Mátyás Rákosi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mátyás Rákosi.

Mátyás Rákosi född 14 mars 1892 i Ada Szabadka (nuvarande Subotica i Serbien), död 5 februari 1971 i exil i Kirgizistan var en ungersk kommunistisk politiker, generalsekreterare för ungerska kommunistpartiet och diktator mellan 1945 och 1956. Han gjorde sig känd för uppblåst personkult, blodig terror mot den ungerska befolkningen och oreserverad lojalitet till Sovjetunionen.

Han föddes som Mátyás Rosenfeld i en judisk familj. Fadern ändrade namnet till det mer ungerskt klingande Rákosi 1904. Rákosi fick som ung begåvad 17-åring ett stipendium för att studera klassiska språk vid Orientaliska akademin i Budapest. Därefter arbetade han som kontorist i Hamburg och på en bank i London. När första världskriget bröt ut anmälde han sig som frivillig. 1915 tillfångatogs han som sergeant av ryssarna.

Under sitt krigsfångeskap när bolsjevikerna tog över makten blev han övertygad kommunist och en av grundarna av det ungerska kommunistpartiet. Under Béla Kuns kommunistiska rådsrepublik i Ungern var han den yngste kommissarien. När amiral Miklós Horthy tog över makten flydde han till Sovjetunionen där han blev sekreterare i Komintern och med sina goda kunskaper i tio språk användes han för att hjälpa till att skapa Moskvatrogna kommunistpartier i Tjeckoslovakien, Österrike och Italien. 1925 blev han sänd till Ungern för att agitera. Eftersom kommunism var förbjuden i landet dömdes han för uppvigling till åtta års fängelse som vid straffets slut omvandlades till livstid och skaffade honom martyrstatus och ryktbarhet i vänstervärlden. Efter Molotov-Ribbentroppakten utväxlades han 1940 av ungrarna mot två flaggor från Lajos Kossuths revolution 1848, och fick resa till Sovjet där han mottogs som en hjälte av Stalin.

När Sovjetunionen erövrade Ungern 1944 efter att landet har varit ockuperat av nazisttyskland, återvände Rákosi som ledare för Moskvatrogna ungerska kommunister till Ungern. Stalin tillätt överraskande det enda fria valet 4 november 1945 i Östeuropa efter andra världskriget och före östkommunismens fall 1990. Kommunisterna fick dock bara 17%. Partiet fick tre ministerposter och Rákosi blev vicepremiärminister och Zoltán Tildy från småbrukarpartiet blev premiärminister. Rákosi inledde det som kom att kallas "salamitaktiken", det vill säga flytta fram sina positioner genom att intriger, mutor, misskreditering, utrensning, och inte minst genom att anklaga för spioneri. Inom kort hade makten koncentrerats under Rákosi. ÁVO, den ungerska säkerhetspolisen bildades efter NKVDs mönster och bidrog till att oskadliggöra obekväma icke-kommunister och kommunister som misshagade Rákosi, eller betraktades som hot. Rákosi var övertygad stalinist och starkt lojal mot Sovjetunionen. I personkultspropagandan utmålade man honom som "Stalins bäste elev" och "den vise ledaren". Det mest förvirrande inslaget var Rákosis antisemitiska utrensningar (eftersom han själv var jude).

Efter Stalins död 1953 uppstod en maktkamp i Kreml mellan Nikita Krusjtjov, Vjatjeslav Molotov, Anastas Mikojan och NKVD-chefen Lavrentij Berija. Kreml bestämde sig för att föra fram Imre Nagy, en protegé hos Berija, som en ny premiärminister. Berija sade: "Kamrat Rákosi, vi vet att Ungern lytt under habsburgska kejsare, tatariska khaner, polska prinsar, turkiska sultaner och österrikiska kejsare. Men såvitt vi vet har ni ännu inte haft någon judisk konung, och det är vad ni försöker bli. Ni kan känna er övertygad om att vi aldrig kommer att tillåta det."[1]

Vid Ungernrevolten 1956 flydde han till Sovjetunionen. När János Kádár tog över makten i Ungern efter ungernrevolten träffade han en överenskommelse med Kremlledningen att Rákosi inte skulle återvända till landet, då han sågs som en för stor belastning för det kommunistiska partiet och Kádár fruktade att denne skulle återigen börja intrigera för att ta över makten.

Rákosis enväldiga skräckvälde tillfogade mycket stort lidande för det ungerska folket och i förhållande till folkmängden på 10 miljoner stod inte efter Stalins terror. Åren 1950-53 då Rákosi stod på toppen av sin makten kan sammanfattas som[2]:

  • 1,3 miljoner åtalades, varav hälften dömdes till fängelse
  • 50 000 arresterades på falska anklagelser, och utan rättslig prövning
  • 2 350 dödades i summariska avrättningar
  • Oräkneligt antal fick ruttna bort och dö i polisens celler
  • ÁVO drev tre koncentrationsläger med 40 000 fångar
  • Av 850 000 medlemmar av kommunistpartiet blev hälften satt i fängelse, arbetsläger, avrättats eller tvingats i exil.
  • En familj av tre drabbades av terrorn, och ofta fängslades hela familjer om en medlem föll i onåd.[3]

Perioden under Rákosi, liksom själva revolten, blev under Kádár ett ämne som man teg om ända till kommunismens fall 1989. Folkmord och det nationella trauma hans styre skapade blev aldrig juridiskt behandlat och Rákosis har inte ställts till ansvar under Kádárs tid.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Victor Sebestyen, Ungernrevolten 1956. Tolv dagar som skakade världen, s.93
  2. ^ Victor Sebestyen, Ungernrevolten 1956. Tolv dagar som skakade världen, s.67
  3. ^ Tony Judt, Postwar. A History of Europe since 1945