samma familj kan de leva tillsammans i könsmogen ålder.[1] Pälsvårdnad och uppdelning av födan är viktig för gruppens sociala sammanhållning. De kommunicerar med olika skrik och avlägsnar sig inte utom synhåll från varandra. Mot främmande djur försvarar sig lejontamariner med skrik och aggressiv ansiktsmimik.

Födan[redigera | redigera wikitext]

Arterna i släktet är allätare som tar både animalisk föda (insekter, spindlar, grodor, ödlor, fågelägg och mindre däggdjur) och växtämnen (huvudsakligen frukt men även blommor, frön).[1]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

I varje grupp är det oftast bara den dominanta honan som kan få ungar, men det finns undantag. De flesta ungar föds mellan september och mars. Honan är två till tre veckor parningsberedd och efter 125 till 132 dagar dräktighet föds vanligen tvillingar. Ibland består kullen av en unge och ibland av upp till fyra ungar. Nyfödda ungar har redan öppna ögon och päls. Några dagar efter födseln blir hannen huvudansvarig för ungarna men alla andra individer i gruppen hjälper till. Efter tre månader slutar honan att dia. Lejontamariner är efter 18 (honor) till 24 (hannar) månader könsmogna.[1]

Medellivslängden i fångenskap ligger vid 15 år, eller något mer. Den äldsta kända individen blev lite över 28 år gammal.[1]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Släktets naturliga fiender är kattdjur, ormar och rovfåglar. Ett större hot är däremot förstörelsen av apornas levnadsområde. Ibland fångas dessa djur illegalt för att säljas på den svarta marknaden. IUCN listar svarthuvad lejontamarin som akut hotad (CR) och de andra tre som starkt hotade (EN).[2]

Arterna[redigera | redigera wikitext]

Släktet bildas av fyra arter:[3][4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 15 juni 2006.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Nowak, R. M. (1999) s.567-569 online
  2. ^ Leontopithecus på IUCN:s rödlista, besökt 13 mars 2012.
  3. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Leontopithecus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  4. ^ svenska namn enligt: Svensson, Tom (2009). Tamarinerna: regnskogens lejon : [möten med en av världens mest okända och nyligen upptäckta apor]. Snart går solen ner - en serie om utrotningshotade djur ; 1. Växjö: Vildmarksbiblioteket/Munin. Libris 11365275. ISBN 978-91-975543-7-4 (inb.) 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9