Louise Michel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Louise Michel

Louise Michel, född 29 maj 1830 i Haute-Marne, död 9 januari 1905 i Marseille, var en fransk anarkist, lärare och aktiv som ambulansförare under Pariskommunen 1871.

Louise var utomäktenskaplig dotter till en kammarjungfru och moderns chefs son, men farföräldrarna gav henne och modern ett underhåll. Hon tog lärarexamen 1852 och upprördes över fattigdomen i det distrikt där hon undervisade. Hon lärde flickorna sjunga Marseljäsen och vägrade införa skolbön för kejsaren. 1857 grundade hon en flickskola i Paris. Hon skrev en bok om undervisning om förståndshandikappade barn. 1858 vädjade hon om nåd för attentatsmannen Orsini hos kejsaren. Hon blev medlem i politiska grupper och kvinnoföreningar som ville utbilda kvinnor så att de slapp prostituera sig för att överleva. Under Pariskommunen 1870-71 blev hon en av dess ledare. Hon genomdrev bland annat, att även prostituerade tilläts bli sjukvårdare: det sades att endast "rena händer" fick förbinda de sårade, men hon sade: "Vem har större rätt än de, det gamla samhällets armaste offer, att ge sitt liv för det nya?" och genomdrev en förändring. Hon var ambulansförare men också soldat i uniform. Under slutstriderna antände "petrolöserna" som den regeringsvänliga pressen kallade dem flera byggnader i Paris.

När hon greps krävde hon att få sin "förskärda del i bly, då detta är allt vad Staten kan erbjuda mig". Då hon greps anklagades hon för att vara petrolös. Hon svarade: "Beträffande bränderna i Paris, ja, jag har medverkat. Jag ville resa en mur av eld mot inkräktarna från Versailles. Jag hade inga medbrottslingar, jag var ensam". Hon förklarade varför hon deltagit: "Man säger att jag har varit medbrottsling i kommunen. Javisst har jag det, därför att kommunen framför allt ville ha en social revolution och en social revolution är det heligaste av mina löften. Jag har bara en kärlek: kärleken till revolutionen."

Hon avrättades emellertid inte utan dömdes att deporteras till den franska kolonin Nya Kaledonien 1873-1880. Under de år hon tillbringade där skaffade hon kunskap om och förbindelser med kanakerna - öns urinvånare och kunde ge dem visst stöd mot kolonialisterna. Åter i Paris fortsatte hon sin politiska gärning. Den 9 mars 1883 ledde hon en demonstration mot hungerpolitiken och till Pariskommunens minne. Man behövde en fana av något slag, och Louise tog då av sin svarta sidenunderkjol och fäste den vid ett kvastskaft. På det viset - berättas det - fick anarkismen sin svarta fana [källa behövs]. Hon engagerade sig aldrig i rösträttsrörelsen eftersom hon inte trodde på parlamentarismen. På frågan "Vill ni ha rösträtt för kvinnor?" svarade hon "Nej, och inte för män heller! Det är bättre om både män och kvinnor inriktar alla sina krafter på revolutionen."

En av Pariskommunens barrikader

Citat[redigera | redigera wikitext]

"Det är makten som är förbannelsen och det är därför jag är anarkist!"

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gunhild Kyle och Eva von Krusenstjerna (1993). Kvinnoprofiler. Norstedts Tryckeri AB Stockholm: Natur och Kultur. ISBN 91-27-75349-2 
  • Förutom sin självbiografi (se Maclellan nedan) utgav Louise Kanak Legends and Chants de Gestes 1885, en poetisk naturskildring från Nya Kaledonien, samt Memories of the Commune, 1886. Båda finns översatta till engelska på marxist.org.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Jensen, Albert, Louise Michel (den röda jungfrun). Stockholm: Axel Holmströms förlag 1915.
  • Maclellan, Nic: Louise Michel. Ocean Press 2004.