MAX-lab
MAX-lab, MAX IV Laboratoriet, är ett svenskt nationellt laboratorium för kärnfysik, acceleratorfysik och forskning med hjälp av synkrotronljus. Laboratoriet som ligger på norra universitetsområdet vid Lunds tekniska högskola, drivs av Vetenskapsrådet med Lunds universitet som värdmyndighet. Laboratoriet har cirka 600 besökare från cirka 30 länder årligen, främst inom ämnena fysik, kemi, biologi, medicin och materialvetenskaper. Laboratoriet öppnade 1987 och har sedan dess kraftigt expanderat. Öppnandet av den andra acceleratorringen MAX II 1996 utgjorde en viktig punkt i laboratoriets historia[1].
Den 27 april 2009 beslutade Lunds universitet, Vetenskapsrådet, Region Skåne och Vinnova att de kommer bekosta bygget av anläggningen MAX IV[2]. Bygget av MAX IV påbörjades 2010.
MAX-lab har tre lagringsringar för elektroner (MAX I, MAX II och MAX III) och en föraccelerator (Injektorn). I injektorn produceras och accelereras de elektroner som sedan lagras i lagringsringarna. Elektronerna i de tre lagringsringarna producerar synkrotronljus som används vid experiment och mätningar inom många olika vetenskapsfält och teknologier. MAX I används också som källa vid experiment i kärnfysik.
Innehåll |
[redigera] MAX I
MAX I är den äldsta lagringsringen på MAX-lab. Den byggdes i början på 1980-talet och startades upp 1986. Den används både för att producera synkrotronljus och som elektronpulssträckare för kärnfysikexperiment. MAX I är den minsta ringen på MAX-lab och har en omkrets på 32,4 meter. På MAX I finns bara ett insättningelement och synkrotronljuset kommer därför i första hand från dipolmagneter.
MAX I tillverkades huvudsakligen på plats i MAX-labs lokaler i M-huset på Lunds Tekniska Högskola. Lagringsringen var först tänkt att endast användas för kärnfysikforskning men eftersom synkrotronljusforskningen började bli mer och mer uppmärksammad runt om i forskarvärlden designades MAX I om under designfasen för att för att passa båda användningsområdena.
Efter att ha startats upp satte MAX I fart på synkrotronljusforskningen i Sverige. Som mest fanns det sju stycken experimentstationer vid MAX I och forskare från hela världen använde det ultravioletta och infraröda synkrotronljuset för sin forskning. Idag har mycket av denna forskning flyttat över till den nyare ringen MAX III som har bättre prestanda.
[redigera] MAX II
MAX II är MAX-labs största och mest använda lagringsring, den har en omkrets på 90 meter och är idag fullt utbyggd. MAX II tillhör tredje generationens synkrotronljuskällor och startades upp 1996. I likhet med MAX-labs övriga lagringsringar användes flera nya innovativa och kostnadseffektiva lösningar vid byggandet av lagringsringen för att hålla kostnaderna nere men prestandan hög. MAX II designades initialt för synkrotronljus inom ultraviolett och mjukröntgenområdet, men med hjälp av supraledande instättningselement är det även möjligt att producera synkrotronljus inom hårdröntgenområdet.
[redigera] MAX III
MAX III är MAX-labs yngsta lagringsring. Den startades upp 2007 och har i dagsläget två stycken insättningselement och har en omkrets på 36 meter. MAX III byggdes för att avlasta den fullt utbyggda MAX II för synkrotronljusforskning i det ultravioletta området. Dessutom har strålrör från MAX I flyttats över till MAX III för att utnyttja den högre prestandan MAX III har. MAX III byggdes också för att testa en helt ny magnetteknologi som även kommer att användas på MAX IV i framtiden.
[redigera] MAX IV
2010 togs första spadtaget till nästa steg i utvecklingen av MAX-lab och ute på åkern i Brunnshög kommer det nya laboratoriet att byggas upp. Det kommer finnas två lagringsringar vid MAX IV-laboratoriet. En mindre ring med en omkrets på 96 meter och en större ring med en omkrets på 528 meter. Till skillnad från dagens lagringsringar kommer MAX IV ringarna kunna fyllas på med elektroner kontinuerligt någon gång i minuten och hållas maximalt fyllda dygnet runt. Kostnaderna för projektet beräknades i april 2010 uppgå till 2,6 miljarder SEK.[3]
Magnetteknologin i MAX IV ringarna blir en vidareutveckling av den teknologi som idag finns i MAX-labs yngsta ring, MAX III. Den mindre ringen kommer att producera synkrotronljus med egenskaper liknande de som produceras i MAX II idag. Den stora ringen kommer att producera synkrotronljus med högre energi än vad man idag har tillgång till på MAX-lab vilket kommer möjliggöra nya typer av experiment. Eftersom lagringsringarna blir designade på ett nytt och innovativt sätt kommer de att vara världsledande som synkrotronljuskällor.
[redigera] Källor
- ^ Hallonsten, O, Small Science on Big Machines: Politics and Practices of Synchrotron Radiation Laboratories, Doktorsavhandling, Lunds universitet, 2009.
- ^ Vetenskapsrådets hemsida, http://www.vr.se/huvudmeny/pressochnyheter/nyhetsarkiv/nyheter2009/ettstegnarmaremaxiv.5.ead945b11f699b5085800026154.html
- ^ ”Lunds Universitet”. http://www.lu.se/o.o.i.s?id=708&news_item=3602.
