Ljusbågsugn

Från Wikipedia
Version från den 30 december 2017 kl. 14.47 av Dependability (Diskussion | Bidrag) (Lagt till navbox)
Ljusbågsugn
SteelMill interior.jpg
Information
AnvändningStålframställning
Första enheten togs i bruk1906 i USA.[1]
Schematisk genomskärning av en EAF. Tre elektroder (gula), smälta (guld), tappning till vänster, lyftbart tak och eldfast infodring.
Det lyftbara taket avlägsnat från en EAF, där de tre elektroderna är synliga
Schematisk genomskärning av en Heroult arc furnace. E markerar elektroden (endast en visas), vilken höjs och sänks av den kuggstångsdrivna enheten (R och S). Innanmätet är infodrat med eldfast tegel H, och K markerar den infodrade botten av ugnen. En dörr vid A tillåter åtkomst till det inre. Ugnen lutas vid tömning.

En ljusbågsugn (engelska: electric arc furnace (EAF)), är en typ av elektrisk ugn som används för att smälta metall (i smältverk). Den verksamma mekanismen är elektrisk energi som omsätts till värme i en ljusbåge mellan elektroder.[2]

Ljusbågsugnar används framför allt för att smälta skrot för ståltillverkning. De allra flesta ljusbågsugnar arbetar med ljusbågar mot metallbadet (chargen). Ugnarna finns i mängd olika utföranden, men de skiljer endast i detaljer från urtypen, den så kallade Héroult-ugnen. De särskilt effektintensiva, högproduktiva ljusbågsugnarna med transformationseffekter på mer än 500 kVA/ton benämns Ultra High Power (UHP). Värmen från ljusbågen till ugnsväggar och materialet kan även överföras medelst strålning. Exempel på denna ugnstyp, vilken benämns strålningsugn, är Stassano-ugnen och Rennerfelt-ugnen.

Under senare år har ljusbågsugnar för smältning av skrot och järnsvamp i elektrostålverk undergått en mycket snabb utveckling. Likströmsugnar, som ger lägre elektrodförbrukning än växelströmsugnar, installeras nu i allt större omfattning. Vidare kan även ugnarna tillsatseldas med naturgas eller kol jämte syrgas, i syfte att öka produktiviteten och sänka elförbrukningen.

Se även

Källor