Lisebergs landeri

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lisebergs landeri i juni 2012.
Lisebergs landeri under Jul på Liseberg 2004.

Lisebergs landeri var ett landeri i Göteborg, vars huvudbyggnad fortfarande finns kvar, och som låg på delar av det område där nöjesparken Liseberg ligger i dag. Dess ursprungliga beteckning var "Liseberg 12 roten 74".

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I stadens revisionsräkenskaper för åren 1625-30 upptas inkomst av ett stycke land, 2 morgen 16 roder stort (cirka 4 tunnland), beläget söder om de Burs landeri och utarrenderat till Nils Börgesson och Olof Torsson. Båda männen var väl kända i både Nylöse och Göteborg. Torsson anges 1638-39 som ensam arrendator ""en Engh wed de Burs, ähr stort 2 1/2 morgen, gifuer 5 dlr 2 mk 4 öre s:mt". Åren 1645-50 upptas åter Nils Börgesson och Olof Torsson som arrendatorer, men 1651-55 är arrendatorerna Nils Börgesson, Anders Amundsson och Arfwed Gudmundsson. Efter Börgessons död 1655 - och fram till mitten av 1670-talet - står Amundsson och Gudmundsson som innehavare, men grundlegan betalas 1678 av Amundssons arvingar och Gudmundssons änka. År 1679 är samma änka och rådmannen Anders Hindrichsson innehavare. Hindrichsson och burggreven Gerhard Leijoncrantz debiteras grundlegan 1680-82 för detta "stycke Landh wedh Johan de Buurs, 2 1/2 morgen". Hindrichsson "med dess Intressent" erlägger grundlegan 1683, nu dock 10 daler silvermynt årligen. År 1685 var Anders Hindrichsson ensam innehavare, men 1690-95 "hafver H. Rådsförwandten Håkan Eekman Arrenderat ett stycke land wedh Johan de Burs, som Sahl.H.Rådman Anders Hindrichsson förut brukat hafwer, 10 daler silfwermynt åhrligen".[1]

På en karta från 1696 kallas området för "Stadzens Muhlbete", här gick alltså boskapen på bete. När Göteborg grundlades 1619-1621 fick staden överta marken från föregående ägaren Nya Lödöse. Redan tidigt i Göteborgs historia användes området kring Liseberg bland annat till kolonilotter eftersom marken var bördig. Lotterna bestod av så kallade "morgnar", vilket betydde den jordyta en man kunde plöja upp under en morgon.

Mot slutet av 1600-talet kontrollerades området av rådmannen Sven Arell och sekreteraren Håkan Eekman, som efter 1701 stod som ensam ägare. I stadens handlingar beskrivs området som "östra sidan om berget [Geteberget, mot Södra vägen] en ängh, som rådmännen Arell och Eekman tillsamman innehafwa". I räkenskaperna 1700 upptas området som "egendomb som rådman Arell och Eekman detta året tillhopa brukadt hafwa", mot grundlegan 20 dlr s:mt. Eekman var 1710 ensam besittare av "en äng under nr 105" och betalade fortfarande 20 daler i lega årligen. [2] När magistraten i Göteborg 1725 övertog arrendet kallades området för "Ekmansängen", efter Eekman. Fram till 1730-talet användes platsen som ängs- och betesmark och någon egentlig bebyggelse, utom möjligen någon stuga för "ängswachtare", tycks inte ha uppstått före 1600-talet.[3]

1740-talet arrenderades området av rådman Jakob Bratt som främst använde området för att odla tobak (anlades 1733 på magistratens inrådan), och området kom därför att kallas "Det Brattiska Plantaget". Enligt magistratprotokollet 22 mars 1745 uppläts denna dag "en del af s k Getebergs- eller Ekmansängen" för rådmannen Jacob Bratt. I protokollet framgår också att det upplåtna området utgjorde cirka 2 tunnland, ungefär en sjundedel av hela ängen och att Bratt "å magistratens vägnar till staden betalte 20 dlr s:mt i årlig lega, då han både Eng och Plantage tillsammans innehade."[4]

De första byggnaderna[redigera | redigera wikitext]

De första byggnaderna som då uppfördes på området var främst till för att lagra tobak, men han startade även ett stärkelsehus på området. Genom dessa odlingar tillsammans med tobaksodlingar på Heden och i Hedåsområdet var Göteborg i det närmaste självförsörjande på pip- och tuggtobak. År 1783 blev det dock svår missväxt och plantagerna lades ner. 30 år innan denna händelse hade Bratt avlidit och hans släktingar hade sålt landeriet till köpmannen Johan Anders Lamberg. Han döpte området efter sin fru Elisabeth Söderberg (†1768) som han själv kallade för Lisa. Först hette landeriet Lisas berg som senare blev Liseberg. Lamberg anlade en park och byggde det hus som fortfarande finns kvar och som kallas Landeriet, som paret använde som sommarstuga. Han uppförde även den första mangårdsbyggnaden som också finns kvar och som idag används som kontorsbyggnad. År 1801 uppfördes en andra mangårdsbyggnad som i dagsläget används som värdshus.

Efter Lamberg blev Johan Bestman ny ägare. Han fick privilegier att 1773 anlägga ett sockerbruk i den gamla stärkelsefabriken, vilket blev inskrivet i Götheborgs Närings-Kalender som Lisebergs Sockerraffinaderi. Därefter kom major Johan Henrik Rosenschütz, men redan efter fem år övergav han både hustru och Liseberg.

År 1799 köpte göteborgsköpmannen, kommerserådet Anders Andersson egendomen, och 1801 uppfördes den större mangårdsbyggnad som ligger mittemot det äldre landeriet. Den italienska konstnären Frulli svarade för den inre utsmyckningen[5]. Troligen har Carl Wilhelm Carlberg ritat byggnaden, som till Jubileumsutställningen 1923 byggdes om till värdshus. Andersson avled 1809, men egendomen såldes först tre år senare på auktion till handlanden Peter Vilhelm Berg. Men Berg fick ekonomiska problem och tvingades sälja landeriet 1819 till Olof Melin

Landeriet såldes på nytt 1820[6] eller 1822 till handlaren Abraham Robert Lorent, som köpte det för engelsmannen från Liverpool John Nonnens räkning. Köpeskillingen var 10 000 riksdaler banco, vilken erlades på ett originellt sätt, i porter, socker och sirap som det Lorentska bruket ute vid Klippan tillverkade. Nonnen står som ägare fram till 1834, då egendomen köptes av Nonnens svärson, den engelske pastorn Morgan Morgan.

David Carnegie, som övertagit det Lorentska bruket (och Liseberg) 1845, skänkte därefter Liseberg till John Nonnens döttrar; Mary, Emily, Charlotte och Ann. De fick även en generös pension av Carnegie[6]. Systrarna Nonnen prydde hela parken med Dahlior och vildvin, men mest kända blev systrarna då de på 1840-talet startade Göteborgs första rit- och målarskola. Två av systrarna, Emily och Mary, bodde kvar på Liseberg ända tills de dog en bit in på 1900-talet, över 90 år gamla.

Hösten 1887 fick Wilhelm Friberg hyra en vildvuxen trädgård inom området, som han förvandlade till skridskobana på vintern och en arena för bland annat gymnastik, långboll och säcklöpning på sommarhalvåret. Platsen fick heta "Balders Hage" och det var här som Friberg bildade Örgryte Idrotts Sällskap den 4 december 1887.

År 1908 köpte Göteborgs stad landeriet för 225 000 kronor[5] och i och med Jubileumsutställningen 1923 byggdes nöjesparken Liseberg som öppnade den 8 maj 1923.

Landeribyggnaden är uppförd i nyantik stil i två våningar med lågt valvtak och halvkolonnprydd fasad åt trädgårdssidan.[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wilhelmsson (1963)
  2. ^ Wilhelmsson (1963)
  3. ^ Wilhelmsson (1963)
  4. ^ Wilhelmsson (1963)
  5. ^ [a b c] Lignell, (1952), s. 504
  6. ^ [a b] Lignell, (1952), s. 506

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fischer, Ernst (1923). Göteborgs landerier. Skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum genom jubileumsutställningens publikationskommitté, 99-0061987-0 ; 13. Göteborg. Libris 417717 
  • Nilsson, Bo Sigvard; Johansson Bo (1998). Liseberg 1923-1998: [från komark till nöjespark]. [Göteborg]: [Liseberg AB]. Libris 7452731. ISBN 91-630-6503-7 (inb.) 
  • Lignell, Harald (1952). Göteborgsbilder 1850-1950.. Göteborg: Nordisk litteratur. Libris 1455520 
  • GHT, 24 augusti 1963, "Landeriet Liseberg," av S.A. Wilhelmsson.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 57°41′46″N 11°59′31″E / 57.696108193268344°N 11.991826593875885°Ö / 57.696108193268344; 11.991826593875885