London Calling

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
London Calling
LondonCallingLogotype.png
Studioalbum av The Clash
Utgivning 14 december 1979
Inspelat 1979
Genre Postpunk
Längd 64:59
Skivbolag CBS
Producent Guy Stevens
Professionella recensioner
The Clash-kronologi
Give 'Em Enough Rope
(1978)
London Calling
(1979)
Sandinista!
(1980)

London Calling är ett musikalbum av The Clash, släppt som en dubbel-LP 1979 (1980 i USA). Det var gruppens tredje album totalt och brukar ofta räknas som deras bästa, och också som ett mycket lyckat musikexperiment där rock, punk, rockabilly, reggae med mera binds ihop.

London Calling var även The Clashs kommersiella genombrott och nådde niondeplatsen på den brittiska albumlistan. Albumet producerades av Guy Stevens, som tidigare hade producerat Mick Jones favoritgrupp Mott the Hoople. På originalskivan fanns inte "Train in Vain" med på konvolutet, eftersom låten lades till i ett så sent skede.

År 2004 gavs en jubileumsversion ut - 25th Anniversary Edition - som även innehåller demos, The Vanilla Tapes, och en DVD med intervjuer och filmklipp från inspelningen med bland annat en hoppande och stolslängande Guy Stevens.

TT Nyhetsbyrån beskrev omslaget som "ett av skivhistoriens mest berömda, där Paul Simonon dunkar sönder sin elbas mot scengolvet i en framåtböjd ställning där han med fladdrande tröja har drag av puckelryggen i Notre Dame."[1] Fotograf är Pennie Smith. Grafiken på texten "London Calling" är influerad av Elvis Presleys debutalbum Elvis Presley.

Låtlista[redigera | redigera wikitext]

Alla låtar skrivna av Mick Jones och Joe Strummer där inte annat anges.

  1. "London Calling" - 3:20
  2. "Brand New Cadillac" (Vince Taylor) - 2:08
  3. "Jimmy Jazz" - 3:54
  4. "Hateful" - 2:44
  5. "Rudie Can't Fail" - 3:29
  6. "Spanish Bombs" - 3:18
  7. "The Right Profile" - 3:54
  8. "Lost in the Supermarket" - 3:47
  9. "Clampdown" - 3:49
  10. "The Guns of Brixton" (Paul Simonon) - 3:09
  11. "Wrong 'Em Boyo" - 3:10
  12. "Death or Glory" - 3:55
  13. "Koka Kola" - 1:47
  14. "The Card Cheat" (The Clash) - 3:49
  15. "Lover's Rock" - 4:03
  16. "Four Horsemen" - 2:55
  17. "I'm Not Down" - 3:06
  18. "Revolution Rock" - 5:33
  19. "Train in Vain (Stand by Me)" - 3:09

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Albumet utsågs 2003 av Rolling Stone till det åttonde bästa albumet någonsin, på listan "The 500 Greatest Albums of All Time". 2001 placerade Q skivomslaget av London Calling på plats 9 på deras lista "The 100 Best Album Covers Ever"[2] och samma tidskrift har även listat albumet på listorna "Q Readers All Time Top 100 Albums" (plats 32),[3] "Q Readers 100 Greatest Albums Ever" (plats 14),[4] "Q Readers Best Albums Ever" (plats 20)[5] och "Q Magazine's 50 Best Albums of the '70's" (plats 1).[6]

Skivomslaget har parodierats på soundtracket till Tony Hawk's American Wasteland.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ TT Nyhetsbyrån (14 december 2014). ”'London Calling' fyller 35 år”. Dagens Nyheter. Arkiverad från originalet den 15 december 2014. http://web.archive.org/web/20141215070053/http://www.dn.se/kultur-noje/musik/london-calling-fyller-35-ar/. Läst 15 december 2014. 
  2. ^ O'Connor, Mickey (19 mars 2001). ”Cover Story: London's Q magazine picked these; what are yours?” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 2 december 2013. http://web.archive.org/web/20131202221959/http://www.ew.com/ew/article/0,,102565,00.html. Läst 27 juni 2014. 
  3. ^ ”Q Readers All Time Top 100 Albums”. Q. Februari 1998. 
  4. ^ ”Q Readers 100 Greatest Albums Ever”. Q. Januari 2003. 
  5. ^ ”Q Readers Best Albums Ever”. Q (235). Februari 2006. 
  6. ^ ”Q Magazine's 50 Best Albums of the '70's”. Q (139). April 1998. 
  7. ^ Carle, Chris (20 oktober 2005). ”Tony Hawk's American Wasteland Soundtrack” (på engelska). IGN. Arkiverad från originalet den 22 november 2014. http://web.archive.org/web/20141122110020/http://www.ign.com/articles/2005/10/20/tony-hawks-american-wasteland-soundtrack. Läst 22 november 2014.