Lunnefågel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lunnefågel
Status i världen: Livskraftig (lc)
Status i Sverige: Nationellt utdöd
Adult lunnefågel
Adult lunnefågel
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Alkfåglar
Alcae
Familj Alkor
Alcidae
Släkte Lunnesläktet
Fratercula
Art Lunnefågel
F. arctica
Vetenskapligt namn
§ Fratercula arctica
Auktor (Linné, 1758)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Lunnefågel (Fratercula arctica) är en fågel som tillhör familjen alkor. Den häckar i nordatlanten både på den europeiska och nordamerikanska sidan. Lunnefågeln är talrikast i Storbritannien och på Island med en världspopulation på mellan 3,8 och 8,2 miljoner häckande par.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Adult lunnefågel i häckningsdräkt.

Den adulta lunnefågeln är mellan 28 och 34 cm lång, med ett vingspann på 50–60 cm och en kompakt byggd kropp. Den är svartfärgad på ovansidan, vit på undersidan med ett brett svart band om halsen. Vingarna är svarta på ovansidan och grå på undersidan. Huvudets sidor och strupen är ljust askgrå och den har en mörkt blågrå triangelformad fläck över ögat som tillsammans med ett längre streck bakom ögat ger den en uppsyn som en ledset sminkad clown. Den har en mycket stor papegojliknande näbb med konvexa näbbfåror som sträcker sig bakåt och den är blå, gul och röd. I mungipan har den en rund gul fläck. Benen är orangea. Den vuxna fågeln är om vintern mörkt gråtonad i ansiktet och näbben är mörkare och mindre. Juvenilerna har en mycket smalare näbb som saknar fåror och ansiktet är mörkt grått och kan misstas för en alkekung (Alle alle) i vinterdräkt. Lätet är ett dovt, grymtande ”arr-uh” eller liknande och brukar höras från boplatsen.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Lunnefågeln beskrevs taxonomiskt 1758 av Carl von Linné som då gav den namnet Alca arctica.[1] Två år senare beskrev Mathurin Jacques Brisson släktet Fratercula som arten numera förs till, tillsammans med arterna tofslunne och hornlunne.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Lunnefågeln häckar i Nordsjön, norra delen av Atlanten och Norra ishavet till 80 grader nordlig bredd samt vid Europas, norra Asiens och Nordamerikas kuster. Den är en flyttfågel. Lunnefågeln är svårräknad och man uppskattar därför världspopulationen till mellan 3,8 och 8,2 miljoner häckande par varav 113 000 häckar kring Nordsjön.[2] Lunnefågelns kärnförekomst finns på Island med 8–10 miljoner individer (bland annat på Vík)[3], Norge 2,4 miljoner[4], Färöarna ca 1 miljon[3] och Storbritannien också med ca 1 miljon individer.[3] Mindre populationer finns på Björnön, Jan Mayen, Spetsbergen och Grönland. De största kolonierna finns på Island, Färöarna, Skottland och vid Lofoten i Norge. De icke-häckande yngre individerna har en mycket större geografisk spridning än de adulta fåglarna.[3]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Tidigare delade man in lunnefågel i tre underarter:

Forskning har dock visat att denna indelning är godtycklig och att variationerna i vinglängd, näbblängd och näbbdjup har en kontinuerlig övergång mellan de olika populationerna, så kallad klinal variation. Man anser därför att lunnefågeln ska betraktas som en monotypisk art.[5]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Idag förekommer inte lunnefågeln som häckande fågel i Sverige. Dock har den häckat i Bohuslän och den beskrevs första gången som häckfågel i Sverige den 14 juli 1837,[6] men man har visat genom benfynd att den häckat under lång tid i Sverige. I modern tid fanns de enda kolonierna på Soteskären och på Stora Knappen bland Väderöarna i Bohuslän, där man tror att ett hundratal par kan ha häckat. Dessa kolonier försvann på grund av jakt och äggplockning trots att lunnefågeln var fridlyst i Göteborgs och Bohus län redan från 1913.[7] Även minken gick hårt åt dessa båda kolonier och de sista paret häckade 1970. Senare återplanteringsförsök har misslyckats. Enstaka sommarfynd av adulta individer görs då och då under häckningstid i Bohuslän, oftast på Soteskär, men 2006 observerades ett lunnefågelspar på Nidingens fyrplats utanför Hallandskusten. Sommarfynd av juvenila fåglar har gjorts så långt söderut som Halmstad (18 augusti 1956) och Hermanö (13 augusti 1973).[3] Det finns därför förhoppningar om att den kommer att häcka i Sverige igen.

Lunnefåglar ses årligen utmed Sveriges västkust när de passerar under flyttningen och då främst på vintern. Det har noterats att fler lunnefåglar observeras vintertid på västkusten än tidigare, exempelvis mer än 300 stycken 1990, 225 stycken 1996 och 440 stycken 2002, och detta förmodas bero på ändrade övervintringsområden.[8]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Lunnefåglar på ön Lunga, Treshnish Isles, Skottland.
Här ses en juvenil lunnefågel. Näbben är smalare och ansiktet är mörkare, jämfört med adulta individer.
Adult lunnefågel på häckningslats vid Latrabjarg på Island.

Lunnefåglar är skickliga simmare och dykare. De flyger oftast mycket lågt och snabbt över vågorna med surrande rörelser av de korta vingarna. Lunnefåglar kan bli gamla och man har hittat individer i Skottland som är äldre än 30 år.

Häckning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Lunnefågeln häckar kolonivis på gräsbevuxna branta sluttningar på öar och vid klippiga kuststräckor. De placerar sina bon i jordhålor i gångar och små hål i stenrösen intill kustklippor. När ungarna är uppfödda i augusti sker en för hela kolonin synkroniserad avfärd då föräldrarna tar sina ungar på en promenad ut ur bohålan och ner till vattnet för att före gryning ha simmat långt ut till havs. Denna avfärd sker vid olika tidpunkter beroende på vilken latitud kolonin ligger på, vilket innebär att den sker senare i norr än i söder. De unga lunnefåglarna återvänder till häckningsplatsen som tidigast två år efter att de kläckts men då bara för att studera de adulta fåglarnas förehavande. De bildar par och häckar först vid fem års ålder.

Lunnefågel har ett uppvaktningsbeteende som den delar med andra arter bland alkor och tärnor, nämligen att hanen överlämnar mat i form av småfisk till honan. Detta sker både före och under äggläggningen. Detta beteende fungerar både som ett sätt för honan att se till att hon parar sig med en duglig hane, likväl som hanen genom att föda honan ser till att äggen på detta sätt blir av god kvalitet.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fågelns föda är små blötdjur och fiskar och ett normalt födointag för en adult fågel ligger på 100–130 gram.[9] Vid kolonierna livnär den sig främst på tobis (Ammodytes sp.) men även sill och skarpsill. Normalt fångas småfiskar som mäter mellan fem och tolv cm med en maximal höjd på 23 mm.[9]

Lunnefågeln och människan[redigera | redigera wikitext]

Status[redigera | redigera wikitext]

Lunnejägare på Färöarna 1899.

Populationen av lunnefågel reducerades betydligt under 1800-talet då de jagades för köttet och äggen. Beståndet minskar också på grund av predation under häckningstid från trutar och av introducerade råttor, katter, hundar och rävar. Ett projekt för att återintroducera lunnefågeln kallat Project Puffin har påbörjats vid Maines kust och har fått lunnepopulationen att öka.

Lunnefågeln övervintrar på öppet vatten och kan då lätt påverkas av mänskliga effekter som oljeutsläpp. Oljan innehåller toxiner som fåglarna andas in eller förtär, vilket leder till njur- och leverskador. Detta kan även bidra till sämre häckningsframgångar och skador i embryots utveckling.[10] Exempelvis förliste supertankern Torrey Canyon 1967 och dödade 85 procent av populationen av lunnefågel i Frankrike.[källa behövs] På grund av deras små kullar kan det ta årtionden för lunnefågeln att återhämta sig från den typen av miljökatastrofer.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Lunnefågelns vetenskapliga släktnamnet Fratercula betyder "den lille brodern". Det har föreslagits att namnet anspelar på dess likhet med en munk men det är osäkert vad som ansågs vara munklikt. Engelsmannen Bill Gotch anser att det refererar till lunnefågelns beteende att lyfta en fot över den andra, som om den tänkte be en bön. Brisson som döpte släktet 1760 ger själv ingen förklaring.[11] Han använder namnet parallellt med det franska namnet Macareux,[11] och en möjlighet är att Fratercula anspelar på Macareus, bror och älskare till Canace i Ovidius heroider.

Lunnefågel kallas ibland bara för Lunne och i äldre dagar kallades den Grönländsk papegoja. På norska och danska heter arten lunde, på isländska och färöiska lundi och på finska lunni. Det finns det många hypoteser om ordets ursprung. Elof Hellquist hävdar i sitt verk Svensk etymologisk ordbok, att namnet är släkt med det ny-isländska ordet lundir, vilket betyder ”vita strimmor i ansiktet”.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  2. ^ Taske et al (1987) Seabirds in the North Sea, Nature Conservancy Council
  3. ^ [a b c d e] Sven Mathiasson (1991) Lunnefågeln (Fratercula arctica) utmed västkusten – fler än under tidigare vintrar och varför dör de?, Göteborgs Naturhistoriska Museum, Årstryck 1991, ISSN 0374-7921
  4. ^ Norderhaug et al (1977) Barentshavets sjöfugelresurser, Norsk Polarinstitutt Medd. 104:1–119
  5. ^ George Sangster, Martin Collinson, Andreas Helbig, Alan Knox & David Parkin: Taxonomic recommendations for British birds: third report. Ibis (2005), 147:821–826.
  6. ^ von Wright (1851)
  7. ^ Bengtsson, Kenneth (2008) Fågelfredninges historia i Sverige, Vår fågelvärld, vol.62, nr.2, sid:22–27
  8. ^ ArtDatabanken, SLU (2006), Artfaktablad Lunnefågel (pdf)
  9. ^ [a b] Harris & Hislop (1978) The food of young Puffins., Journ. Zool. 185:213–236.
  10. ^ Ehrlich, P., Dobkin, D., Wheye, D.. (1988) The Birder's Handbook: A Field Guide to the Natural History of North American Birds. New York, Simon and Schuster.
  11. ^ [a b] Brisson, M.-J. 1760-1763.Ornithologia sive Synopsis methodica sistens avium divisionem in ordines, sectiones, genera, species, ipsarumque varietates, vol 6., s. 71. Bauche, Paris, Leiden.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]