Radikalfeminism

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Lesbisk separatism)
Hoppa till: navigering, sök

Radikalfeminism är en gren inom feminismen vars huvudsakliga tes är att kvinnors underordnade ställning i samhället beror på att vi lever i ett patriarkat. Patriarkatet, som också ibland omnämns "könsmaktsordningen" ses här som den mest grundläggande strukturen i samhället, något som skär över ålders- klass- och etnicitetsgränser.

Förledet radikal- i radikalfeminism härrör från latinets rādīx, rot, och syftar på att radikalfeminismen i sin teoribildning söker roten eller ursprunget till kvinnors underordning, och finner den i patriarkala relationer könen emellan. Eftersom ordet "radikal" i politiska sammanhang vanligen har en annan betydelse, där det är liktydigt med "extrem", har ordet radikalfemininsm de senaste åren i Sverige kommit att få en mycket negativ klang, trots att den inte handlar om någon extrem falang av feminismen utan om en av dess huvudgrenar.

Radikalfeminismen uppstod ursprungligen som en reaktion mot den bild av kvinnoförtrycket som fanns i de radikala vänsterrörelserna i slutet på 1960-talet. Bland annat menade man att marxismen, även om den förklarade hur kvinnors underordnade position utnyttjas i den kapitalistiska ekonomin, inte lyckats förklara hur kvinnoförtrycket uppstod och upprätthölls. Här betonades bland annat att då Marx lyfte fram reproduktionen av arbetskraften tog han inte hänsyn till att det krävs en kvinna, eller "fru", för att reproducera arbetare överhuvudtaget. Förutom den produktiva sfären menade man alltså att man måste ta hänsyn till den reproduktiva sfären, där kvinnor tar huvudsakligt ansvar för livnödvändigheterna, att föda fram och ta hand om barnet, sy kläder, laga mat etcetera[1]

Till de internationellt viktiga företrädarna hör amerikanskorna Andrea Dworkin, Catharine MacKinnon, Mary Daly och Robin Morgan.

Radikalfeministisk teori[redigera | redigera wikitext]

Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning - i feministisk litteratur kallad patriarkatet - som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och partnermisshandel. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen.

Shulamith Firestone, vars teorier låg till grund för skapandet av radikalfeminismen som en egen riktning skild från övrig radikal feminism och från kommunismen, menade att könsförtrycket var intimt sammankopplat med klassamhället och den alienerande kulturen. Enligt henne kan könsförtrycket inte upphävas annat än i ett kommunistiskt samhälle där alla former av alienation och därmed kultur upphävts.[2]

Vissa radikalfeminister delar dock inte denna åsikt om att männens förtryck av kvinnor är relaterat till förhållandet mellan samhällsklasser, raser och andra grupper. Denna tanke är dock grundläggande för den socialistiska feminismen.

En gren av radikalfeminismen är lesbisk separatism, som även räknar vaginala samlag som ett exempel på mäns förtryck av kvinnor och förespråkar lesbiska förhållanden. Bland radikalfeminister finns ingen enighet om vilka medel som bör användas för att störta könsmaktsordningen, men många av dem anser att kvinnor bör föra kampen i sitt privatliv. Både parlamentarism och utomparlamentarism är representerat bland dem.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Radikalfeminismen har fått utstå hård kritik, speciellt från akademiskt håll. Från många håll går kritiken i huvudsak ut på att teorin är motsägelsefull i sig själv, och att dess förespråkare visar en tydlig ovilja att nyansera teorin och acceptera, eller ens diskutera någon annan teori samt förklaring till kvinnors påstådda underordning i samhället, liksom för det som radikalfeminister kallar "mäns våld mot kvinnor". I Sverige har sådan kritik framför allt framförts av Gunilla Falk och Petra Östergren.[källa behövs]

Radikalfeminister kritiseras för att komma med kategoriska påståenden - något som anses vanskligt inom samhällsvetenskap. Kritiker menar[källa behövs] att ett konsekvent tillämpande av teorin svårligen kan förklara varför partnermisshandel förekommer även i samkönade relationer, medan många radikalfeminister själva menar att könsrollerna återskapas även i homosexuella relationer. Kritiker efterfrågar[källa behövs] då om radikalfeminism kan acceptera någon form av samlevnad över huvud taget. Vissa kritiker menar[källa behövs] också att radikalfeminism genom att koncentrera sig på könsförtrycket förbiser hur kvinnor förtrycker varandra och ibland också hjälper till att upprätthålla kvinnoförtrycket. Radikalfeminismen har även svårt att förklara till exempel varför män är i majoritet bland samhällets utslagna och hemlösa, prostitution bland ungdomarna, i självmordsstatistiken, och varför mannens genomsnittslivslängd blivit kortare än kvinnans.

Kritiker menar[källa behövs] också att radikalfeminismens fördömande av sexuella framställningar av kvinnokroppen är hycklande, eftersom den för det första ansluter till moralkonservatism och för det andra inte tar avstånd från, eller ens vill diskutera, liknande framställningar av manskroppen i bland annat pridefestivaler och bögporr.

Inom sexpositiv feminism uttrycks kritik mot det man anser vara ett motstånd mot den kvinnliga sexualiteten bland radikalfeminister. De sexpositiva feministerna anser att denna åsikt bidrar till förtryck av kvinnor snarare än att bekämpa förtrycket.

Socialistisk feminism kritiserar radikalfeminismen för att försumma klass- och etnicitetsperspektivet. Liberalfeminism kritiserar ofta radikalfeminism för att överanvända begrepp som falskt medvetande och försummandet av fri vilja.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gemzöe
  2. ^ Firestone, Shulamith, The dialectic of sex, Women's P., London 1980