Leopard (stridsvagn)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Leopard 1
Leopard1 cfb borden 2.JPG
Leopard 1A3 (kanadensisk Leopard C1) vid Base Borden Military Museum.
Typ Stridsvagn
Ursprungsplats Västtyskland
Tjänstehistoria
Krig Bosnienkriget
Afghanistankriget
Specifikationer
Vikt 42,2 ton (ökat på senare modeller från ursprungsvikt 40,0 ton)
Längd 9,54/8,29 m (kanon framåt/bakåt)
Bredd 3,37 m
Höjd 2,39/2,70 m (torntak/total)
Besättning 4 (vagnchef, förare, skytt, radiooperatör/laddare)

Pansar stål 19-21,7 mm och 10-70 mm RHA
Primär beväpning 1 x 105 mm Royal Ordnance L7A3 L/52 räfflad kanon

(13 rounds in turret 42 rounds in hull)

Sekundär beväpning 2 x 7,62 mm MG 3 eller FN MAG (koaxial och vagchefens lucka) (5500 skott)
Motor MTU MB 838 CaM 500, 10-cylinder, 37,4 liter, "multi fuel"-motor
819 hk (610 kW) vid 2200 RPM
Effekt/vikt 19,6 hk/ton
Upphängning Torsionsfjädring
Operativ räckvidd 600 km (väg), 450 km (terräng)
Hastighet 65 km/h

Leopard (ibland Leopard 1) är en stridsvagn som började användas 1965 och används nu av många arméer inom och utom Europa. Arbetet med Leopard påbörjades redan 1956 då de USA-tillverkade M47 och M48, erhållna efter kriget för att bygga upp den västtyska armén, ansågs föråldrade. Leopard finns, förutom i stridsvagnsmodellerna 1A1-1A6, även som ingenjörsfordon Pionierpanzer 1, bärgningsfordon Bergepanzer 2, broläggaren Biber Brückenlegepanzer och luftvärnsvagn Flugabwehrkanonenpanzer Gepard.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Leopard 1 prototyp

Den militära upprustningen av Västtyskland i mitten av 1950-talet innebar att Bundeswehr utrustades med amerikanska och brittiska pansarfordon. Den tyska vapenindustrin vid den tidpunkten kunde inte bygga vidare på de kunskaper om pansarfordon som man skaffat sig fram till 1945. Med stöd av utländska tillverkare försökte Daimler-Benz inhämta vad som förlorats. Tillsammans med Porsche KG, ZF Friedrichshafen, Ruhr Stahl AG och den indiska Tata Group för sökte man utveckla en stridsvagn för Indien. Detta projekt misslyckades. [1]

Dom kunskaper man då fick tillät Porsche att delta i utvecklingen av den första stridsvagnen för Bundeswehr. Den 23 november 1956 kom en kravlista ut som byggde på Nato standarder. Enligt den skulle stridsvagnar har en totalvikt på 30 ton, ha en hög rörlighet samt vara underhållsvänlig. Pansarskydd och eldkraft var av sekundär betydelse. Beslutet att sätta rörlighet före skydd, motiverades genom att den tillgängliga bepansringstekniken vid den tidpunkten inte erbjöd ett rimligt skydd mot RSV laddningar.[2] Dessutom hade erfarenheter från andra världskriget visat att en god operativ rörlighet var av stor betydelse. I juni 1957 ingick Frankrike och Tyskland ett militärt avtal, som syftade till att utveckla en gemensam stridsvagn. I samarbete med Franska försvarsministeriet (DEFA), och Västtyska försvarsministeriet (MOD) offentliggjordes den 25 juli 1957, de nya kraven.


Dessa var: 30 ton bruttovikt, flerbränsle motor med ett effekt/vikt förhållande på 30 hk / ton, senaste teknik och en maximal bredd på 3,15 meter Fokus låg på beväpning och siktesutrustning. krav ställdes på hög träffsäkerhet både,dag och natt, genomslagsförmåga i 150 mm tjockt stål vid 30 ° lutning på ett avstånd mellan 2000 till 2500 meter . Pansaret skulle skydda mot 20-mm projektiler, och vagnen skulle ha ett NBC ventilationssystem som medgav uppehåll i kontaminerade områden i upp till 24 timmar. Ett år senare, den 1 april 1958 kom ytterligare krav, Tyskland ville öka den maximala bredden till 3,25 meter och Frankrike ville reducera den till 3,10 meter. I september 1958 gick Italien med i utvecklingsarbetet.[3]

Den 6 maj 1959 enades man om utveckling och konstruktion av två prototyper I med grupperna A, B och C . Den federala byrån för vapenteknik och upphandling (BWB) ledde projektet. Det skapades tre gemensamma ingenjörsbyråer för utvecklingen:

Företagen Wegmann och Rheinmetall ansvarade för tillverkningen av tornet i ett separat kontrakt. Grupp A satsade med torisionsfjädring på beprövad teknik, Grupp B försökte med hydropneumatisk fjädring prova nya tekniska lösningar. Totalt tillverkades fyra prototyper i Tyskland och en prototyp i Frankrike. Västtyskland Finansierade alla prototyperna. Baserat på de kunskaper arbetsgrupperna A och B fått utvecklade man prototypserie nr 2, Hos Grupp B avstannade arbetet i oktober 1961, på grund av tekniska svårigheter och besparingar och man klarade bara av att leverera två av sex beställda stridsvagnsprototyper . I april 1963 avslutade man dom jämförande tester mellan arbetsgrupperna. Stridsvagnen presenteras 11 juli 1963 under namnet "standardstridsvagnen" för allmänheten. Samtidigt påbörjades produktionen av nollserien bestående av 50 stridsvagnar i juni 1961. De byggde på prototyp II från Grupp A och användes i utprovningen som skedde vid WTD 91 i Meppen. Höjdpunkten var ett jämförande test mellan den då namnlösa tyska standardstridsvagenen och franska AMX 30. Proven skedde under italienska ledning i augusti 1963 på övningsområdet Mailly-le-Camp i Champagne och bevisade den tyska vagnens höga prestanda. Den var trots sex ton mer vikt runt tio procent snabbare och presterade 18 procent bättre än dess franska motsvarighet. .[5]

På grund av den ändrade försvarsstrategin i Frankrike kunde fram till 1965 inga medel avsättas för stridsvagnstillverkning. Men armén begärde att ersätta sina M47. Den 1 november 1963 kom man överens om att den nya stridsvagnen skulle tillverkas i Tyskland och döpte den till "Leopard". Dopet hölls den 4 oktober 1963, vid Panzer Lehr bataljon 93. I den federala budgeten för 1964 avsattes DM 1500 miljoner för köp av 1500 nya stridsvagnar (1,3 mil SEK per vagn). Den 9 september 1965 tog försvarsminister Kai-Uwe von Hassel, emot den första massproducerade Leoparden, som rullande av bandet hos Krauss-Maffei AG (nu Krauss-Maffei Wegmann) i München och överlämnade den till Panzer Lehr bataljon 93. 1968 ökade Bundeswehr sin beställning med 1845 vagnar med option på 111 till.

Den totala kostnaden för utveckling, prototyper, fältförsök och annat uppgick till totalt 249.030.222 DM. [6] Den sista Leopard 1A5 togs ur tjänst 2003 i och med avvecklingen av 74. pansarbataljonen i Cuxhaven / Altenwalde.

Användare[redigera | redigera wikitext]

I Sverige[redigera | redigera wikitext]

Stridsvagnen var ett av de tre förslag som antogs inför det svenska försvarsbeslutet 1958, då man skulle tillföra försvarsmakten en ny modern stridsvagn. I förslaget benämndes stridsvagnen som Alternativ T - Tysk-fransk utveckling. 1958 förlorade Alternativ T mot det svenska alternativet, benämnt Alternativ S, som kom att bli Stridsvagn 103.[7]

Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

Nederländsk Leopard 1

Efter ett jämförande test mellan Chieftain och Leopard mellan december 1967 till maj 1968 beslutade Nederländerna sig i slutet 1968 för att lägga 570 miljoner gulden (NLG) på inköp - fördelat på 459 miljoner för 415 Leopardstridsvagnar och 111 miljoner för tillhörande ammunition - med option på ytterligare 135 vagnar. Leveranserna påbörjades i oktober 1969. Som reaktion på händelserna i Prag 1968 beställdes ytterligare 53 vagnar.[8]

Stridsvagnarna var utrustade med larvband Typ D139 E2 och verktygslådor på sidorna. Övriga uppgraderingar var tilläggspansar för tornet, eldledningssystem typ Honeywell AFSL-2, laseravståndsmätare, optisk avståndsmätare, brandsläckningssystem, rökgranatkastare, och ett stabiliseringssystem från Honeywell 1  Dessutom beställde Nederländerna, liksom Belgien, även luftvärnskanonvagnen Gepard som baseras på Leopard-skrovet.[9]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Walter J. Spielberger: Die Kampfpanzer Leopard und ihre Abarten. S. 8.
  2. ^ Paul Werner Krapke: Leopard 2: Sein Werden und seine Leistung. S. 125.
  3. ^ Walter J. Spielberger: Die Kampfpanzer Leopard und ihre Abarten. S. 10.
  4. ^ Walter J. Spielberger: Die Kampfpanzer Leopard und ihre Abarten. S. 13.
  5. ^ Walter J. Spielberger: Die Kampfpanzer Leopard und ihre Abarten. S. 28 f.
  6. ^ Walter J. Spielberger: Waffensysteme Leopard 1 und Leopard 2. S. 67. Aufschlüsselung des BWB über die Gesamtkosten der Entwicklung
  7. ^ ”Stridsvagn 103 C”. Foreningenp5.com. http://www.foreningenp5.com/sv/fordon/strv_103c/strv_103c.htm. Läst 30 mars 2009. 
  8. ^ , Zitting 1968-1969 - 9946 Sid 4 Nederländska försvarsdepartementet) (sidan besökt 21 februari 2013)
  9. ^ Christopher Foss: Jane’s Armour and Artillery. S. 47 ff.