Lista över kärnvapenmakter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kärnvapenmakt, stat som besitter kärnvapen. Det finns för närvarande åtta länder i världen som har detonerat kärnvapen. Dessutom finns det starka misstankar om att även Israel har kärnvapen. Enligt internationella icke-spridningsavtalet ska kärnvapenmakter sörja för att inte sprida kärnvapen till andra stater, och icke-kärnvapenmakter ska avstå från att skaffa dem.

Uppskattning av antalet kärnvapen i världen[redigera | redigera wikitext]

Här under finns en tabell över de länder som har erkänt innehav av kärnvapen, en uppskattning över antalet kärnladdningar i deras besittning samt året då den första laddningen detonerades. Dessa länder kallas informellt för "kärnvapenklubben" (eng. the Nuclear Club). Med undantag för USA och Ryssland som under internationella avtal tillåter oberoende inspektioner så är listan en uppskattning, i vissa fall en grov sådan. Dessutom ger den ingen indikation på hur många av dessa laddningar som är monterade tillsammans med ett vapensystem, särskilt eftersom det under SORT-avtalet finns tusentals ryska och amerikanska kärnvapen som har inaktiverats i väntan på återanvändning. År 1985 fanns det uppskattningsvis 65 000 kärnvapen i världen, år 2002 fanns det troligtvis cirka 20 000 aktiva kärnvapen.[1]

Stater som förklarat sig ha kärnvapen
Land Aktiva kärnvapen/total[2] Årtal för första detonering
 USA 5 735/9 960[3] 1945 ("Trinity")
 Ryssland (före detta Sovjetunionen) 5 830/16 000[4] 1949 ("RDS-1")
 Storbritannien <200[5] 1952 ("Hurricane")
 Frankrike 350[6] 1960 ("Gerboise Bleue")
Kina Folkrepubliken Kina 400[7] 1964 ("596")
 Indien 75-110[8] 1974 ("Smiling Buddha")
 Pakistan 65-110[9] 1998 ("Chagai-I")
 Nordkorea 1-10[10] 2006 "(Hwadae-ri)"[11]
Kärnvapenmakter i världen

Israel har inte officiellt erkänt innehav av kärnvapen, men uppskattas ha tillverkat cirka 200 stridsspetsar.[11] Militäralliansen Nato, som förfogar över USA:s och Storbritanniens kärnvapen, upprätthåller ett kärnvapenparaply för alla dess nitton medlemsstater. USA har inom detta Nato-arrangemang ungefär 200 kärnvapen utplacerade i Belgien, Tyskland, Grekland, Holland, Italien och Turkiet. När alliansen nu utvidgas kommer ytterligare stater att indirekt ha ett försvar knutet till kärnvapenavskräckning.

Tidigare kärnvapenmakter[redigera | redigera wikitext]

  • Kazakstan, Ukraina och Vitryssland (ska enligt avtal lämnat sina f.d. sovjetiska kärnvapen till Ryssland)
  • Sydafrika (genomförde provsprängning under sent 1970-tal; förstörde sina vapen under tidigt 1990-tal)

Länder som misstänks ha kärnvapenprogram[redigera | redigera wikitext]

Länder som tidigare hade kärnvapenprogram[redigera | redigera wikitext]

Sveriges kärnvapenforskning[redigera | redigera wikitext]

Sverige gjorde under 1950-talet och början av 1960-talet en stor satsning (Den svenska linjen) på att utveckla kärnvapenteknologi parallellt med det svenska kärnvapenprogrammet, som inleddes 1945 och 1966-1972 befann sig i avvecklingsfas. En reaktor i Marviken, Eva, var tänkt, efter flera andra övervägda alternativ, att producera plutonium till de eventuella laddningarna. Attackflygplanet A 32 Lansen[12] var tänkt som vapenbärare och senare A 37 Viggen[13], även det tilltänkta flygplanet Saab 36 var tänkt som vapenbärare för svenska kärnvapen. 1968 undertecknade Sverige icke-spridningsavtalet, i och med det avslutades allt vidare arbete på svenska kärnvapen.[14]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Webster, Paul (July/August 2003). "Just like old times," Bulletin of the Atomic Scientists 59:4: 30-35. [1]
  2. ^ Uppgifterna är en uppskattning från Natural Resources Defense Council och som publicerats i Bulletin of the Atomic Scientists, om inte annat anges. Om uppgifter om aktiva och totala antalet kärnvapen finns, har det angetts. Annars har endast en siffra angetts. Vissa kärnvapen kan ha angetts som aktiva, fastän de lagrats i vänta på återanvändning. När en uppskattning görs mellan en högre och lägre siffra så är det en uppskattning på hur många laddningar som kan produceras med hjälp av den mängd fissilt material som landet troligtvis har producerat, vilket kan variera beroende på konstruktionen av vapensystemet.
  3. ^ Norris, Robert S. and Hans M. Kristensen. "U.S. nuclear forces, 2006," Bulletin of the Atomic Scientists 61:1 (January/February 2005): 68-71, [2]
  4. ^ Norris, Robert S. and Hans M. Kristensen. "Russian nuclear forces, 2006," Bulletin of the Atomic Scientists 62:2 (March/April 2006): 64-67, [3]
  5. ^ Norris, Robert S. and Hans M. Kristensen. "British nuclear forces, 2005," Bulletin of the Atomic Scientists 61:6 (November/December 2005): 77-79, [4]
  6. ^ Norris, Robert S. and Hans M. Kristensen. "French nuclear forces, 2005," Bulletin of the Atomic Scientists 61:4 (July/August 2005): 73-75,[5]
  7. ^ Norris, Robert S. and Hans M. Kristensen. "Chinese nuclear forces, 2003," Bulletin of the Atomic Scientists 59:6 (November/December 2003): 77-80, [6]; Lewis, Jeffery. "The ambiguous arsenal," Bulletin of the Atomic Scientists 61:3 (May/June 2005): 52-59. [7].
  8. ^ Norris, Robert S. and Hans M. Kristensen. "India's nuclear forces, 2005," Bulletin of the Atomic Scientists 61:5 (September/October 2005): 73-75,[8]
  9. ^ Norris, Robert S. and Hans M. Kristensen. "Pakistan's nuclear forces, 2001," Bulletin of the Atomic Scientists 58:1 (January/February 2002): 70-71,[9]
  10. ^ Norris, Robert S. and Hans M. Kristensen. "North Korea's nuclear program, 2005," Bulletin of the Atomic Scientists 61:3 (May/June 2005): 64-67,[10]
  11. ^ globalsecurity.org. Nuclear Weapons Testing - North Korean Statements
  12. ^ Agrell, Wilhelm. ”13”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 153. ISBN 91-89442-49-0 
  13. ^ Agrell, Wilhelm. ”30”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 291. ISBN 91-89442-49-0 
  14. ^ Perspektiv på försvarsbeslut år 1948-2004/Försvarsbeslut 1968 Avläst 9 april 2009

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Agrell, Wilhelm (2002). Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. ISBN 91-89442-49-0