Lilla istiden
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Den lilla istiden var en period med betydande nedkylning av klimatet cirka 1300–1900.[ifrågasatt uppgift] Tre särskilt kalla perioder kan urskiljas: mitten av 1300-talet, cirka 1570–1710 och cirka 1790–1880. Varmare intervaller inföll mellan dessa kalla perioder. Globalt sett kan det kallaste århundradet under lilla istiden, 1600-talet, ha varit omkring 1 °C kallare än temperaturen under 1900-talet men i vissa regioner var nedkylningen betydligt större medan den var mindre i andra. I Alaska, Skandinavien och i Alperna var det 2 °C kallare än idag. I Karibiska havet var ytvattnet 2–3 °C kallare under Lilla istiden än det är idag medan skillnaden var mindre i Sargassohavet. Nedkylningen utanför Mauretaniens kust var minst lika stor som den i Karibiska havet.
Edvard Walter Maunder har visat att lilla istiden kan ha ett samband med bristen på solfläckar. Detta kallas Maunders minimum. Energitillförseln från solen varierar med ca 0,1% som resultat av solfläckscykeln. Olika återkopplingar gör sedan att denna effekt förstärks. Ett exempel på återkoppling är att nedkylning gör att snö täcker ett större område under längre tid, vilket reflekterar mer strålning som annars skulle omvandlats till värme.
Den lilla istiden medförde kalla vintrar i många delar av världen, vilket är utförligt dokumenterat i Europa och Nordamerika. Konsekvenser och händelser till följd av klimatförsämringen:
- Glaciärerna i Alperna växte, speciellt i mitten på 1800-talet. Floden Themsen i England och kanaler och floder i Nederländerna frös ofta till på vintern.
- Den nordiska kolonisationen av Grönland upphörde troligen av denna anledning.
- Karl X Gustav kunde genomföra tåget över Bält år 1658.