Lunochod 1

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lunochod 1
Vikt: 1814 kg (på månen) Höjd: 135 cm Längd: 170 cm Bredd: 160 cm Hastighet: 1 km/h och 2 km/h
Vikt: 1814 kg (på månen)

Höjd: 135 cm Längd: 170 cm Bredd: 160 cm

Hastighet: 1 km/h och 2 km/h
Status Uppdrag slutfört
Typ Rover
Landning 17 november 1970
Tidpunkt för landning 03:47 UTC
Uppskjutning 10 november 1970, 14:44:01 UTC
Uppskjutningsfarkost Protonraket
Uppdragets varaktighet 322 dagar

Lunochod 1 är ett Sovjetiskt obemannat månfordon som landsattes på månen den 17 november 1970. Lunochod 1 var det första fordonet på en annan himlakropp. Lunochod 1 och dess landare Luna 17 sköts upp med en Protonraket den 10 november 1970. Fordonet fjärrstyrdes från jorden och under de 322 dagar den rullade runt på månen tog den 206 högupplösta panoramabilder, 20 000 TV-bilder och körde en sträcka på totalt 10 540 meter.

Uppdraget var att undersöka vilka platser på månen som var lämpliga för senare bemannade landningar och eventuellt månbaser. Detta uppdraget ändrades sedan eftersom amerikanerna redan hade "bemannat" månen, så Lunohod 1 skulle istället undersöka månens yta efter den lyckade amerikanska bemannade månlandningen. [1]

Lunohod 1 ingick i ett program som Sovjetunionen hade skapat i syfte att utforska månen och blev en av de största framgångarna inom programmet. [2] Men rymdbilen bidrog samtidigt till legenden om att Sovjetunionen inte vågade skicka upp människor i rymden. [1]


Utseende och funktion[redigera | redigera wikitext]

Utseendet och designen på Lunohod 1 var anpassad för att användas av maximalt en kosmonaut i till exempel nödläge mellan primär och back-up månlandare i händelse av fel på den primära landaren. Den tubliknande delen var fäst på åtta hjul och hade ett konvex-format lock. Varje hjul drevs av en egen motor och broms. Dessa styrdes av ett team på fem personer här på jorden och kommunikationen skedde genom en komformad omni-antenn och en effektiv riktningshelixantenn. [1]

För kunna fullfölja sitt uppdrag bar Lunohod 1 även på särskilda vetenskapliga instrument. Det var bland annat fyra TV-kameror, varav tre av dem tog panoramabilder för att fånga miljön, konpenetrometer för att bestämma de fysikaliska egenskaperna hos det heterogena materialet som täcker sten och en röntgenspektrometer för att bestämma dess kemiska egenskaper.[2] Ombord på rymdbilen fanns även röntgenteleskop och en kosmisk strålningsdetektor. [3] För att rymdfordonet skulle klara av de kalla nätterna var den utrustad med en isotop av Polonium-210, och solpaneler användes för att tillföra den ström som Lunokhod 1 krävde för att fungera. [1]

Uppdragets slut[redigera | redigera wikitext]

Uppdragstiden var beräknad till cirka tre dagar på månen, alltså 3 jord-månader, men detta förlängdes sedan till drygt 11 dagar på månen.[1] Den sista gången man hade kontakt med fordonet var den 14 september 1971. Fram till den 4 oktober 1971 försökte man återupprätta kontakten men utan att lyckas. Under sin verksamhetstid reste Lunokhod 1 sjuttio kilometer, tog 1000-tals bilder och analyserade "månjord" på 500 olika platser.[2]

Rymdbilen tappades bort efter 11 mån-dagar och en kopia började byggas som kom att kallas Lunohod 2. Men av en slump hittades Lunohod 1 igen 2010, 40 år efter sin verksamhetstid. Upptäckten gjordes av ett forskarteam som sände lasersignaler till precis den delen av månen som Lunohod 1 befann sig på. Rymdbilens reflektorer fungerade fortfarande och skickade tillbaka lasrarna till jorden igen, vilket var förvånande eftersom de efter så lång tid borde ha försämrats märkbart. ([2]

Att Lunohod 1 återfanns kom att spela en stor roll för de geofysikaliska studierna om månen på grund av dess lokalisering från reflektorerna på Apollo och Lunohod 2.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Encyclopedia Astronautica, Sökord: Lunokhod, 2014-05-22
  2. ^ [a b c d] National Aeronautics and Space Administration, Sökord: Lunokhod, 2014-05-22
  3. ^ Lunar Reconnaissance Orbiter Camera, Sökord: Lunokhod 1, 2014-05-22