Måndagsdemonstrationerna i Östtyskland
_1990,_MiNr_3315.jpg)
Måndagsdemonstrationerna (tyska: Montagsdemonstrationen) var en serie fredliga protester mot den auktoritära östtyska regeringen som ägde rum varje måndag under stora delar av åren 1989 och 1990. De största demonstrationerna fanns i Leipzig men liknande protester förekom i ett flertal andra östtyska orter.
I Leipzig inleddes demonstrationerna den 4 september 1989 efter ordinarie böner för fred i Nikolaikirche med prästen Christian Führer, och så småningom fylldes det närbelägna centrala torget "Karl Marx Platz" (idag känt igen som Augustus-Platz). Folket visste att lutherska kyrkan stod i god för deras motstånd. Många missnöjda östtyska medborgare samlades i kyrkan, och de icke-våldsamma demonstrationerna började att kräva rättigheter. De krävde bland annat frihet att resa till andra länder och att demokratiskt få välja en regering regelbundet.
Folket fick information från Västtyskland via TV och vänner om händelser som kom att påverka demonstrationerna. Människor i andra östtyska städer hade nu börjat hålla på med Leipzigdemonstrationerna, fast i deras städer. En viktig vändpunkt var händelserna i Västtysklands ambassad i Prag, dit tusentals östtyskar flytt i september eftersom de bodde i förhållanden som påminde om tredje världen. Hans-Dietrich Genscher hade förhandlat fram ett avtal som tillät dem att resa till väst, på tåg som först skulle passera genom den tyska gränsen. Talet av Hans-Dietrich Genscher från balkongen avbröts av en mycket stark reaktion på hans uttalande. När tågen passerade Dresden centralstation i början av oktober var polisen tvungna att hindra människor från att hoppa på tågen eftersom de också ville ta sig till Västtyskland.
Den 9 oktober 1989 hade mer än 70.000 (av stadens befolkning som var 500.000) personer samlats för att demonstrera, alla förenade i fredliga motstånd mot regimen. Den mest berömde sången demonstranterna framförde var: Wir sind das Volk! - "Vi är folket!", som påminde deras ledare om att en demokratisk republik måste styras av folket, inte av ett odemokratiskt parti som påstår sig företräda dem. Även om vissa demonstranter arresterades, blev aldrig hoten från säkerhetsstyrkorna genomförda. Nästa vecka i Leipzig, den 16 oktober 1989, dök 120.000 demonstranter upp, med militära enheter som avvaktade i närheten. Nästa vecka hade antalet mer än fördubblats till 320.000 personer, vilket visade att majoriteten av befolkningen var emot regimen. Detta tryck ledde till Berlinmurens fall den 9 november 1989. Demonstrationerna så småningom slutade i mars 1990, vid tiden för det första fria flerpartivalet för parlamentet som banade väg för Tysklands återförening.
