Münchhausen by proxy

Münchhausen by proxy, MBP eller Münchhausensyndrom genom ombud är en psykisk sjukdom nära besläktad med Münchhausensyndrom. MBP innebär att personen i fråga inte själv utger sig vara sjuk, utan i stället framträder som ombud för någon annan som utan grund uppges vara sjuk. Det är vanligen en förälder som använder företrädesvis sina barn som ställföreträdande sjukdomsbärare och som ofta tillfogar barnet det som behövs för att barnet skall verka sjukt. Münchhausen by proxy anses vara den mest dödsbringande formen av barnmisshandel som är känd idag.

Syndromets karaktär

Begreppet Münchhausen by proxy myntades av britten Roy Meadow, som blev adlad för sitt framstående arbete inom barnhälsovården. Sjukdomen är döpt efter den mytomaniske, äventyraren och militären Baron Karl von Münchhausen, som under 1700-talet blev ökänd för sina vilda lögnhistorier. En förälder eller vårdare hittar på eller framkallar sjukdom hos ett barn eller en vårdtagare; barnet kommer till undersökningar om och om igen och utsätts för många och utförliga medicinska utredningar. Vidare förnekar föräldern all kännedom om orsaken till barnets sjukdomsbild.

Den sjuke föräldern kan vara helt hänsynslös i sitt begär efter psykologisk tillfredsställelse från sitt barns sjukdomar och krämpor, om intresset inte tycks tillräckligt på ett sjukhus fortsätter den vanligen till nästa. Läkarna blir omedvetet medbrottslingar i barnmisshandeln, då de oftast blint tror att föräldern eller vårdaren vill barnets bästa.^{[källa behövs]}

Symptom

Tillståndet är mycket svårdiagnostiserat. En varningssignal kan vara att föräldern har en oklar symtombild med motsägelsefulla utredningsresultat, att denne är överengagerad eller tycks vara allt för sjukvårdskunnig samt ogärna lämnar barnet ensamt. Akuta tecken och symtom på sjukdomen försvinner när föräldern/vårdaren separeras från barnet.

Barnen insjuknar ständigt i mycket allvarliga tillstånd, som induceras av den sjuka genom att de tillför sjukdomsframkallande medel eller utför sjukdomsframkallande handlingar och livshotande tillstånd av akut slag. I direkt anslutning vidtar den sjuke sedan alla vedertagna sociala och fysiska livräddande åtgärder. Föräldern tillkallar hjälp, larmar ambulans, utför hjärt-lungräddning och bistår ambulanspersonalen effektivt.

Ofta kan vårdpersonalen lindra de märkliga symtomen och häva de livshotande tillstånden; men barnen insjuknar snart om igen och vårdaren upprepar sina omsorgsfulla insatser. Dröjsmål med att inse den antiomsorg som föregår nyinsjuknandena är relativt vanliga, eftersom vårdaren ofta använder olika kliniker och vårdcentraler. Beredskapen hos vårdpersonal i allmänhet är låg för att tidigt upptäcka och förhindra vidare utveckling av situationen, till skillnad från vid barnmisshandel av normalt slag då misshandlaren försöker att dölja barnets skador.

Detta tillstånd är extremt farligt för barnet vars vårdare kontinuerligt utsätter det för livsfara. Dödligheten bland barnen är stor. Det är inte ovanligt att man i dessa fall, när man väl avslöjar dem, finner att samma förälder förlorat både ett och flera barn tidigare under märkliga omständigheter och med döda barn begravda i olika länder allt eftersom de, liksom de av Münchhausens syndrom drabbade, tvingas byta sjukhusområde. Av de fall av MBP som har upptäckts har 25% av de utsatta barnen förlorat ett eller flera syskon genom förälderns sjukdom.^{[källa behövs]}

Vem får MBP?

Den insjuknade är oftast en kvinna som själv utsatts för vanvård eller misshandel under barndomen. Inte ovanligt är det att sjukdomen går i arv och att den som själv överlevt att bli utsatt för MBP själv blir utövare i vuxen ålder. Ofta kommer utövaren från ett hem där det enda sättet att få uppmärksamhet var att vara sjuk. Utövaren har ofta så stora personliga problem att han/hon inte kan se barnet eller vårdtagaren som en egen person med känslor och rättigheter.

En annan teori är att MBP är ett rop på hjälp från föräldern eller vårdgivaren, som får uppleva ångest eller depression eller har en känsla av otillräcklighet som förälder. Många känner en känsla av bekräftelse när läkare berömmer deras vårdande färdigheter.

Sjukdomens följder

Tillståndet är extremt ovanligt, och i Sverige bedömer man att det rör sig om 3-10 fall årligen, i USA upptäcks ca 1200 fall per år, men mörkertalet anses vara stort. Behandlingen är primärt riktad mot att rädda livet på barnen, vilket kräver att den psykiskt störda personen fråntas vårdnaden. Följande barn, vilket enligt regeln föds eftersom kvinnan för sitt tillstånd behöver ett sjukdomsombud, omhändertas direkt på förlossningsavdelningen.

I Sverige följer rättspsykiatrisk vård då följden av misshandeln eller dödsvållandet är en rättslig prövning och det är fråga om en så djupgående och allvarlig karaktärsstörning, att fängelse inte kan utdömas. I andra länder utdöms fängelse då man anser att förälderns tillstånd i och för sig är en djup och allvarlig störning men inte i nivå med den otillräknelighet man kräver, för att psykiatrisk vård ska följa. Trots förälderns ångest och dess behov menar man att denne hela tiden är medveten om vad hon/han utsätter barnet eller barnen för och vet att risk föreligger att barnet dör om hon/han väljer att utföra de farliga handlingarna.^{[källa behövs]}

Botemedel

Liksom andra karaktärsneuroser är denna obotlig, men den drabbades symptom kan dock lindras något med hjälp av ångestdämpande läkemedel.

Samtalsterapi anses utsiktslöst då det av den drabbade själv oftast anses helt omotiverat. Personen lever i föreställningen att han/hon räddat sina barn, eller i vart fall försökt i den händelse de råkat dö, och den föreställningen är den enda hon/han har om sig som vårdande förälder. Momenten när föräldern själv inducerat de farliga tillstånden för barnen talar hon/han aldrig om oavsett vilken teknisk bevisning som läggs fram för hennes ögon. Om föräldern i ett samtal tvingas ge upp den självuppfattningen blir hon/han till ett intet och en icke-existerande person, vilket är vad hon/han är mest rädd för av allt. Den rädslan är så genomgripande att hon/han inte förmår ens i tanken föreställa sig att hon/han varit eller är en dålig förälder eller en dålig vårdare. I en sådan kollision mellan den verklighet omgivningen ser, spridda övergivna gravar, misshandlade och döda barn och förälderns självbild med omsorgsfullt vårdade vackert klädda barn omgivna av ett överflöd av leksaker finns inget utrymme för att samtala om tveksamheter i bedömningsförmågan och skillnader i uppfattningar.

Uppmärksammade fall

• Beverley Allitt, eller Dödsängeln, var en brittisk sjuksköterska som mördade eller skadade nio barn på sin arbetsplats mellan februari och mars 1991.
• Wendi Scott dömdes 16 november 2007 i Maryland, USA, för att under tre års tid ha förgiftat sin dotter med magnesium för att framkalla symtom för leukemi.
• Genene Jones dömdes 1985 för ett mord och ett mordförsök på barnavdelning på sjukhuset i San Antonio, Texas, där hon jobbade. Jones misstänks för ytterligare 49 mord.

Källor

• Nationalencyklopedin: münchhausensyndrom
• Gregory, Julie (2003). Mamma sa att jag var sjuk. ISBN 91-7002-073-6 
• Olsson, Caroline (24 november 2004). ”Mammor skadar sina barn – hittar på sjukdomar”. Aftonbladet '. http://www.aftonbladet.se/halsa/article248392.ab. 
• Castelius, Olle (17 oktober 2001). ”Hon gör sina barn sjuka”. Aftonbladet '. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article42337.ab. 
• ”Munchausen by proxy syndrome”. KidsHealth. http://kidshealth.org/parent/system/ill/munchausen.html. 

Noter