Lohengrin (opera)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

  • Die Hochzeit (1832)
  • Die Feen (1832)
  • Das Liebesverbot (1835-36)
  • Rienzi (1842)

Mellanperioden

Den sena perioden

Ferdinand Leeke 1859-1925: Lohengrin
För sagogestalten, se Lohengrin.

Lohengrin är en romantisk opera i tre akter av Richard Wagner med text av kompositören. Den uruppfördes i Weimar den 28 augusti 1850.

Lohengrin blev snart efter några år en publiksuccé och genombrottsverk för Wagner. Några stycken ur operan har blivit berömda, såsom förspelen till första och tredje akterna, "Elsas dröm", Lohengrins "Graalberättelse" ("In fernem Land"), och brudkören som ofta spelas vid bröllop.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Idén om riddare som lever tillsammans med eller färdas med hjälp av svanar (som Lohengrin gör) förekommer ofta i medeltida diktning, kanske mest elegant i Wolfram von Eschenbachs episka poem Parzival. Och det var just denna dikt som ger stommen till både Lohengrin och Parsifal. Kronologin är sådan att Lohengrin är Parsifals son. Andra källor som Wagner utnyttjade var: poem av Konrad von Würzburg Der Schwanen-Ritter, Das Niebelungeslied och ett antal andra gamla franko-germanska berättelser. Wagner skrev operan mellan september 1846 och den 28 april 1848. Då Wagner var inblandad i 1848-revolutionen var han tvungen att gå i exil i Schweiz, varifrån han bad sin gode vän Franz Liszt att sätta upp verket i Weimar. Liszt dirigerade en alltför liten orkester med 38 musiker (mot de vanliga 105 som orkesterpartituren kräver för full effekt), och en alltför liten kör. Således uteblev den förväntade effekten och verket ignorerades under några år, tills premiären 1858 i München då den sinnessvage kungen av Bayern, Ludvig II blev förälskad i svanoperan och trodde sig funnit en själsfrände i Wagner (Ludvig kom framdeles att bli finansiär av Wagners projekt). Wagner själv fick se sin Lohengrin först i Wien 15 maj 1861.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 22 januari 1874 och den iscensattes åter med premiär den 17 september 1894, den 1 september 1910, den 21 september 1933, den 16 mars 1944, den 19 februari 1961 och den 29 januari 1966 med den tyska originaltexten.[1]

Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 26 november 2000.[2]

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Lohengrin, graalriddare (tenor)
  • Heinrich der Vogler, tysk kung (bas)
  • Elsa von Brabant (sopran)
  • Friedrich von Telramund (baryton)
  • Ortrud, Telramunds fru (mezzosopran)
  • En härold (baryton)
  • Fyra grevar
  • Fyra pager
  • Fyra hovdamer

Handling[redigera | redigera wikitext]

Plats: Schelde900-talet.

Akt I[redigera | redigera wikitext]

Konung Henrik Fågelfängaren har anlänt till Brabant och samlar de germanska stammarna för att driva ut ungrarna från hans domäner. Greve Telramund är förmyndare för hertig Gottfried av Brabant som är minderårig samt bror till Elsa. Gottfried har försvunnit, och hetsad av sin fru Ortrud anklagar Telramund Elsa för att ha mördat sin bror. Han kräver också själva hertigdömet. Elsa dyker upp, och eftersom hon vet att hon är oskyldig, förklarar hon att hon är villig att dömas av Gud genom en så kallad gudsdom, där saken skall avgöras genom att två kämpar möter varandra. Till sin förkämpe väljer hon en riddare hon sett i sina drömmar ("Ensam i mörka dagar"). Hon sjunker ner på knä och ber till Gud att Han ska sända henne hjälp. Telramund accepterar att slåss å konungens vägnar. Härolden kallar först förgäves på den okände riddare som ska slåss för Elsas sak, men när han ropar en andra gång sker ett mirakel. En båt, dragen av en svan, dyker upp på floden. I den finns det en riddare i glänsande rustning, som stiger i land, skickar bort svanen, hälsar respektfullt på konungen och frågar Elsa om hon vill ha honom som sin förkämpe. Else knäböjer framför honom och lägger sin ära i hans händer. Han ställer bara ett villkor: hon ska aldrig fråga honom om varifrån han kommer eller vem han är. Elsa går med på detta, böner sägs och stridsplatsen förbereds. Telramund förlorar. Segraren skonar hans liv, tar Elsa i hand, förklarar hennes oskuld och ber om hennes hand i äktenskap.

Akt II[redigera | redigera wikitext]

Torget utanför katedralen. Det är natt. Telramund och Ortrud, som har blivit bannlysta, uppträder i hemska kläder. Ortrud försöker att återskapa Telramunds mod. Hon är en hedning, dotter till Radbod, hertigen av Friesen, och idkar trollkonst. Hon planerar att få Elsa att fråga Lohengrin de förbjudna frågorna. När Elsa dyker upp på balkongen i morgonljuset ser hon Ortrud och tycker synd om henne. Hon ser dock inte Telramund, som gömmer sig i skuggan av ett hus. Befolkningen samlas, och härolden meddelar att konungen har gjort Lohengrin till hertig av Brabant, en titel som han vägrar att motta och önskar istället att bli känd som "Beskyddare av Brabant". När konungen, Lohengrin, Elsa och hennes eskort ska gå in i kyrkan dyker Ortrud upp, klädd i vackra kläder. Hon anklagar Lohengrin för att vara en magiker, vars namn inte ens Elsa själv känner till. Telramund dyker också upp och påstår att han blivit besegrad med orätt, eftersom han inte känner till sin motståndares namn. Lohengrin vägrar att tala om vem han är och hävdar, att bara en person har rätten att känna till hans ursprung. Endast till Elsa kommer han att svara. Elsa försäkrar honom om sin trofasthet och de går in i kyrkan.

Akt III[redigera | redigera wikitext]

Lohengrin på vykort från omkring 1900.

Brudkammaren. Elsa och Lohengrin förs in med den välkända brudkören. De förklarar sin kärlek till varandra, men Ortruds ord är inetsade i Elsas sinne, och trots Lohengrins varning ställer hon den ödesdigra frågan. Telramund springer in för att anfalla riddaren, men han dödas av Lohengrin som sorgset vänder sig till Elsa och ber henne att följa med honom till konungen, till vilken han kommer att förklara mysteriet. Scenen ändras till Scheldes stränder, som i akt I. Trupperna anländer, förberedda för krig. Telramunds lik förs in, och Lohengrin förklarar sin handling. Blott en sak återstår nu: han måste avslöja sin identitet för konungen och Elsa. Han berättar historien om den heliga graal för dem och avslöjar sig själv som Lohengrin, riddare av den heliga graal, son till konung Parsifal. Tiden för hans återvändo har kommit, han har dröjt sig kvar bara för att bevisa Elsas oskuld. När han sorgset tar avsked från sin älskade brud dyker svanen åter upp. Lohengrin ber att Elsa ska återfinna sin förlorade bror, och se! Svanen dyker ner i floden och träder fram igen som Gottfried, Elsas bror, som hade förvandlats till svan av Ortruds svartkonster. En duva kommer ner från himlen och för Lohengrin tillbaka i hans båt till graalborgen.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Wagner, Richard; Hedberg, Frans (1974). Lohengrin : romantisk opera i tre akter. Operans textböcker, 0282-0420 ; 16. Stockholm: Operan. Libris 1164335 
  • Wagner, Richard; Lenninger, Sven (2009). Lohengrin ; Tannhäuser ; Den flygande holländaren : [libretto]. Lund: Sven Lenninger. Libris 11566193. ISBN 978-91-633-2346-1 
  • Wagner, Richard; Lundevall, Ingvar (1987). Tannhäuser : Lohengrin : Parsifal. Stockholm: Sveriges radio. Libris 7409629. ISBN 91-522-1663-2 


Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  2. ^ GöteborgsOperan

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. [57]-68. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 
  • Rabe, Julius (1940). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. 2, Tolv nya operor : beskrivna för radiolyssnarna. Stockholm: Radiotjänst. Sid. [83]-110. Libris 1804540 
  • Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Gröna volymen. Stockholm: Forum. Sid. 100-[109]. Libris 8222029 
  • Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 2. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. Sid. [229]-252. Libris 420181 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]