Libyska inbördeskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Libyska inbördeskriget
Arabiska: الحرب الأهليّة في ليبيّا عام
Del av Arabiska våren
Libyan war final.svg Sirt Front-final.svg Tripolitanian Front-final.svg
Ägde rum 17 februari  – 23 oktober 2011 (8 månader, 1 vecka)
Plats Libyen
Resultat Oppositionell seger, Gaddafi avsätts och dödas
Stridande
Libyen Nationella libyska rådet[1]
  • Nationella befrielsearmén
  • Fria libyska flygvapnet
  • Anti-Gaddafi-styrkor[2][3][4]
  • Foreign military advisors[5][6]

FN-medlemsstater genomdriver UNSC Resolution 1973:

  •  NATO
  •  Jordanien[7]
  •  Qatar[8]
  •  Sverige
  •  UAE[9]
 Libyska arabiska jamahiriya
Befälhavare/ledare
Libyen Mustafa Abdul Jalil[22]

Libyen Jalal al-Digheily
Libyen Omar El-Hariri[23]
Libyen Mahmoud Jibril
Libyen Abdul Fatah Younis[24]   (K.I.A.)
Libyen Abdul Hafiz Ghoga
Libyen Abu Oweis
Libyen Abdul Hassan
Libyen Suleiman Mahmoud[25]
Libyen Khalifa Belqasim Haftar
Libyen Khalid Shahmah


Nato Anders Fogh Rasmussen
Nato James G. Stavridis
Nato Charles Bouchard[26]
Nato Carter Ham

Nato Rinaldo Veri


Kanada Charles Bouchard
Kanada Stephen Harper
Frankrike Nicolas Sarkozy
Frankrike Édouard Guillaud
Italien Rinaldo Veri
Storbritannien David Cameron
Storbritannien Sir Stuart Peach
USA Barack Obama
USA Carter Ham
USA Sam Locklear
Norge Harald Sunde
Jordanien Abdullah II
Qatar Hamad bin Khalifa Al Thani
Sverige Sverker Göranson
Förenade Arabemiraten Khalifa bin Zayed Al Nahyan

Libyen Muammar Gaddafi
  (K.I.A.)

Muammar Gaddafis söner:
Libyen Saif al-Islam Gaddafi
Libyen Khamis al-Gaddafi
Libyen Al-Mu'tasim-Billah al-Gaddafi
Libyen Al-Saadi al-Gaddafi (tillfångatagen)
Övriga generaler (utanför den närmaste Gaddafi-familjen):
Libyen Abdullah Senussi
Libyen Abu-Bakr Yunis Jabr
Libyen Massoud Abdelhafid
Libyen Mahdi al-ArabiKapitulering[27][28]
Libyen Khouidli Hamidi
Libyen Rafi al-Sharif
Libyen Awad Hamza
Libyen Bashir Hawadi
Libyen Mustafa al-Kharoubi
Libyen Nasr al-Mabrouk

Styrka
Mindre än 35 000–40 000 frivilliga den 31 mars[29] (1 000 tränade män den 23 mars)[30]

Internationella styrkor: Många flyg- och sjöstridskrafter (se här)

[31]–40 000[32] soldater och milis
Förluster
3 078–3 830 oppositionskämpar och anhängare dödade, 1 618–3 144 saknade (se här), 1 000+ skadade (östra fronten)[33]
1 766–2 030 soldater döda (se här), 812+ tillfångatagna[34]
Uppskattat totala döda på båda sidor, inklusive civila:
20 000[35]-30 000[36]

Libyska inbördeskriget (arabiska: الحرب الأهليّة في ليبيّا عام / ALA-LC: al-ḥarb al-ahlīyah fī Lībiyā ‘ām) var ett inbördeskrig som pågick mellan 19 mars och 23 oktober 2011. Kriget började, likt flera andra folkliga uppror i arabvärlden våren 2011 med demonstrationer som snabbt utvecklades till ett uppror, inspirerade av den tunisiska jasminrevolutionen och den egyptiska revolutionen 2011. I Libyen hade demonstranterna försett sig med vapen, stridigheter med vapnen hade brutit ut och pågick och demonstranterna hade bildat en motståndsorganisation. Landet var de facto uppdelat i två delar efter strider mellan Muammar Gaddafis militära styrkor och det Nationella övergångsrådets stridande enheter. En av FN beslutad flygförbudszon inrättades och Nato med koalitionspartner upprätthöll den och FN:s krav på att skydda civilbefolkningen. I samband med att Gaddafi dödades den 20 oktober 2011, kunde Nationella övergångsrådet tre dagar senare förklara landet befriat.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Tre vilajeter i Osmanska riket

Dagens Libyen och det västra grannlandet Tunisien ligger vid MedelhavetAfrikas norra kust omkring lilla och Stora Syrtenbukterna. Under antiken behärskades kuststräckan, som kallades Libu eller Libya, av fenicier, greker och romare. Stora handelsplatser var Karthago nära dagens Tunis, Tripolis och Kyrene nära dagens Shahhat. Efter Västromerska rikets fall var detta en av de bortre delarna av Bysantinska riket. Det erövrades på 600-talet av araber, som på 1000-talet inledde en mer omfattande kolonisering varvid inhemska stammar började övergå till islam och arabiska språket. Tripolitanien styrdes då från det närbelägna Tunisien, medan Cyrenaika snarast kunde betraktas som ett egyptiskt område. I mitten av 1500-talet erövrades området av turkar och blev en del av Osmanska riket, där dagens Libyen motsvarades av de tre vilajeterna Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan. Under Karamanlidynastin (1711–1835) var området förhållandevis autonomt.

Genom italiensk-turkiska kriget (1911–1912) inleddes Libyens moderna historia. Området bröts loss från Osmanska riket och blev en italiensk koloni. Benito Mussolini var tidigt en motståndare till kolonialismen, men ändrade åsikt efter sitt makttillträde 1922. På 1930-talet gjorde Italien investeringar i landet och många italienare flyttade som kolonister till denna ”Italiens fjärde strand”. Det antika namnet Libyen återupptogs 1934 och det indelades i fyra provinser: Tripoli, Misratah, Benghazi och Darnah. Genom avtal med kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike justerades gränserna i söder. Libyen införlivades med Italien 1939.

Under andra världskriget uppstod slitningar mellan östra Libyen som sympatiserade med Storbritannien och Tripoli där Italiens kontroll var starkare. Sanusiya-ordens ledare Idris (1889–1983) sympatiserade med britterna och blev 1951 kung över det självständiga Libyen. Strax innan den barnlöse kungen skulle abdikera till förmån för sin brorson, blev han 1969 avsatt i en militärkupp och ersattes av överste Muammar al-Gaddafi som sedan dess har varit Libyens de facto-ledare och diktator.

Krigets gång[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund och inledande skede[redigera | redigera wikitext]

Sedan tunisiern Mohammed Bouazizi tänt eld på sig själv i protest mot att den lokala polismyndigheten beslagtagit hans grönsaksvagn startade i landet omfattande protester mot dess ledare Zine El Abidine Ben Ali vilka ledde till att den senare så småningom fick avgå. Det som senare skulle kom att kallas den Arabiska våren spred sig vidare till Egypten där även Hosni Mubarak snart fick lämna ifrån sig makten. Torsdagen den 17 februari utlystes i Libyen, precis som förekommit i andra afrikanska stater, en "Vredens dag", varvid cirka 13 personer dödades[37]. De kommande dagarna tilltog våldet mot civila då legosoldater och helikoptrar sattes in för att stävja protesterna. I samband med detta deserterade två piloter tillsammans med justiiteministern Mustafa Mohamed Abud Al Jeleil vilket ökade protestanternas legitimitet och fick flera individer att gripa till vapen för att göra motstånd - något som tidigare inte inträffat i andra länder. På rådhuset i Benghazi hissades snart den tidigare monarkins flagga som genast kom att bli en symbol för oppositionen.

Protesterna blir inbördeskrig[redigera | redigera wikitext]

Protesterna utvecklades till att omkring den 23 februari bli ett fullskaligt inbördeskrig där rebellerna snart tog kontroll över den östra delen av landet. Man trängde sedan allt längre västerut och huvudstaden Tripoli skakades av protester. Gaddafi gjorde flera TV-framträdanden där han bland annat påstod att "hela mitt folk älskar mig" och att "de skulle dö för att skydda mig".[38] Han tillbakavisade också gång på gång att han hade för avsikt att lämna Libyen. Samtidigt bildades i Benghazi nu också det Nationella övergångsrådet (även kallat Nationella Libyska rådet) under ledning av den före detta justitieministern Mustafa Mohamed Abud Al Jeleil.

Krigslyckan vänder, Gaddafi sätter in Flygvapnet[redigera | redigera wikitext]

I början av mars vände krigslyckan igen då Gaddafi satte in flygvapnet mot oppositionen vilket ledde till ett tillbakapressande av rebellerna långt österut. Snart var flertalet städer åter under Gadaffis kontroll och Benghazi starkt hotat varvid ledaren menade att "Vi kommer i natt [till Benghazi] och det kommer inte att visas någon barmhärtighet". Regimen var starkt optimistisk och trodde sig snart ha kontroll över alla städer.

FN-resolution 1973, rebellerna får hjälp[redigera | redigera wikitext]

Redan den 28 februari föreslog Storbritanniens premiärminister David Cameron en flygförbudszon över Libyen för att förhindra Muammar al-Gaddafi från att flyga in legosoldater och för att förhindra militära flyginsatser mot civilpersoner.[39] Flera länder indikerade att de skulle stödja ett flygförbud om det stöddes av FN.[40] Den 7 mars bekräftade en anonym FN-diplomat till AFP att man arbetade på ett förslag till säkerhetsrådet och den 17 mars antogs resolutionen. Denna resolution skulle komma att markant ändra förloppet och när det franska flygvapnet angrep Gaddafis trupper stoppades framryckningen i tid för att kunna påverka krigets utgång. Flera länder, däribland Sverige som gjorde sin första flyginsats på många år, deltog i den NATO-leda insatsen mot regimen och den utländska koalitionen fick snart luftherraväldet över landet. Striderna böljade därefter fram och tillbaka utan någon större förändring.

Slutskede[redigera | redigera wikitext]

I augusti började rebellerna rycka fram mot Tripoli men mötte här starkt motstånd. Styrkorna lyckades dock etablera sig i kustområdet väster om Tripoli, vid gränsen mot Tunisien, vilket öppnade en ny front. Under augusti månad rörde man sig sedan allt närmare huvudstaden och den 19 augusti bombade NATO Tripoli, vilket blev början till slutstriden. Den 21 augusti utbröt eldstrider inne i Tripoli, det symboliskt viktiga Gröna torget intogs, och dagen därpå uppgavs att rebellerna hade kontrollen över 80% av staden. Snart var nästan alla motståndsfickor eliminerade och enbart Bani Walid och Sirte höll stånd. Den 20 oktober erövrades Sirte och Gaddafi dödades i samband med en flygattack mot hans konvoj. Tre dagar senare, 23 oktober 2011, förklarade rebellerna Libyen befriat.

Stamtillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Ungefär fram till tiden för Gadaffis statskupp 1969 hade stamledarna haft en stark ställning. Den nye ledaren gjorde därefter allt för att försvaga dem och ersätta dem med sina egna anhängare. Det lyckades delvis, bl a blev militären indelad efter stamtillhörighet - allt för att splittra armén som därmed inte skulle bli stark nog att genomföra en ny statskupp. Flygvapnet styrdes dock helt och hållet av Gadaffis egen stam - Gadaffa.[41]

Missnöjet över att Gadaffistammen gynnats vid tillsättning av offentliga jobb var stort i de övriga stammarna och av de tjugo största tog under inbördeskriget en efter en avstånd från Gadaffi. De flesta stammarna hade egentligen aldrig stöttat "Revolutionens ledare", mera stillatigande endast accepterat läget som uppstått efter statskuppen, allt enligt tidningen The National i Abu Dhabi.[42]

Folkslag och dess områden i Libyen (genom data från CIA 1974) är följande: Araber och arabiserade berber, berber, tuareger, tubuer (toubouer) och obebott område(grått område)

Den största stammen, Warfalla, omfattande en miljon libyer - en sjättedel av befolkningen, förklarade ganska snart under inbördeskriget att den inte längre stödde Gadaffi. En framträdande medlem hos den näst största stammen, Maghariba, den tidigare premiärministern Abdel Salam Jallud (som en gång var tvåa i rang efter Gadaffi), gick i exil 1994, men kom under inbördeskriget tillbaka till Libyen och nämndes snart som en trolig framtida övergångsledare för landet.[43]

Stammen Zawhiya, med säte väster om huvudstaden Tripoli, sades stå oppositionella Warfalla nära. Ledaren för Zintanstammen, söder om Tripoli, uppmanade också han stammens medlemmar att stödja revolten. Dagen efter den förra premiärministern och Magharibastammedlemmen Abdel Salam Jallud flykt utomlands, söndagen den 21 augusti 2011, uppmanade han Gaddafis egen stam Gaddafa till avståndstagande från sin ledare.[44]

Reaktioner[redigera | redigera wikitext]

International Federation for Human Rights kritiserade 27 februari "Gadafi för att använda sig av den "brända jordens taktik":

Det finns skäl att befara att han faktiskt har beslutat att till stor del likvidera, där han fortfarande kan, libyska medborgare som reste sig mot hans regim, och vidare, att systematiskt och urskillningslöst kuva civilbefolkningen. Handlingarna kan betecknas som brott mot mänskligheten, definierat i artikel 7 i den internationella brottmålsdomstolens Romstadga.[45]

I latinamerika fördömde tolv länder våldet som användes för att slå ner civilpersoners demonstrationer med krav på Gaddafis avgång. Venezuelas president Hugo Chávez meddelade att den libyska ledaren står inför ett inbördeskrig;[46] samt "Jag kommer inte att fördöma honom (Gadhafi)". Han sade att en kampanj med lögner förs mot Libyen; då flera länder fördömer våldet mot demonstranter menar Chavez att dessa "kanske har information som vi saknar".[47] Nicaraguas president Daniel Ortega sa att regimen söker dialog men [de] försvarar landets enighet så att det inte splittras och så att inte anarki uppstår;[48] "Nicaragua, min regering... och vårt folk är med dig i dessa strider."[49]

Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa att överste Gaddafis i ett tv-tal 22 februari var "mycket, mycket skrämmande" och "[förklarade] krig mot sitt eget folk".[50]

Shaykh Yûsuf al-Qaradâwî utfäste 21 februari en fatwa som påkallade att Gaddafi skulle dödas.[51] Gaddafi sades ha hyrt in utländska legosoldater för att försvara sitt styre.[52]

Muammar al-Gaddafi anklagade sina motståndare för att vara under påverkan av hallucinogen i drycker och piller. Särskilt ska substanserna ha funnits i mjölk, kaffe och Nescafé. Had hävdade att Usama bin Ladin och Al-Qaida spridde dessa droger. Alkohol och USA klandrades för upproren i Libyen.[53][54][55] Revolten är enligt Gaddafi också en kolonialistisk sammansvärjning av andra länder, främst USA, Frankrike och Storbritannien, för att erövra landets olja och förslava det libyska folket.[56] Han svor att han hus efter hus skulle rensa Libyen tills han krossat upproret. De som inte "älskar" honom "förtjänar inte att leva".[57]

Sveriges regering var delad i uppfattningen om man skulle erkänna Nationella övergångsrådet (Nationella libyska rådet) eller inte. Folkpartiet vill erkänna Nationella libyska rådet (Nationella övergångsrådet) medan Kristdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna ställde sig avvaktande.[58]

FN:s säkerhetsråds resolution 1973[redigera | redigera wikitext]

En Benghazimedborgare visar en bild av Libyens förra kung, Idris I.

Storbritanniens premiärminister David Cameron föreslog 28 februari en flygförbudszon över Libyen för att förhindra Muammar al-Gaddafi från att flyga in legosoldater och för att förhindra militära flyginsatser mot civilpersoner.[39] Flera länder indikerade att de skulle stödja ett flygförbud om det stöddes av FN.[40] USA:s försvarsminister Robert Gates var först skeptisk till flygförbudet och varnade USA:s kongress att en flygförbudszon måste inledas med en attack mot Libyens luftförsvar.[59] Ryssland och Kina, båda med vetorätt i säkerhetsrådet, indikerade att de motsatte sig genomförandet av en flygförbudszon.[60][61][62][63]

En FN-diplomat bekräftade 7 mars, anonymt till Agence France-Presse, att Frankrike och Storbritannien tillsammans arbetade på ett förslag till en FN-resolution om flygförbudszonen över Libyen.[64][65] Arabförbundets utrikesministrar beslutade vid ett möte 12 mars att be FN upprätta en flygförbudszon över Libyen. Vid samma tid meddelade rebellerna att en flygförbudszon allena inte skulle vara tillräcklig eftersom majoriteten av bomberna sköts från stridsvagnar och raketer, inte flygplan.[66] När Gaddafis trupper snabbt närmade sig Benghazi ändrade sig USA och uttryckte sitt stöd för planerna på en flygförbudszon.

FN:s säkerhetsråds resolution 1973, som bland annat auktoriserade flygförbudszonen, antogs 17 mars 2011 med tio röster för, ingen emot och fem nedlagda. Resolutionen förbjöd därmed alla flyg i Libyskt luftrum för att skydda civilbefolkningen.[67][68]

Militäroperationen[redigera | redigera wikitext]

Flera av de deltagande länderna hade egna namn på sin del av FN-sanktionerade militära insats i Libyen.

  • Operation Harmattan som Frankrikes militär använder var taget från namnet på en torr, dammig västafrikansk vind.
  • Operation MOBILE var Kanadas namn på sin operation, där M står för Medelhavet. Ordet skulle fungera både på engelska och franska, eftersom Kanada är ett tvåspråkigt land.
  • Operation Karakal var Sveriges namn på sitt deltagande, där namnet karakal skulle visa en koppling till Sverige, då det är ett namn på ett libyskt djur som liknar det svenska lodjuret. Sveriges insats i Libyen var också känd under begreppet Flyginsats Libyen(FL01).

Krigsbrott[redigera | redigera wikitext]

26 februari 2011 beslutade FN:s säkerhetsråd med resolution 1970 att hänskjuta Muammar al-Gaddafi till den internationella brottmålsdomstolen ICC på grund av "vitt spridda och systematiska attacker" på libyska medborgare, som protesterade mot regeringen under de första veckorna av revolutionen 2011. Ett enhälligt säkerhetsråd har aldrig tidigare hänskjutit ett statsöverhuvud till ICC. Rådet beslutade också att förbjuda vapenhandel med Libyen, att frysa Gaddafi-familjens tillgångar utomlands samt införa ett internationellt reseförbud för 16 libyska medborgare.[69][70][71] Samma vecka vände sig Libyens representation i FN mot regimen i hemlandet. Den tillförordnade ambassadören till FN, Ibrahim Dabbashi sa att hans stab från och med nu arbetar för det Libyska folket. Han anklagade Gaddafi för folkmord och uppmanade världens ledande makter att förbjuda flygtrafik över Libyen.[72] ICC beslutade 2 mars att starta en utredning om brott mot mänskligheten i Libyen. Syftet var att utöva påtryckningar mot ledande personer i Gadafis omgivning så att de tänker efter noga innan de följer Gaddafi i handlingar som kan utgöra krigsbrott.[73] Interpol utfärdade 4 mars "en internationell varning gällande Libyens ledare Muammar Gaddafi, hans familj och närmaste medarbetare" för att Gaddafi och andra i hans omgivning "anses vara inblandade i planeringen av attacker, inkluderande luftbombningar, på civilbefolkningen".[74] Gaddafi-regimens attacker på demonstranter uppskattades den 5 mars 2011 av italiens utrikesminister Franco Frattini ha dödat 1000 människor, skadat flera tusen samt tvingat tiotusentals att fly från landet.[50]

Den 16 maj 2011 begärde ICC-åklagaren Luis Moreno-Ocampo att ICC:s domare skulle utfärda arresteringsorder för Muammar Abu Minya Gaddafi, Saif Al Islam Gaddafi och chefen för Mukhabarat el-Jamahiriya, Libyens hemliga polis, Abdullah Al Sanousi,[75] gällande brott mot mänskligheten.[76] Arresteringsordern uftärdades av domstolen 27 juni 2011, gällande två brott mot mänskligheten: mord och förföljelser, från 15 februari 2011 och framåt.[77] Libyen har inte ratificerat Romstadgan och erkänner därmed inte domstolens auktoritet.[78]

ICC bekräftade 9 juni 2011 att Muammar al-Gaddafi har beordrat sina soldater till massvåldtäkter av libyska kvinnor och att bevis finns för att soldater har blivit tilldelade viagra för att uppmuntra våldtäkter som straffmetod. Åklagaren Luis Moreno-Ocampo sa att våldtäkt är en ny taktik, "vi hade tvivel till att börja med men är nu övertygade".[79][80]

Enligt The Observer 18 juni 2011 visar beslagtagna dokument att Gaddafis generaler har beordrat att Misrata ska bombarderas och att befolkningen där ska svältas och att skadade rebeller ska jagas, vilket strider mot Genèvekonventionerna. Oppositionens krigsbrottsutredare hävdar att en order från Gaddafi påkallar att "Misrata ska utplånas" och att "det blå havet ska göras rött med invånarnas blod". De stämplade och signerade dokumenten ska överlämnas till ICC.[81][82]

Avhoppare[redigera | redigera wikitext]

Justitieminister Mustafa Mohamed Abud Al Jeleil

Hoppade av den 22 februari 2011. Den 26 februari 2011 utsågs Mustafa Mohamed Abud Al Jeleil till ledare för det Nationella libyska rådet.[83]

Inrikesminister Abdul Fatah Younis

Abdul Fatah Younis (alternativ stavning: Abdel Fattah Younes) har hoppat av till oppositionen den 22 februari 2011. Var chockad över Gaddafis agerande.[84] Blev rebellernas ÖB och blev mördad den 28 juli 2011.

Libyens riksåklagare Abdul-Rahman al-Abbar

Libyens riksåklagare Abdul-Rahman al-Abbar har också lämnat sin position och gått till oppositionen.[85] Han hoppade av den 25 februari 2011.

Centralbankschefen Farhat Omar Bengdara

Centralbankschefen Farhat Omar Bengdara har hoppat av och den 9 mars 2011 meddelar han att han är i Turkiet. Lojal mot rebellerna och blockerade pengaöverföringar till regimen innan sanktionerna var på plats.[86]

Libyens utrikesminister Mussa Kussa

30 mars 2011 meddelade Storbritanniens Foreign and Commonwealth Office[87] att Libyens utrikesminister Mussa Kussa hade anlänt till London och att han inte längre önskade representera regimen i Tripoli. Han avsåg att avgå,[87][88][89] eftersom han inte stödde den libyska arméns attacker på civilbefolkningen.[90] 31 mars meddelade utrikesminister William Hague att Kussa befann sig på ett säkert ställe i landet och att han inte skulle få diplomatisk immunitet.[91]

Mussa Kussa hade lämnat Tripoli med bil och anlänt i Tunis huvudstad i Tunisien 28 mars, via gränskontrollen Ras Ejder, enligt en tunisisk regeringstalesman via den tunisiska pressbyrån Tunis Afrique Presse som sa att Kussa hade anlänt dit på ett "privat besök".[92] 30 mars lämnade han Djerba på ett Schweiz-registrerat privatplan.[93] Han anlände till flygplatsen i Farnborough, England. Enligt libyska källor var han på ett diplomatiskt uppdrag.[94].

Kussa tjänstgjorde 1980 som Libyens ambassadör i London och var underrättelsechef i Libyen mellan 1994 och 2009. I mars 2009 efterträdde han Abdel Rahman Shalgham som utrikesminister.[95] Han har tidigare kallats den libyska ledaren Muammar al-Gaddafis högra hand. Han verkade som de facto ambassadör i London 1979. Kussa utvisades han från Storbritannien 1980, efter att han förespråkat avrättningar av libyska dissidenter i exil och sagt att han beundrar IRA.[96] Han hade en nyckelroll i förhandlingarna 2001 om Libyens kompensation till familjer som drabbats av två följande terrordåd; när ett flygplan sprängdes 21 december 1988 över Lockerbie i Skottland och när ett flygplan (UTA Flight 772) sprängdes 19 september 1989 över Saharaöknen nära städerna Bilma och Ténéré i Niger.[96]

Tidigare utrikesministern och ordförande i FN:s generalförsamling Ali Treiki

Ali Treiki, tidigare utrikesminister och ordförande i FN:s generalförsamling lämnade 3 april 2011[97] Libyen och sina plikter som rådgivare åt Gaddafi utan att utlova stöd för oppositionen.[98]

Oljeministern Shukri Ghanem

Oljeministern Shukri Ghanem har den 14 maj 2011 flytt från Libyen till Tunisien. Det är en nyckelperson som åtnjuter respekt i båda lägren, enligt Sveriges utrikesminister Bildt.[99] [100]

Förra premiärministern Abdel Salam Jalloud

Han hoppade av lördagen den 20 augusti. Söndagen den 21 augusti 2011 uppmanade den förre libyske premiärministern Abdel Salam Jalloud i tv-kanalen al-Jazira Tripolis befolkning att resa sig mot Gaddafi och ansluta sig till de framryckande rebellerna.[44]

Övriga avhoppare

Flera höga militärledare har också hoppat av till oppositionen, inklusive generalmajor Suleiman Mahmoud', brigadgeneral Musa'ed Ghaidan Al Mansouri, brigadgeneral Hassan Ibrahim Al Qarawi och brigadgeneral Dawood Issa Al Qafsi.

Två piloter i det libyska flygvapnet flög sina Mirage F1 jetstridsplan den 21 februari 2011 till Malta, och ansökte där om asyl. Detta efter att ha vägrat följa ordern om att bomba civilbefolkning i Benghazi som protesterade mot Gaddafi-regimen.[101][102]

Gaddafis EU-ambassadör Hadeiba al-Hadi hoppade av den 26 maj 2011.[103]

Oljekontrakt[redigera | redigera wikitext]

Den 21 mars 2011 hotade oljeminister Shokri Ghanem med att riva kontrakten med Statoil och andra oljebolag i väst. Detta om de vägrade att omedelbart återuppta oljeproduktionen i landet.[104] Oljebolagen hade svårt att välja sida i konflikten. De satt fortfarande på två stolar den 22 mars 2011 när de inte kunde välja mellan Gaddafiregimen och rebellerna.[105] Ledaren för Nationella libyska rådet, Mustafa Abdul Jalil, utlovade oljekontrakt till företag från de länder som deltagit i Internationella militärinsatsen mot Libyen.[106][107][108]

Den 4 juni 2011 uppgav Gaddafiregimen att Nato hade bombat oljekällor. Rebellerna å sin sida uppgav att Gaddafis militär hade beskjutit oljekällorna.[109]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Staff (6 mars 2011). ”Ferocious Battles in Libya as National Council Meets for First Time” (på engelska). NewsCore (via News Limited). http://www.news.com.au/breaking-news/ferocious-battles-in-libya-as-national-council-meets-for-first-time/story-e6frfku0-1226016536676. Läst 27 mars 2011. 
  2. ^ [a b] Libya City Torn by Tribal Feud” (på engelska). The Wall Street Journal. 21 juni 2011. http://online.wsj.com/article/SB10001424052702304887904576395143328336026.html. Läst 26 juli 2011. 
  3. ^ [a b] Von Rohr, Mathieu (26 juli 2011). ”Tribal Rivalries Complicate Libyan War” (på engelska). Der Spiegel. http://www.spiegel.de/international/world/0,1518,776695,00.html. Läst 26 juli 2011. 
  4. ^ ”Libya Live Blog – March 5” (på engelska). Al Jazeera. 5 mars 2011. http://blogs.aljazeera.net/live/africa/libya-live-blog-march-5. Läst 26 juli 2011. 
  5. ^ Hosenball, Mark (2 juni 2011). ”Mercenaries Joining Both Sides in Libya Conflict” (på engelska). Reuters. http://af.reuters.com/article/libyaNews/idAFN0229488620110602?pageNumber=2&virtualBrandChannel=0&sp=true. Läst 17 juli 2011. 
  6. ^ Shipman, Tim (6 april 2011). ”Send in the Dogs of War: Mercenaries Could Help the Rag-Tag Rebels Say UK Generals” (på engelska). Daily Mail. http://www.dailymail.co.uk/news/article-1374206/Libya-Mercenaries-help-rebels-war-Gaddafi-say-UK-generals.html. Läst 17 juli 2011. 
  7. ^ Jordanian Fighters Protecting Aid Mission” (på engelska). The Jordan Times. 6 april 2011. http://www.jordantimes.com/?news=36218. Läst 6 april 2011. 
  8. ^ Staff (21 mars 2011). ”Gulf Bloc: Qatar, UAE in Coalition Striking Libya” (på engelska). Associated Press (via Google News). Arkiverad från originalet den 25 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110325230950/http://www.google.com/hostednews/ap/article/ALeqM5jTmXlHe7peJtPJyj6U3laLRQa_yw?docId=e09dd83a85f14859942a15c341db9b53. Läst 26 mars 2011. 
  9. ^ Staff (25 mars 2011). ”UAE Updates Support to UN Resolution 1973” (på engelska). WAM (Emirates News Agency). http://www.wam.org.ae/servlet/Satellite?c=WamLocEnews&cid=1300255413630&p=1135099400124&pagename=WAM%2FWamLocEnews%2FW-T-LEN-FullNews. Läst 26 mars 2011. 
  10. ^ Staff (9 juni 2011). ”Imami: Shqipëria kontribut në Libi pas konfliktit / Imam: Albania contribution to Libya after conflict” (på albanska). Balkanweb.com. http://www.balkanweb.com/kryesore/1/imami-shqiperia-kontribut-ne-libi-ne-fazen-e-post-konfliktit-63715.html. Läst 11 augusti 2011. 
  11. ^ Staff (29 juli 2011). ”Last Libyan Mission for Norway's F16S To Fly Tomorrow” (på engelska). Agenzia Giornalistica Italia. http://www.agi.it/english-version/world/elenco-notizie/201107291140-pol-ren1034-last_libyan_mission_for_norway_s_f16s_to_fly_tomorrow. Läst 11 augusti 2011. 
  12. ^ Libya's Tribal Politics Key to Gaddafi's Fate” (på engelska). Stabroek News. 23 februari 2011. http://www.stabroeknews.com/2011/news/world/02/23/libya%E2%80%99s-tribal-politics-key-to-gaddafi%E2%80%99s-fate/. Läst 26 juli 2011. 
  13. ^ ”Is Libya's Gaddafi Turning to Foreign Mercenaries?” (på engelska). Reuters. 24 februari 2011. http://af.reuters.com/article/drcNews/idAFLDE71N11N20110224. Läst 6 juni 2011. 
  14. ^ ”Gadhafi Using Foreign Children As Mercenaries In Libya” (på engelska). NPR. 3 mars 2011. http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2011/03/03/134223827/gadhafi-using-foreign-children-as-mercenaries-in-libya. 
  15. ^ Meo, Nick (27 februari 2011). ”African Mercenaries in Libya Nervously Await Their Fate” (på engelska). The Daily Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8349414/African-mercenaries-in-Libya-nervously-await-their-fate.html. 
  16. ^ ”Tuaregs 'Join Gaddafi's Mercenaries'” (på engelska). BBC News. 4 mars 2011. http://www.bbc.co.uk/news/world-12647115. 
  17. ^ ”Gaddafi Hiring Tuareg Warriors as Mercenaries in Libya: Reports” (på engelska). International Business Times. 4 mars 2011. http://uk.ibtimes.com/articles/118924/20110304/libya.htm. 
  18. ^ ”Libya: Gaddafi and His Mali-Chad Tuareg Mercenaries” (på engelska). Afrik News. 24 mars 2011. http://www.afrik-news.com/article19172.html. 
  19. ^ ”Gaddafi Recruits 800 Tuareg Mercenaries” (på engelska). Agence France-Presse (via Al-Ahram). 3 mars 2011. http://english.ahram.org.eg/NewsContent/2/8/6889/World/Region/Gaddafi-recruits--Tuareg-mercenaries.aspx. 
  20. ^ Staff (19 februari 2011). ”Scores Die in Third Day of Libya's Anti-Gaddafi Protests – Gaddafi Recruits 'African Mercenaries' To Quell Protests” (på engelska). Al Arabiya. http://www.alarabiya.net/articles/2011/02/19/138351.html. Läst 26 mars 2011. 
  21. ^ Swaine, Jon (27 februari 2011). ”Libya: African Mercenaries 'Immune from Prosecution for War Crimes' – African Mercenaries Hired by the Gaddafi Regime To Kill Libyan Protesters Would Be Immune from Prosecution for War Crimes Due to a Clause in This Weekend's UN Resolution That Was Demanded by the United States” (på engelska). The Daily Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8350968/Libya-African-mercenaries-immune-from-prosecution-for-war-crimes.html. Läst 26 mars 2011. 
  22. ^ ”Middle East Unrest – Live Blog” (på engelska). Reuters. http://live.reuters.com/Event/Middle_East_Protests. Läst 6 juni 2011. 
  23. ^ Staff (8 mars 2011). ”Libya's Opposition Leadership Comes into Focus” (på engelska). Stratfor (via Business Insider). http://www.businessinsider.com/libyas-opposition-leadership-national-libyan-council-2011-3?page=1. Läst 26 mars 2011. 
  24. ^ ”Rebels Forced from Libyan Oil Port” (på engelska). BBC News. 10 mars 2011. Arkiverad från originalet den 28 januari 2011. http://www.webcitation.org/5w5dpTRTE. 
  25. ^ Staff (10 mars 2011). ”The Battle for Libya: The Colonel Fights Back – Colonel Muammar Qaddafi Is Trying To Tighten His Grip on the West, While the Rebels' Inexperience Leaves Them Vulnerable in the East” (på engelska). The Economist. http://www.economist.com/node/18338840?story_id=18338840. Läst 26 mars 2011. 
  26. ^ Staff (25 mars 2011). ”Canadian To Lead NATO's Libya Mission” (på engelska). CBC News. http://www.cbc.ca/news/world/story/2011/03/25/libya-nato-mission.html. Läst 26 mars 2011. 
  27. ^ ”As it happened: Libya conflict” (på engelska). BBC. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-14606749. 
  28. ^ http://www.mirror.co.uk/news/top-stories/2011/08/22/libya-gaddafi-regime-on-brink-of-collapse-as-rebels-close-in-on-tripoli-115875-23362714/
  29. ^ ”In the Arena: Libyan opposition has less than 1,000 fighters” (på engelska). Cnnpressroom.blogs.cnn.com. http://cnnpressroom.blogs.cnn.com/2011/03/31/jon-lee-anderson-libyan-opposition-has-under-1000-fighting-men/. Läst 16 augusti 2011. 
  30. ^ Staff (23 mars 2011). ”Libya Live Blog – 24 March” (på engelska). Al Jazeera. http://blogs.aljazeera.net/live/africa/libya-live-blog-march-24. Läst 26 mars 2011. 
  31. ^ ”Gadhafi Asks Obama To Call Off NATO Military Campaign” (på engelska). via CTV News. 6 april 2011. http://www.ctv.ca/CTVNews/TopStories/20110406/libya-rebels-and-pro-gadhafi-forces-matched-110406/. Läst 14 augusti 2011. 
  32. ^ Staff (10 mars 2011). ”Libya: How the Opposing Sides Are Armed” (på engelska). BBC News. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-12692068. Läst 14 augusti 2011. 
  33. ^ Carrere, Jean (7 juli 2011). ”Ajdabiya: A City Under Pressure” (på engelska). Rudaw.net. http://www.rudaw.net/english/world/3805.html. Läst 14 augusti 2011. 
  34. ^ 300 krigsfångar i Benghazi,msnbc 230 krigsfångar i Misrata,New York Times 52 krigsfångar i Nalut,Al-Jazeera 13 krigsfångar i Yefren,Youtube 50 krigsfångar i al-Galaa,Ottawa Citizen 147 krigsfångar i Zintan, 147 tillfångatagna i Zintan The Guardian minimum 792 rapporterade tillfångatagna
  35. ^ Staff (15 augusti 2011). ”Libyan rebels would welcome Colonel Gaddafi talks to end 'bloodshed'” (på engelska). The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8599338/Libyan-rebels-would-welcome-Colonel-Gaddafi-talks-to-end-bloodshed.html. Läst 15 augusti 2011. 
  36. ^ Libyan estimate: At least 30,000 died in the war”. Arab Times Online. Associated Press (Tripoli). 8 September 2011. http://www.arabtimesonline.com/NewsDetails/tabid/96/smid/414/ArticleID/173542/reftab/96/t/Up-to-30000-killed-say-Libyans/Default.aspx. Läst 27 januari 2012. 
  37. ^ [1]
  38. ^ [2]
  39. ^ [a b] Alistair Macdonald (1 mars 2011). ”Cameron Doesn't Rule Out Military Force for Libya”. The Wall Street Journal. http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704615504576172383796304482.html?mod=googlenews_wsj. Läst 28 mars 2011. 
  40. ^ [a b] Pullella, Philip (7 mars 2011). ”Italy Tiptoes on Libya Due to Energy, Trade, Migrants”. Reuters (via MSNBC). http://www.msnbc.msn.com/id/41794022/ns/world_news-europe/. Läst 28 mars 2011. 
  41. ^ http://svt.se/2.22584/1.2339281/stammar_avgor_i_libyen
  42. ^ http://www.thenational.ae/news/worldwide/africa/libyas-tribes-turn-against-qaddafi-one-by-one
  43. ^ http://www.corriere.it/esteri/11_febbraio_21/clan-tribali-scheda_bdbfbe5a-3ddb-11e0-8c41-24e78bec137b.shtml
  44. ^ [a b] http://svt.se/2.22584/1.2508000/forre_premiarministern_forskjut_tyrannen
  45. ^ ”Libya: Strategy of scorched earth, desire for widespread and systematic elimination”. International Federation for Human Rights. 24 February 2011. http://www.fidh.org/Libya-Strategy-of-scorched-earth-desire-for. ”Gaddafi is implementing a Scorched earth strategy of scorched earth. It is reasonable to fear that he has, in fact, decided to largely eliminate, wherever he still can, Libyan citizens who stood up against his regime and furthermore, to systematically and indiscriminately repress civilians. These acts can be characterized as crimes against humanity, as defined in Article 7 of the Rome Statute of the International Criminal Court” 
  46. ^ Varas, Arturo (25 February 2011). ”Chavez Joins Ortega and Castro To Support Gaddafi”. Ecuador Times. http://www.ecuadortimes.net/2011/02/25/chavez-joins-ortega-and-castro-to-support-gaddafi/. Läst 25 Mars 2011. ”The Venezuela president Hugo Chavez expressed in his twitter his support to Muammar al Gaddafi, by saying that the Libyan leader faces a civil war. With this comment he joined the Cuban leader Fidel Castro and the president of Nicaragua, Daniel Ortega as the only voices in favor of Gaddafi.However, Ecuador opted to maintain diplomatic prudence... Meanwhile 12 countries of Latin America condemned the violent suppression that the Libyan leader, Muammar al Gaddafi, used to respond to the demonstrations of civilians that demand his resignation.” 
  47. ^ Toothaker, Christopher. ”Chavez says he won't condemn Libya's Gadhafi”. AP. MSNBC.COM. http://www.msnbc.msn.com/id/41841136. Läst 2011-03-25. ”"We must be prudent. We know what our political line is: We don't support invasions, or massacres, or anything like that no matter who does it. A campaign of lies is being spun together regarding Libya," said Chavez, in a televised speech to a crowd of graduates who had just received diplomas from state universities.... "I'm not going to condemn him (Gadhafi)," he said. "I'd be a coward to condemn someone who has been my friend."...Chavez noted that numerous countries have condemned Gadhafi for cracking down on Libyans who have risen up against him. "Maybe they have information that we don't have," he said.” 
  48. ^ Cárdenas, José R. (24 February 2011). ”Libya's Relationship Folly with Latin America”. Shadow Government (blog of Foreign Policy). http://shadow.foreignpolicy.com/posts/2011/02/24/libyas_relationship_folly_with_latin_america. Läst 25 Mars 2011. ”To great fanfare, Ortega pronounced, "I have been speaking with Qaddafi on the telephone ... he is again fighting a great battle, how many battles has Qaddafi had to fight. In these circumstances they are looking for a way to have a dialogue, but defend the unity of the nation, so the country does not disintegrate, so there will not be anarchy in the country."” 
  49. ^ ”Ortega Expresses Solidarity With Gaddafi”. Inside Costa Rica. 2011-03-02. http://www.insidecostarica.com/dailynews/2011/march/02/centralamerica11030201.htm. Läst 2011-03-26. ”Ortega warned against 'imperial intervention' in the North African country. He said Libya was experiencing 'tragic and decisive moments' in which the 'fate of Africa, the Middle East and the wealth of humankind' were at stake. 'Nicaragua, my government the Sandinista National Liberation Front and our people are with you in these battles,' Ortega said.” 
  50. ^ [a b] ”Libya protests: Pressure mounts on isolated Gaddafi”. 2011. http://www.bbc.co.uk/news/mobile/world-middle-east-12550719. Läst 28 mars 2011. 
  51. ^ For a complete English translation, see: The fatwa of Shaykh Yûsuf al-Qaradâwî against Gaddafi. Translation by Yahya M. Michot with the collaboration of Samy Metwally, on scribd.com
  52. ^ ”Gadhafi Battles to Hang On”. The Wall Street Journal. 22 February 2011. http://online.wsj.com/article/SB10001424052748703498804576157460505874944.html. Läst 22 February 2011. 
  53. ^ Williams, Davis; Greenhill, Sam (25 februari 2011). ”Now Gaddafi Blames Hallucinogenic Pills Mixed with Nescafe and bin Laden for Uprisings... Before Ordering Bloody Hit on a Mosque”. Daily Mail. http://www.dailymail.co.uk/news/article-1360343/Libya-Gaddafi-blames-Osama-bin-Laden-hallucinogenic-pills-Nescafe-uprising.html. Läst 28 mars 2011. 
  54. ^ Millership, Peter; Blair, Edmund (24 februari 2011). ”Gaddafi Says Protesters Are on Hallucinogenic Drugs”. Reuters. http://www.reuters.com/article/2011/02/24/us-libya-protests-gaddafi-idUSTRE71N4NI20110224. Läst 28 mars 2011. 
  55. ^ Ben Gedalyahu, Tzvi (2 mars 2011). ”Yemen Blames Israel and US; Qaddafi Accuses US – and al-Qaeda”. Arutz Sheva. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/142629. Läst 28 mars 2011. 
  56. ^ Gadhafi: US, Britain, France Conspiring To Control Libya Oil – Spokesman for Rebel National Libyan Council Says Victory Against Libya's Longtime Leader Will Only Come When Rebels Get a No-Fly Zone, an Issue That Western Nations Are Seriously Debating”. Haaretz. 9 mars 2011. http://www.haaretz.com/news/international/gadhafi-u-s-britain-france-conspiring-to-control-libya-oil-1.348104. Läst 28 mars 2011. 
  57. ^ Blomfield, Adrian (23 februari 2011). ”Libya: 'More Than 1,000 Dead' – More, Than 1,000 People Are Thought To Have Died in Violence in Libya as Government Forces Continue To Crackdown on Protesters Demanding an End to Col Gaddafi's Regime”. The Daily Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8342543/Libya-more-than-1000-dead.html. Läst 28 mars 2011. 
  58. ^ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/splittrad-allians_6406435.svd
  59. ^ Singer, David E.; Shanker, Thom (2 mars 2011). ”Gates Warns of Risks of a No-Flight Zone”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2011/03/03/world/africa/03military.html. Läst 28 mars 2011. 
  60. ^ Heilprin, John (1 mars 2011). ”Russian FM Knocks Down No-Fly Zone for Libya”. Associated Press (via Yahoo! News). http://news.yahoo.com/s/ap/20110301/ap_on_re_eu/libya_diplomacy_118. Läst 28 mars 2011. 
  61. ^ Usborne, David (2 mars 2011). ”Russia Slams 'No-Fly Zone' Plan as Cracks Appear in Libya Strategy”. The Independent. http://www.independent.co.uk/news/world/politics/russia-slams-nofly-zone-plan-as-cracks-appear-in-libya-strategy-2229621.html#. Läst 28 mars 2011. 
  62. ^ ”China Voices Misgivings About Libya 'No-Fly' Zone Plan”. Reuters (via AlertNet). 1 mars 2011. http://www.trust.org/alertnet/news/china-voices-misgivings-about-libya-no-fly-zone-plan/. Läst 28 mars 2011. 
  63. ^ Johnson, Craig (3 mars 2011). ”Libyan No-Fly Zone Would Be Risky, Provocative”. CNN. http://edition.cnn.com/2011/POLITICS/03/02/libya.no.fly/index.html#. Läst 28 mars 2011. 
  64. ^ Rogin, Josh (7 mars 2011). ”US Ambassador to NATO: No-Fly Zone Wouldn't Help Much”. Foreign Policy. http://thecable.foreignpolicy.com/posts/2011/03/07/us_ambassador_to_nato_no_fly_zone_wouldn_t_help_much. Läst 28 mars 2011. 
  65. ^ Donnet, Pierre-Antoine (7 mars 2011). ”Britain, France Ready Libya No-Fly Zone Resolution”. Agence France-Presse (via Google News). http://www.google.com/hostednews/afp/article/ALeqM5gjK-uTaUi4eIZffTsS13LCaFVYQw?docId=CNG.49104d077a72cbffeafe9d3689e92793.af1. Läst 28 mars 2011. 
  66. ^ Chris McGreal (14 mars 2011). ”Libyan Rebels Urge West To Assassinate Gaddafi as His Forces Near Benghazi – Appeal To Be Made as G8 Foreign Ministers Consider Whether To Back French and British Calls for a No-Fly Zone over Libya”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/world/2011/mar/14/libyan-rebel-leaders-gaddafi-benghazi. Läst 28 mars 2011. 
  67. ^ Lederer, Edith M. (17 mars 2011). ”Libya No-Fly Zone Approved By UN Security Council”. Associated Press (via The Huffington Post). http://www.huffingtonpost.com/2011/03/17/libya-no-fly-zone-un-united-nations_n_837378.html. Läst 28 mars 2011. 
  68. ^ ”Security Council Authorizes 'All Necessary Measures' To Protect Civilians in Libya”. UN News Centre. 17 mars 2011. http://www.un.org/apps/news/story.asp?NewsID=37808&Cr=libya&Cr1=. Läst 28 mars 2011. 
  69. ^ http://www.icc-cpi.int/NR/rdonlyres/081A9013-B03D-4859-9D61-5D0B0F2F5EFA/0/1970Eng.pdf
  70. ^ Black, Ian (27 februari 2011). ”World's message to Libyan leader Gaddafi: time to end your regime”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/world/2011/feb/27/libya-gaddafi-pressure-russia-china. Läst 28-02-2011. 
  71. ^ Wyatt, Edward (26). ”Security Council Calls for War Crimes Inquiry in Libya” (på en). New York Times. http://www.nytimes.com/2011/02/27/world/africa/27nations.html?_r=1&hp. Läst 2011-02-27. ”The United Nations Security Council voted unanimously on Saturday night to impose sanctions on Libya’s leader, Col. Muammar el-Qaddafi, and his inner circle of advisers, and called for an international war crimes investigation into “widespread and systemic attacks” against Libyan citizens who have protested against the government over the last two weeks. The vote, only the second time the Security Council has referred a member state to the International Criminal Court, comes after a week of bloody crackdowns in Libya in which Colonel Qaddafi’s security forces have fired on protesters, killing hundreds. [The] Security Council resolution also imposes an arms embargo against Libya and an international travel ban on 16 Libyan leaders, and freezes the assets of Colonel Qaddafi and members of his family, including four sons and a daughter. Also included in the sanctions were measures against defense and intelligence officials who are believed to have played a role in the violence against civilians in Libya.” 
  72. ^ Sherwell, Philip (26). ”Gaddafi's empire crumbles as his inner circle abandon him” (på en). The Daily Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8349491/Gaddafis-empire-crumbles-as-his-inner-circle-abandon-him.html. Läst 2011-02-27. ”In the tsunami of diplomatic defections, the most outspoken was the deputy ambassador to the United Nations, Ibrahim Dabbashi. Accompanied by most of his colleagues in New York, he announced they were no longer working for the old government but for the Libyan people, accusing Gaddafi of genocide and urging world powers to impose a no-fly zone over his country.” 
  73. ^ Pilkington, Ed (3). ”International criminal court to probe Libyan violence”. http://www.guardian.co.uk/law/2011/mar/03/icc-probe-libyan-violence. Läst 2011-03-03. 
  74. ^ Svahn, Clas. ”Interpol jagar Khaddafi”. DN. http://www.dn.se/nyheter/varlden/interpol-jagar-khaddafi. Läst 2011-03-04. 
  75. ^ http://archive.is/20120525140513/http://www.icc-cpi.int/menus/icc/situations%20and%20cases/situations/icc0111/press%20releases/pr667
  76. ^ ”Prosecutor’s Application Pursuant to Article 58 as to Muammar Mohammed Abu Minyar GADDAFI, Saif Al‐Islam GADDAFI and Abdullah AL‐SENUSSI” (på engelska) (PDF). International Criminal Court. 16 maj 2011. http://www.icc-cpi.int/iccdocs/doc/doc1073503.pdf. Läst 11 juni 2011. 
  77. ^ ”Situation in the Libyan Arab Jamahiriya The Prosecutor v. Muammar Mohammed Abu Minyar Gaddafi, Saif Al-Islam Gaddafi and Abdullah Al-Senussi Case No. ICC- 01/11-01/11” (på engelska). Case Information Sheet. International Criminal Court. 2011-06-27. http://www.icc-cpi.int/iccdocs/doc/CIS-Gaddafi-Eng.pdf. Läst 2011-06-28. ”Pre-Trial Chamber I considers that there are reasonable grounds to believe that, under article 25(3)(a) of the Rome Statute, Muammar Gaddafi and Saif Al-Islam Gaddafi are criminally responsible as indirect co-perpetrators and Abdullah Al-Senussi is criminally responsible as indirect perpetrator, for two counts of crimes against humanity: Murder, within the meaning of article 7(1)(a) of the Statute; and Persecution, within the meaning of article 7(1)(h) of the Statute.” 
  78. ^ Kleberg, Carl Fridh (2011-06-26). ”ICC: Arrestera Khaddafi”. DN. http://www.dn.se/nyheter/varlden/icc-arrestera-khaddafi. 
  79. ^ Ed Pilkington, Xan Rice, Chris Stephen, Richard Norton-Taylor (9 juni 2011). ”Gaddafi faces new ICC charges for using rape as weapon in conflict” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/world/2011/jun/08/gaddafi-forces-libya-britain-nato. Läst 10 juni 2011. ”Luis Moreno-Ocampo told reporters at the UN in New York last night there were strong indications that hundreds of women had been raped in the Libyan government clampdown on the popular uprising and that Gaddafi had ordered the violations as a form of punishment. The prosecutor said there was even evidence that the government had been handing out doses of Viagra to soldiers to encourage sexual attacks. Moreno-Ocampo said rape was a new tactic for the Libyan regime. "That's why we had doubts at the beginning, but now we are more convinced. Apparently, [Gaddafi] decided to punish, using rape."” 
  80. ^ ”Report of the International Commission of Inquiry to investigate all alleged violations of international human rights law in the Libyan Arab Jamahiriya*” (på engelska) (pdf). A/HRC/17/44. Genève: FN:s råd för mänskliga rättigheter. 1. sid. 71-73. http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/17session/A.HRC.17.44_AUV.pdf. Läst 12 juni 2011. 
  81. ^ Stephen, Chris. ”Muammar Gaddafi war crimes files revealed”. The Observer. http://www.guardian.co.uk/world/2011/jun/18/muammar-gaddafi-war-crimes-files. Läst 2011-06-19. ”Plans to bombard the city are also in the archive, say investigators, who also claim they have a message from Gaddafi relayed to the troops ordering that Misrata be obliterated and the 'blue sea turned red' with the blood of the inhabitants. [...] 'From what we have here, the case is already proved,' Khalid Alwab, a Misrata war crimes investigator, told the Observer. 'All the evidence is here. Signed and stamped.' The documents have yet to be revealed to the ICC, according to the 60-strong team of Libyan lawyers who brave daily shelling to collect evidence from the city.” 
  82. ^ Stephen, Chris. ”Gaddafi files show evidence of murderous intent”. http://www.guardian.co.uk/world/2011/jun/18/gaddafi-misrata-war-crime-documents?intcmp=239. Läst 2011-06-19. ”We have lots of evidence that Gaddafi wanted all of Misrata gone," said Misratan war crimes investigator Khalid Alwab, 35. "We have him [Gaddafi] saying he wanted the people of Taruga [the town to the west] and Zlitan [the town to the east] to each take half. He says that he wanted to turn the blue sea red.” 
  83. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/9404118.stm
  84. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/fns-sakerhetsrad-i-hemligt-mote-om-libyen
  85. ^ Abdelatti, Ail; Werr, Patrick (25 februari 2011). ”Libya's Prosecutor General Says Joins Opposition”. Reuters. http://www.reuters.com/article/2011/02/25/libya-prosecutor-idUSWEB186120110225. Läst 26 februari 2011. 
  86. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tag; ingen text har angivits för referensen med namnet svd5993557
  87. ^ [a b] Pressrelease (30 mars 2011). ”Foreign Office Statement on Musa Kusa”. Foreign and Commonwealth Office. http://www.fco.gov.uk/en/news/latest-news/?view=News&id=576566082. Läst 30 mars 2011. 
  88. ^ ”Libyan Foreign Minister Moussa Koussa Flees to UK”. BBC News. 30 mars 2011. http://www.bbc.co.uk/news/uk-12915685. Läst 30 mars 2011. 
  89. ^ ”Libyan Foreign Minister Defects – UK Foreign Ministry Says Moussa Koussa Has Arrived in the UK After Resigning from His Post”. Al Jazeera English. 30 mrs 2011. http://english.aljazeera.net/news/africa/2011/03/201133021244937691.html. Läst 30 mars 2011. 
  90. ^ ”Libya FM Defects from Government, Seeks Refuge in Britain – Moussa Koussa Quit To Protest Government Attacks on Civilians, Says Friend; Koussa Was Instrumental in Bring Libya Back to International Community after Years of Sanctions”. Haaretz. 30 mars 2011. Arkiverad från originalet den 2011-04-01. http://web.archive.org/web/20110401191856/http://www.haaretz.com/news/international/libya-fm-defects-from-government-seeks-refuge-in-britain-1.353153. Läst 30 mars 2011. 
  91. ^ BBC World News tv-sändning 2011-03-31 kl. 12:00
  92. ^ ”Libyan FM Visits Tunisia”. Xinhua News Agency. 28 mars 2011. http://news.xinhuanet.com/english2010/world/2011-03/29/c_13803351.htm. Läst 30 mars 2011. 
  93. ^ ”Why Is the Libyan Foreign Minister Flying to London?”. International Business Times. 31 mars 2011. http://hken.ibtimes.com/articles/128729/20110331/libya-uk.htm. Läst 31 mars 2011. 
  94. ^ ”Libya Formin Has Not Defected – Govt Spokesman”. Reuters. 30 mars 2011. http://af.reuters.com/article/energyOilNews/idAFLDE72T2C320110330. Läst 30 mars 2011. 
  95. ^ Libyan intelligence chief named FM in reshuffle. AFP 4 mars 2009.
  96. ^ [a b] ”Libya foreign minister 'defects'”. BBC News. 2011-03-30. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-12915987. Läst 2011-03-31. 
  97. ^ ”USA fortsätter flyganfall i Libyen”. SvD. 2011-04-04. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usa-fortsatter-flyganfall-i-libyen_6062481.svd. Läst 2011-04-04. 
  98. ^ Burliegh, Marc. ”Battle rages in Libya as another Kadhafi man quits”. AFP. Arkiverad från originalet den 2012-05-25. https://archive.is/ZUbM. Läst 2011-04-04. 
  99. ^ http://svt.se/2.106391/1.2434616/bildt_forvantar_sig_forlangning&queryArt1451716=Libyen&sortOrder1451716=0&doneSearch=true&sd=105671&from=siteSearch&pageArt1451716=0
  100. ^ http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6166522
  101. ^ Scicluna, Christopher; Abdallah, Diana (21 februari 2011). ”Two Libyan Fighter Pilots Defect, Fly to Malta”. Reuters. http://www.reuters.com/article/2011/02/21/us-libya-protests-malta-idUSTRE71K52R20110221. Läst 1 mars 2011. 
  102. ^ Staff (21 februari 2011). ”Qaddafi's Hold on Libya Weakens in Protest Wave”. Associated Press (via Fox News). http://www.foxnews.com/world/2011/02/21/libya-air-force-jets-malta-pilots-seek-asylum/. Läst 27 mars 2011. 
  103. ^ http://svt.se/2.22584/1.2438218/fler_libyska_avhopp
  104. ^ http://www.gp.se/ekonomi/1.577600-libyen-hotar-kasta-ut-statoil
  105. ^ http://www.svd.se/naringsliv/oljebolag-pa-tva-stolar_6028301.svd
  106. ^ http://www.sundayobserver.lk/2011/05/22/oostory.asp?sid=20110523_06&imid=EU_UUU.jpg&dt=[May%2023%202011]
  107. ^ http://kuwaitsamachar.com/index/news/eu-opens-diplomatic-office-libyas-rebel-east
  108. ^ http://thechronicleherald.ca/World/1244761.html
  109. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/libyen-nato-har-bombat-oljefalt

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]