Lev Tolstoj

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Tolstoj” leder hit. För andra betydelser, se Tolstoj (olika betydelser).
Lev Tolstoj
Unikt färgfoto av Tolstoj, taget av Sergej Prokudin-Gorskij i maj 1908.
Unikt färgfoto av Tolstoj, taget av Sergej Prokudin-Gorskij i maj 1908.
Född Lev Nikolajevitj Tolstoj
9 september 1828
Jasnaja Poljana, guvernementet Tula
Död 20 november 1910 (82 år)
Astapovo, guvernementet Rjazan
Framstående verk Från Sevastopols belägring, Krig och fred, Anna Karenina
Barn Lev Tolstoj (1869–1945)
Namnteckning
Leo Tolstoy signature.svg

Lev Nikolajevitj Tolstoj (ryska: Лев Никола́евич Толсто́й), född 9 september 1828 nära Tula i guvernementet Tula, död 20 november 1910 i Astapovo i guvernementet Rjazan, var en rysk författare. Han var far till Lev Tolstoj (1869–1945).

Han skrev främst romaner och noveller, men senare i livet skrev han även pjäser och essäer. Hans mest kända verk är Anna Karenina och Krig och fred, som tog honom sex år att skriva.

Tolstoj är även känd för sin komplicerade och paradoxala persona och sina extrema moralistiska och asketiska åsikter, som han utvecklade efter en moralisk kris och andligt uppvaknande på 1870-talet, då han även blev uppmärksammad som moralfilosof och social reformatör.

Han betraktas även som en av portalfigurerna inom anarkismen. Han inspirerades bland annat av Henry David Thoreau. Tolstojs bokstavliga tolkning av Bergspredikan fick honom senare att bli kristen anarkist och anarkopacifist Hans tankar om icke-våld, som beskrevs i verk som Guds rike finns inom dig, påverkade personer som Mahatma Gandhi[1] och Martin Luther King, Jr.[2]

Lev Tolstoj var en hängiven vegetarian.[3]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Lev Tolstoj, då han var 20 år gammal, 1848

Lev Tolstoj föddes på familjens gods Jasnaja Poljana i guvernementet Tula, sjutton mil söder om Moskva. Familjen Tolstoj var välkänd och tillhörde den gamla ryska adeln. Han var det fjärde av fem barn till greve Nikolaj Iljitj Tolstoj, en veteran från Patriotiska kriget 1812, och hans maka grevinnan Marija Tolstaja (Volkonskaja). Hans mor dog när han bara var ett och ett halvt år gammal. Då han var nio år gammal flyttade familjen till Moskva där både hans far och hans farmor gick bort i rask följd. Han och syskonen uppfostrades av släktingar. Då han var 16 år gammal, 1844, började han studera juridik och orientaliska språk på Kazanuniversitetet, men han avbröt studierna 1847 och återvände till familjegodset. Därefter tillbringade han mycket tid i Moskva och Sankt Petersburg. Omkring 1851 hade han dragit på sig stora spelskulder och åkte till Kaukasus med sin bror och anslöt sig till den kejserliga ryska armén. Det var vid denna tid som han började att skriva.

Hans förvandling från en utsvävande och privilegierad socitetsförfattare till den andliga icke-våldsanarkisten, som han blev i senare delen av sitt liv, berodde dels på hans arméerfarenheter och dels på två resor runt om i Europa 1857 och 1860–61. Andra som gick samma väg var Aleksandr Herzen, Michail Bakunin och Peter Kropotkin. Under ett besök i Paris 1857 bevittnade Tolstoj en offentlig avrättning, en traumatisk upplevelse som skulle komma att påverka honom genom hela livet. I ett brev till vännen Vasilij Botkin skrev han "Sanningen är den att Staten är en konspiration, skapad inte bara för att utnyttja, utan först och främst korrumpera sina medborgare ... Hädanefter ska jag aldrig tjäna något styre någonstans.[4]

Resan till Europa under åren 1860–61 formade både hans politiska som litterära förvandling, då han mötte Victor Hugo, vars litterära förmåga Tolstoj prisade efter att ha läst Hugos då nyskrivna Les Miserables. Man kan i Tolstojs Krig och fred se att krigsscenerna influerats av Les Miserables. Tolstojs politiska åskådning påverkades av att han i mars 1861 träffade den franska anarkisten Pierre-Joseph Proudhon, som då levde i exil, under ett antaget namn i Bryssel. Tolstoj läste Proudhon La Guerre et la Paix (som betyder "Krig och fred" på franska) och de diskuterade utbildning. Lev Tolstoj upplevde att Proudhon var den enda samtida person som förstod utbildningen och tryckpressens betydelse.

Tolstoj blev så inspirerad av detta så att han vid återkomsten till Jasnaja Poljana grundade tretton skolor för de livegnas barn, baserat på de principer som Tolstoj beskrev i en essä som han skrev om godsets skolor 1862.[5] Tolstojs utbildningsexperiment blev dock kortlivat.

Familj och privatliv[redigera | redigera wikitext]

Tolstojs maka Sofia och deras dotter Aleksandra.

Den 23 september gifte sig den då 34-årige Lev Tolstoj med den 18-åriga Sofia Andrejevna Behrs, som var dotter till en hovläkare.[6] De fick 13 barn, varav fem dog som barn.[7] På bröllopsnatten gav han henne sina dagböcker där det fanns detaljer om hans tidigare omfattande sexliv och där stod även att en av de livegna på hans gods hade fött honom en son.[6] Trots detta tycktes deras äktenskap vara lyckligt och Tolstoj skrev Krig och fred och Anna Karenina med Sonja som sekreterare, korrekturläsare och ekonomiansvarig.[6] Den sista delen av deras liv tillsammans har beskrivits av A. N. Wilson som en av de olyckligaste i litteraturhistorien. Tolstojs relation med sin fru försämrades i och med att hans åsikter blev alltmer radikala. Det gjorde att han ville ta avstånd från sin ärvda och intjänade förmögenhet, och avstå upphovsrätten till sina tidigare verk.

Hans ättlingar har sedan den ryska revolutionen levt i Sverige, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och USA. Sonen, greve Lev Tolstoj (1869–1945), inflyttade till Sverige och var gift med Dorothea (Dora) Westerlund, dotter till Ernst Westerlund i Enköping. De har ättlingar med efternamn Tolstoy, Paus, Ceder andra namn, bl.a. sångerskan Viktoria Tolstoy. Hans ättlingar i Pausfamiljen äger godset Herresta.[8]

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Som ung officer kämpade han i Krimkriget 1853-56. Hans dagboksanteckningar från striderna fick bilda underlag för en novellföljetong i tre delar med titeln Från Sevastopols belägring. Novellerna förhärligar inte kriget utan skildrar soldaternas vardag, rädslor och hårda förhållanden, och visar att det inte alltid är fosterlandskärlek som ligger bakom de tappra insatserna. Novellerna bildade grunden för författarens snabba berömmelse i hemlandet.

Tolstojs mest omfattande verk, Krig och fred skildrar Ryssland under Napoleonkrigen. Den historiska romanen följer en mängd människors och släkters öden, och ger också en bild av Rysslands bönder. Det hårda livet vid fronten kontrasteras av sällskapslivet i Sankt Petersburg.

I Anna Karenina skildras mörkt kärleksaffären i överklassmiljö mellan den gifta Anna Karenina och officeren greve Vronskij. Som kontrast skildras också kärleken mellan paret Kitty och Levin, som lyckligt bosätter sig på landet och arbetar och lever i kontakt med naturen.

Trots att Tolstoj var adlig, hyste han en stark medkänsla med bönderna hemma på godset Jasnaja Poljana. Han försökte på många sätt förbättra böndernas ställning, bland annat genom att starta en skola för böndernas barn. Han deltog också själv i det krävande arbetet på fälten och gick klädd som en enkel bonde.

Omvändelsen[redigera | redigera wikitext]

Tolstojs hus på Jasnaja Poljana, är numera ett museum.

Efter en livskris då han var i 50-årsåldern kom Tolstoj att påverkas av bergspredikans budskap om egendomslöshet och kärlek. Han kom att tappa intresset för sin familj och vid slutet av 1880-talet övergick han också från att skriva skönlitterärt till att publicera inlägg i moraliska och sociala frågor. Han tog avstånd från det normala samtida livet. Bland annat kämpade han med näbbar och klor mot att få Nobelpriset i litteratur och Nobels fredspris, vilka han båda var föreslagen för. Han uttryckte glädje över att han inte tilldelades något av priserna.

Dödsfallet[redigera | redigera wikitext]

Tolstojs grav på Jasnaja Poljana.

I november 1910 gav sig Tolstoj av från familjen och sitt välstånd på Jasnaja Poljana.[9] Han blev dock sjuk under tågresan söderut och sällskapet tvingades stanna på järnvägsstationen i Astapovo, där Tolstoj avled i lunginflammation[10], 82 år gammal. Orten Astapovo bytte senare namn till Lev Tolstoj.

Tusentals kantade gatorna vid hans begravningsprocession, trots att polisen försökt att begränsa möjligheterna att ta sig dit. En del av folket som kantade gatorna kände dock inte till något mer om Tolstoj än att han var någon "adelsman som avlidit".[11]

Romaner och skönlitteratur[redigera | redigera wikitext]

Tolstoj är en av giganterna inom rysk litteratur. Bland hans främsta verk finns romaner som Krig och fred och Anna Karenina och kortromaner som Hadji Murat and Ivan Iljitjs död. Hans samtida hyllade honom. Fjodor Dostojevski ansåg att han var den främsta bland de då levande författarna. Gustave Flaubert utbrast, då han läst en översatt version av Krig och fred, "Vilken konstnär och vilken psykolog!" Anton Tjechov, som ofta besökte Tolstoj på hans gods på landet, skrev "När litteraturen besätter en Tolstoj är det lätt och behagligt att vara författare; även när du vet med dig att du själv inte åstadkommit något och fortsätter att inte åstadkomma något, så är det inte så hemskt som de annars kan vara eftersom Tolstoj åstadkommer åt alla. Vad han gör tjänar till att rättfärdiga allt hopp och all strävan inom litteraturen."

Även senare kritiker och författare uppskattade Tolstojs verk. Virginia Woolf ansåg honom vara den främste bland författare. James Joyce skrev att, "han är aldrig trist, aldrig dum, aldrig tröttsam, aldrig pedantisk och aldrig teatralisk!". Han hyllades även av författare som Mann,Proust, Faulkner och Nabokov. Den senare berömde Ivan Iljitjs död och Anna Karenina; men ifrågasatte Krig och fred och kritiserade skarpt Uppståndelse och Kreutzer-sonaten.

Tolstojs tidigaste verk, de självbiografiska romanerna Barndomen, Pojkåren, och Ungdomen, handlar om en rik jordägares son och hans långsamma upptäckt av klyftan mellan honom själv och allmogen. Även om han själv ansåg att de var sentimentala, så speglar de en stor del av hans liv och hur det är att växa upp.

Han tjänstgjorde i ett artilleriregimente under Krimkriget, något som han skrev om i novellsamlingen Från Sevastopols belägring. Hans erfarenheter från kriget ledde dels tills hans senare pacifistiska livsåskådning och dels gav det honom möjligheten att realistiskt beskriva krigets fasor i sina senare verk.[12]

Hans verk beskriver på ett realistiskt sätt det ryska samhälle som han levde i.[13] Kosackerna (1863) beskriver kosackerna, genom en berättelse om en rysk aristokrat som är förälskad i en kosackflicka. Anna Karenina (1877) parallellhistorier beskriver dels en otrogen kvinna fångad av samhällets konventioner och lögner och dels en filosofisk jordägare som (likt Tolstoj) arbetar sida vid sida med bönderna på fälten och försöker förändra deras liv. Tolstoj skrev inte bara utifrån sina erfarenheter, han skapade även rollfigurer som var avbilder av honom själv, som Pierre Bezuchov och Prins Andrej i Krig och fred, Levin i Anna Karenina och till viss del Prins Nechljudov i Uppståndelse.

Krig och fred betraktas allmänt som en av de främsta romanerna som någonsin skrivits, anmärkningsvärd för dess dramatiska bredd och enhet. Den innehåller 580 rollfigurer, varar många är historiska personer, medan andra är påhittade. Berättelsen förflyttar sig mellan familjelivet till Napoleons högkvarter, till Alexander I av Rysslands hov och till slagfälten vid Austerlitz och Borodino. Tolstojs ursprungsidé med romanen var att undersöka orsakerna till Dekabristupproret, vilket endast omnämns i de sista kapitlen, där man kan utläsa att Andrej Bolkonskijs son kommer att bli en av dekabristerna. I Krig och fred, som Tolstoj själv inte ansåg vara en roman, framgår hans syn på historia, och särskilt individers, som Napoleon och Alexander, obetydlighet. Han ansåg inte heller att många stora samtida skönlitterära verk att vara romaner. Han hörde till den realistiska skolan där romanen utgjorde ett ramverk i vilket man undersökte 1800-talets sociala och politiska frågor.[14] Krig och fred (vilken enligt Tolstoj var ett prosa-epos) kvalificerade sig därmed inte som roman. Tolstoj betraktade Anna Karenina som sin första riktiga roman.[15]

Efter Anna Karenina fokuserade Tolstoj på kristna teman och i hans senare romaner som Ivan Iljitjs död (1886) och Hvad är att göra?? utvecklar han en radikal anarko-pacifistisk kristen filosofi, som ledde till att han exkommunicerades från den rysk-ortodoxa kyrkan 1901.[16] Trots allt beröm han fått för Anna Karenina och Krig och fred, så såg han dessa böcker senare i livet som osanningsenliga.[17] I Ivan Iljitjs död kräver huvudpersonen ärlighet framför mat och vatten från sin familj och tjänare.

Tolstoj om Shakespeare[redigera | redigera wikitext]

Tolstoj ansåg att William Shakespeare var en dålig dramatiker och ingen sann konstnär. Tolstoj beskrev sin uppfattning i en kritisk essä om Shakespeare 1903. Han blev förvånad när han läste Shakespeare för första gången, eftersom han väntat sig en mäktig estetisk upplevelse, men efter att ha läst Kung Lear, Romeo och Julia, Hamlet och Macbeth, kände han avsmak, olust och förvirring. När han var 75 så läste han om alla Shakespeares verk för att se om han fortfarande kände på samma sätt, vilket han gjorde. Han kände inte längre förvirring, men ansåg att det var stor ondska och osanning som gjort att Shakespeare fått sin upphöjda genistatus.[18] Tolstoj var medveten om att hans slutsatser motsatte sig den allmänna uppfattningen och gjorde en detaljerad analys av Kung Lear, vilket fick George Orwell att skriva Lear, Tolstoy and the Fool.

Religiös och politisk uppfattning[redigera | redigera wikitext]

Tolstoj klädd som en bonde, porträtterad av Ilja Repin (1901)

Efter att ha läst Schopenhauers Världen som vilja och föreställning blev Tolstoj successivt mer och mer omvänd till den asketiska moral som framhålls i det verket som den lämpliga andliga vägen för de övre klasserna. I kapitel fem i En bekännelse citerar Tolstoj den sista meningen i Schopenhauers bok. Tolstoj slogs av beskrivningen av kristen, buddhistisk och hinduistisk asketism som en väg till helighet. Schopenhauer citerade Matteusevangeliets det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, beskrev hur Franciskus av Assisi på en bal skulle ha uppmanats välja mellan adelsmännens döttrar, men hellre valde att bli tiggarmunk. Buddha, som också kom från de högre klasserna, gick samma väg. [19]

På film[redigera | redigera wikitext]

Regissören Michael Hoffman gjorde 2009 filmen The Last Station, baserad på en roman av Jay Parini. Den handlar om Tolstojs sista tid i livet med Christopher Plummer som Tolstoj och Helen Mirren som hans maka. Båda blev oscarnominerade för sina prestationer. Departure of a Grand Old Man gjordes 1912, bara två år efter hans död. How Fine, How Fresh the Roses Were gjordes 1913 och Leo Tolstoy av Sergei Gerasimov gjordes 1984.

En känd, men förlorad, film gjordes om Tolstoj ett decennium innan han avled. Den amerikanska reseskribenten Burton Holmes besökte Jasnaja Poljana med Albert J. Beveridge, som var amerikansk senator och historiker. Holmes filmade deras samtal, men Beveridges rådgivare såg till att filmen förstördes, eftersom de menade att dokumentärt bevis till att Beveridge träffat den ryska författaren kanske skulle kunna förstöra hans chans att bli amerikansk president.[20]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Romaner och noveller[redigera | redigera wikitext]

Pjäser[redigera | redigera wikitext]

Facklitteratur[redigera | redigera wikitext]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

  • Tolstojmedaljen är ett litteraturpris uppkallat efter Tolstoj, en känd pristagare är Astrid Lindgren.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia, där anges följande källor:

  1. ^ Martin E. Hellman, Resist Not Evil in World Without Violence (Arun Gandhi ed.), M.K. Gandhi Institute, 1994, läst 19 mars 2012
  2. ^ King, Jr., Martin Luther; Clayborne Carson, et al (2005). The Papers of Martin Luther King, Jr., Volume V: Threshold of a New Decade, January 1959 – December 1960. University of California Press. sid. 269. ISBN 0520242394. http://books.google.com/books?id=TU_HozbJSC8C&pg=PA269 
  3. ^ International Vegetarian Union (IVU) - Leo Tolstoj
  4. ^ A. N. Wilson, Tolstoy (1988), p. 146 "The truth is that the State is a conspiracy designed not only to exploit, but above all to corrupt its citizens ... Henceforth, I shall never serve any government anywhere."
  5. ^ Tolstoy, Lev N.; Leo Wiener, translator and editor (1904). The School at Yasnaya Polyana – The Complete Works of Count Tolstoy: Pedagogical Articles. Linen-Measurer, Volume IV. Dana Estes & Company. sid. 227. http://books.google.com/books?id=4cQnAAAAYAAJ&pg=PA227 
  6. ^ [a b c] Susan Jacoby, "The Wife of the Genius" (April 19, 1981) The New York Times
  7. ^ Feuer,Kathryn B. Tolstoy and the Genesis of War and Peace, Cornell University Press, 1996, ISBN 0801419026
  8. ^ Nikolai Puzin, The Lev Tolstoy House-Museum In Yasnaya Polyana, 1998, med en översikt över Leo Tolstojs ättlingar
  9. ^ The last days of Tolstoy. VG Chertkov. 1922. Heinemann
  10. ^ Leo Tolstoy. EJ Simmons – 1946 – Little, Brown and Company
  11. ^ Tolstaya, S.A. The Diaries of Sophia Tolstoy, Book Sales, 1987; Chertkov, V. "The Last Days of Leo Tolstoy," http://www.linguadex.com/tolstoy/index.html, translated by Benjamin Scher
  12. ^ Government is Violence: essays on anarchism and pacifism. Leo Tolstoy – 1990 – Phoenix Press
  13. ^ Tolstoy: the making of a novelist. E Crankshaw – 1974 – Weidenfeld & Nicolson
  14. ^ Tolstoy and the Development of Realism. G Lukacs. Marxists on Literature: An Anthology, London: Penguin, 1977
  15. ^ Tolstoy and the Novel. J Bayley – 1967 – Chatto & Windus
  16. ^ Church and State. L Tolstoy — On Life and Essays on Religion, 1934
  17. ^ Women in Tolstoy: the ideal and the erotic R.C. Benson – 1973 – University of Illinois Press
  18. ^ Tolstoy on Shakespeare. 1906.
  19. ^ Schopenhauer, Parerga and Paralipomena, Vol. II, §170
  20. ^ Wallace, Irving, 'Everybody's Rover Boy', in The Sunday Gentleman. New York: Simon & Schuster, 1965. p. 117.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]