Linberedning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Linfält i Belgien.
Lin moget för skörd.

Linberedning är ett hantverk i vilket man förädlar linplantor till spinnbara fibrer. Ibland innefattas även spinning av fibrer till lingarn och vävning av lingarn till linne i begreppet linberedning.

Följande moment ingår i linberedning: skörd, torkning, repning, rötning, bråkning, skäktning och häckling. Ibland även: spinning och vävning.

Skörd[redigera | redigera wikitext]

Linet skördas genom att ryckas upp med rötterna. Om linet skulle skäras av skulle området närmast snittytan bli överrötat.

Torkning[redigera | redigera wikitext]

Linbasta i Förslöv i Skåne.
Huvudartikel: Linbasta
Skördat lin torkas på fältet.
Skäktning, bråkning, häckling och färdiga dockor av lin hos "Masarns" i Övre Fornby, By socken, Dalarnas län, någon gång omkring 1920.

Efter skörden måste linet torkas. Små mängder lin kan raskt torkas upphängda på stänger eller över en gärdesgård. Större skördar torkas i skylar på fältet där de odlats eller i speciellt byggda "linbastar" som förr ofta ägdes gemensamt av byn.

Repning[redigera | redigera wikitext]

Med hjälp av en grovtandad, fast fixerad kam (t ex spikar inslagna i en träplatta) repas fröhusen bort från de torra linplantorna. fröna tas tillvara för kommande års utsäde eller andra ändamål.

Rötning[redigera | redigera wikitext]

De spinnbara fibrerna, "tågan", omsluter den inre vedartade kärnan i strået. Tågan friläggs genom att man låter linet ruttna något, vilket löser upp bindningarna mellan tågan och de övriga delarna av strået. Det finns två metoder för rötning, landrötning och vattenrötning, och båda är temperaturberoende. Om temperaturen blir för varm eller för kall för att mikroorganismerna ska kunna leva och utvecklas avstannar rötningen.

Landrötning[redigera | redigera wikitext]

Linet breds ut på marken i ett tunt lager och får ligga så att mögelsporer kommer åt stråna. Detta kan ta olika lång tid beroende på luftfuktighet och temperatur. Linet vänds minst en gång under rötningen för att påverkas så jämnt som möjligt. Landrötat lin blir mörkare i färgen än vattenrötat, från silvergrått till svartaktigt. Mögelsporerna sitter kvar på tågan och sprids i luften, vilken kan utgöra en hälsorisk för den som bereder linet. Landrötat lin bör därför beredas vidare utomhus.

Vattenrötning[redigera | redigera wikitext]

Linet sänks ned i vatten och det är bakterier som påverkar stråna. vattenrötat lin blir ljusare i färgen än landrötat. Vattnets temperatur och allmänna kvalitet inverkar också på färgen. Vattenrötat lin får en obehaglig lukt, men utgör inte någon hälsorisk.

Rötprov[redigera | redigera wikitext]

Att avgöra när linet är färdigrötat kräver en hel del erfarenhet. Man torkar ett par av stråna och bryter dem fram och tillbaka några gånger. Därefter drar man bort tågan och beroende på hur lätt den släpper från stammen kan man avgöra om rötningen har gått tillräckligt långt. Om tågan släpper för lätt kan rötningsprocessen ha gått för långt och linet vara överrötat. Överrötning kan innebära att linfibrerna inte går att använda.

En annan metod för att kontrollera rötningen är "ryckprovet". Man slår en överhandsknop på den frilagda fibern på ett strå och rycker så att fibrerna brister. Om de brister intill knopen är linet färdigrötat.

Bråkning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bråkning

Ordet bråkning kommer från tyskans brechen (knäcka). När man bråkar linet krossar man stamdelarna för att linet som i rötningsprovet ska kunna skiljas från skärven, som stråets vedartade innerdel kallas. Industriellt används maskiner med mekaniska valsar för detta steg, traditionellt och i mindre skala bråkar man linet för hand i en linbråka.

Skäktning[redigera | redigera wikitext]

Under skäktningen avskiljs linfibrerna från skärven. Industriellt görs detta med en skäktturbin. Traditionellt och i mindre skala görs det för hand genom att en skäktkniv (kallas även skäkta eller svärd) av trä för hand dras över lin som spänts upp på en ställning. Under skäktningen lossnar skärven, men också korta linfibrer, blånor, från linet. Blånorna insamlas och spinns tillsammans med längre fibrer till lingarn.

Häckling[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Häckling
Äldre häckla med en fintandad och en grovtandad sida.
Linfibrer för rörmokeriarbeten.

Under häcklingen tas den sista skärven bort. Industriellt används särskilda häcklingsmaskiner. Traditionellt och i mindre skala "kammas" linet i häcklor, en bräda med piggar av metall, av finare och finare grovlek.

Efter en korrekt häckling har man en bunt mjuka, glänsande blanka linfibrer som kan spinnas till garn eller användas för andra ändamål.

Det förekom även att man efter häcklingen borstade lingarnet för att ytterligare förbättra dess kvalitet.[1]

En del avfall från häcklingen som bestod av korta, toviga eller med skävor bemängda fibrer tillvaratogs för spinning av blångarn eller tovgarn.[1]

Ospunna linfibrer används även bland annat för drevning av hus och båtar och inom äldre rörmokeri. Även dockhår kan tillverkas av linfibrer.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 232