Lila

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om färgen. För orten, se Lila, West Virginia.
Lila
Syren, franska lilas.
Syren, franska lilas.
— Färgkoordinater —
RGB hexadecimalt #C8A2C8
RGBB (r, g, b) (200, 162, 200)
CMYKH (c, m, y, k) (0, 19, 0, 22)
NMI (n, m, i) (300°, 19%, 78%)
Mörklila
— Färgkoordinater —
HTML-färgnamn BlueViolet
RGB hexadecimalt #8A2BE2
RGBB (r, g, b) (138, 43, 226)
CMYKH (c, m, y, k) (-, -, -, 2-)
NMI (n, m, i) (-°, -%, -%)


Lila är en färg i slutet av färgspektrat. Lila kan vara synonymt med violett. Gredelin (från franska gris de lin, lingrå, möjligen syftande på färgen hos oblekt lingarn[1]) är ursprungligen en ljusare form av lila.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet lila finns belagt i svenskan från 1805 och kommer från det franska ordet för syren, lilas, vilket i sin tur kommer via spanskan från det arabiska lilak. Det som åsyftas är syrenens ljuslila blommor.

Lila inom religion och folktro[redigera | redigera wikitext]

Lila kombinerar stabiliteten i blått och energin i rött och associeras med visdom, värdighet, oberoende, kreativitet, mysterier och magi.[2]

I västerlandet används lila färger ofta för att visa på statusen hos styrespersoner och kungligheter, vilket är ett bruk som härrör från antiken,[3] under vilken Julius Caesar och Augustus, Kejsare av Rom, båda deklarerade att endast kejsaren kunde bära purpur och det var kejsarnas kungliga färg.[4] En man med ställning som romersk kejsare kallades "Den lila", efter ämbetsdräkten.[4] När Nero blev kejsare kunde att bära och till och med sälja lila färg straffas med döden.[4] Vid Alexander Severus' tid arbetade alla som professionellt tillverkade tyrisk lila för kejsaren.[4] Senare tilläts domare bära togor som prytts med lila band.[4] Lila associeras nuförtiden med kungligheter.[2]

Lila symboliserar styrka, ädelhet, lyx, och ambition.[2] Lila förmedlar rikedom och överdåd och har en känsla av mystiska och kungliga egenskaper.[2][4] Diverse nyanser av lila har ibland kopplats ihop med kvinnlig homosexualitet.[5]

I Britannien under huset Tudor var violett färgen för sorg och religiös innerlighet.[4]

Lila representerar Högmod i Kristendomen och förknippas med Advent och Fasta.[4] Inom protestantisk liturgi symboliserar lila botgörelsen och påskfastan.[6] Katolska präster bär lila mässhakar innan de utför bikt.[4]

I pysanka (den traditionella äggmålningsmetoden i Ukraina), vittnar lila om fasta, tro, tålamod och förtroende.[4]

I Egypten betecknar färgen dygd och tro.[4] I Iran är lila traditionellt färgen för det som ska komma och en sol eller måne som ser lila ut under en eklips är ett varsel om blodsutgjutelse inom det året.[4]

I Japan signalerar lila rikedom och ställning.[4] I Thailand bärs lila av en änka som sörjer sin mans död.[4] I Tibet anses ametist vara helgad åt Buddha och radband är ofta gjorda av det.[4]

Lila inom politik[redigera | redigera wikitext]

I Sverige använder Piratpartiet lila som partifärg.

I USA kallas en stat med lika fördelning av republikaner och demokrater "en lila stat".[4]

Lila inom heraldik[redigera | redigera wikitext]

Heraldiskt står lila för kunglighet.[7]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SAOB – Svenska Akademiens ordbok → gredelin
  2. ^ [a b c d] ”Color Meaning”. QSX Software Group. http://www.color-wheel-pro.com/color-meaning.html. Läst 28.08.2007. 
  3. ^ Peter Hallberg, Sven Sandström. ”färgsymbolik”. Nationalencyklopedins Internettjänst. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=177594. Läst 23.08.2007. 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] ”All About the Color PURPLE”. Sensational COLOR. http://www.sensationalcolor.com/content/view/1061/144/. Läst 02.09.2007. 
  5. ^ Ryberg, Karl (1991). ”Färger som kulturella symbolbärare”. Levande färger. Västerås: ICA-förlaget AB. Sid. 26 – 29. ISBN 91-534-1452-7 
  6. ^ Ryberg, Karl (1991). ”Liturgins färgvärld”. Levande färger. Västerås: ICA-förlaget AB. Sid. 32 – 33. ISBN 91-534-1452-7 
  7. ^ Ryberg, Karl (1991). ”Färg och heraldik”. Levande färger. Västerås: ICA-förlaget AB. Sid. (29) 30 – 31. ISBN 91-534-1452-7