Niccolò Machiavelli

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Machiavelli)
Hoppa till: navigering, sök
Niccolò Machiavelli
Niccolò Machiavelli
Född 3 maj 1469
Florens
Död 21 juni 1527 (58 år)
Florens
Nationalitet Florentinare
Yrke/uppdrag Författare
Statsvetare
Filosof
Historiker
Politiker
Känd för "Fursten"

Niccolò Machiavelli, född 3 maj 1469 i Florens, Italien, död 21 juni 1527 i Florens, var en florentinsk författare, filosof, historiker och politiker. Han är framförallt känd för den politiska skriften Fursten som gavs ut efter hans död.


Niccolò Machiavelli

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Machiavelli var son till advokaten Bernardo di Niccolò Machiavelli och Bartolommea di Stefano Nelli. Släkten Machiavelli var gammal florentinsk adel, känd åtminstone sedan förfadern Ottaviano (levde 1260) tagit parti i det politiska maktspelet, men ättens makt hade avtynat.

År 1504 inledde Machiavelli studier i grammatik, aritmetik och latin hos den då kände latinforskaren Paolo da Roncigliones, vid vad man tror var universitetet i Florens. Han fördjupde sig i studier av antika författare.

Släkten Medici föll tillfälligtvis från den florentinska makten 1494, och samma år gjorde Machiavelli karriär inom statsförvaltningen, blev andre kansler och därmed den florentinska byråkratins andre överhuvud. Han efterträdde Adriani på den posten, som samma år blev kansler. Han skaffade sig då stor praktisk kunskap om militära och utrikespolitiska spörsmål, som han hade nytta av senare i sitt författande. Girolamo Savonarola styrde republiken tills han 1498 brändes på bål. Under denna period befann sig Machiavelli i centrum för det politiska spelet, såväl inom den florentinska republiken som utrikespolitiskt, samt för påvevalen i den katolska kyrkan. Republiken anlitade honom som diplomat, och han reste i den egenskapen till Frankrike 1500, 1504 och 1510 för att underhandla med Ludvig XII och kardinalen av Rouen. 1508 sändes han till kejsar Maximilian i dennes hov i Bolzano. Han lärde känna påven Alexander VI:s son, Cesare Borgia 1502 under ett uppdrag som envoyé i Romagna. Denne Borgia kom att användas frekvent som exempel i boken Fursten.

När Medici återtog makten i Florens 1512 förlorade Machiavelli vid 43 års ålder sin tjänst som politiker och diplomat, dömdes för konspiration till fängelse där han torterades, och undkom dödsstraff med en hårsmån.

1513 valdes Medicéern Leo X till påve och Machiavelli frigavs före december samma år, troligen genom påvens försorg. Fortsättningsvis ägnade han sig enbart åt författarskap, och drog sig tillbaka till sitt lantställe San Casciano. Samma år som han släpptes fri ska Fursten ha tillkommit. Medici anlitade honom 1519 inför utredningen om en ny konstitution i Florens och Machiavelli publicerade därför en avhandling under titeln Discorso sopra il riformare lo stato di Firenze (Avhandling om staten Florens reformering). Året därefter fick han i uppdrag att skriva ett historieverk om Florens.

Machiavelli gifte sig 1501 med adelsdamen Marietta Corsini, med vilken han fick fem barn. Han ligger begravd i Basilica di Santa Croce di Firenze, Florens.

Fursten[redigera | redigera wikitext]

Fursten (Il Principe) 1513, som ojämförligt är hans mest berömda verk, är en studie i historiska furstars ledarskap sammanflätat med kommentarer och analyser, i syfte att vägleda framtida härskare till att bygga en stark stat. Machiavellis forna sympatier med den störtade regimen och en önskan att ställa in sig hos de nya härskarna kan förmodas ligga till grund för verket; återkommande hyllas furstar som är släkt eller annars bundsförvanter med Medicéerna. Machiavellis idealfurste är en hänsynslöst maktfullkomlig monark, vilken dock måste vinna folkets gillande eftersom en härskare inte kan regera utan stöd. Vad beträffar mänskliga rättigheter har endast den som är beväpnad möjlighet att opponera sig mot maktmissbruk eller orättvisor eller möjlighet att vägra lyda – detta är dock inte nödvändigtvis ett ideal, utan den hårda sanningen.

Vad Machiavelli lyckas visa är att hans exempelfurstar i sin amoral och grymhet har mäktat bygga starka stater, vilket enligt Machiavellis mening varit gynnsamt för flertalet. En furstes dygd består i hans förmåga att vara flexibel, även i moraliska frågor, varför religionen enbart är ett maktmedel, i skarp kontrast till Savonarolas religiösa nit. Huruvida man bör tolka in Machiavellis egna värderingar i detta finns det två uppfattningar om. Enligt en tidig uppfattning lärde Machiavelli ut ”djävulens verk”, men enligt den tolkningstradition som till exempel Benedetto Croce företräder bör man endast se Machiavelli som en realistisk pragmatiker. Det finns även andra uppfattningar om hans syften med skriften, som att Fursten är en satir, eller att det enbart är en vetenskaplig analys som inte haft etiska överväganden i sin målsättning.

Fursten har alltid väckt förargelse, allt sedan den utgavs första gången, postumt 1532; en tidig reaktion var boken Antimachiavelli av Fredrik den store av Preussen. De som försvarar Fursten brukar hävda att kritiken endast utgår från en idealiserad bild av hur världen borde vara.

Andra verk och jämförelser[redigera | redigera wikitext]

Troligen vore det svårt att finna någon som öppet erkänt att han låtit sig influeras av Fursten. Hans avhandlingar (med titlarna Discorsi), har i stället många hänvisat till, som John Locke och Charles de Secondat de Montesquieu. Vad Fursten saknar av etiska ställningstaganden finns i högre grad i dessa. Discorsi sopra la Prima Deca di Tito Livio är en avhandling om Livius, i vilken Machiavelli uttrycker sympatier med republikanism och kritik mot pontifikatet. Kontrasten mot ideal man kan utläsa ur Fursten är så iögonfallande att de inte kan bortses ifrån vid en läsning, om författarens intention ska tas med i beaktande.

Sven-Eric Liedman anser att Machiavellis politiska teorier kan sammanfattas i tre punkter:

  • Människans natur är oföränderlig: hon är självisk, aggressiv, girig och maktlysten, men i behov av trygghet och säkerhet.
  • Historien är relativ: utan någon märkbar filosofisk eller historievetenskaplig insikt, menar Machiavelli att förutsättningarna skiftar, varför det saknas historievetenskapliga analogier, eller ideal hämtade från antiken.
  • En åtskillnad mellan samhällsmoralen och furstens moral: medborgarnas moral bör fastställas av fursten, som enbart bör ha nationens intresse för sina ögon.

Liedman liknar honom vid Marsilius från Padua, och förlägger hans idéer till de förutsättningar som också skapade reformationen: brytningen mellan kyrkan och staten, och en framväxande borgarklass med den förändrade socio-ekonomiska situation som detta innebar.[1]

Andra bokverk Machiavelli skrev som ännu brukar läsas är den cyniska komedin Mandragola och ett historieverk om Florens.

Machiavellis betydelse och samtid[redigera | redigera wikitext]

Machiavellis verk är några av de viktigaste källorna till renässansens politiska idévärld. Han jämförs ofta med sin vän Francesco Guicciardini, som var minst lika desillusionerad, och likaledes skrev ett historieverk om Florens.

Ur ett idéhistoriskt perspektiv sätts Machiavelli vanligen i relation till renässansens brytning med det medeltida teokratiska statsbegreppet som byggde på Augustinus Gudsstaten. Legitimeringen av staten, ”statsnyttan”, blev allt mera sekulariserad, och krävde nya förklaringar i anslutning till att pontifikatets stat i allt högre grad började ses som en värld i världen, eller underordnad kungadömet, men i samtliga fall ifråntagen den världsliga makten. Ur detta perspektiv har Machiavelli ibland fått äran att ha grundat den moderna statsvetenskapen.

Det finns olika uppfattningar om hur djupgående och på vilket sätt hans konkreta idéer blivit en del av västvärldens politiska idéhistoria. Enligt John Pocock med flera ligger idéerna bakom såväl Fursten som Discorso till grund för den amerikanska konstitutionen. Bertrand Russell menar att Machiavelli i Discorsi tar upp idéer i Platons Statsmannen och utvecklar teorin om maktbalansen, varför han är en viktig grund för liberalismens intellektuella arv. Liedman å sin sida, ser likheter mellan Machiavelli och Thomas Hobbes, och lämnar frågan öppen om huruvida dessa förebådar den moderna totalitära staten.[2]

”Machiavellism”, en eponym som betyder despotism, antyder emellertid det traditionella förhållningssättet till Machiavelli.

Psykologi[redigera | redigera wikitext]

Machiavellism är också en term som vissa psykologer använder för att beskriva en persons benägenhet att vara känslomässigt sval och oberörd, som har en tendens att vara oberörd av konventionell moral genom att bedra och manipulera andra. På 1960-talet utvecklade Richard Christie och Florence L. Geis ett test för att mäta en persons nivå av machiavellianism.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Discorso sopra le cose di Pisa (1499)
  • Del modo di trattare i popoli della Valdichiana ribellati (1502)
  • Del modo tenuto dal duca Valentino nell'ammazzare Vitellozzo Vitelli, Oliverotto da Fermo, ... (1502)
  • Discorso sopra la provisione del danaro (1502)
  • Decennale primo (terziner, 1506)
  • Ritratti delle cose dell'Alemagna (1508-1512)
  • Decennale secondo (1509)
  • Ritratti delle cose di Francia (1510)
  • Fursten Il Principe (1513, postumt utgiven 1532) Fursten på italienska
    • Machiavels Prins, med Undersökningen deraf (översättning Carl Klingenberg, Stockholm: tryckt hos Lor. Ludv. Grefing, 1757)
    • Nicolo Machiavelli's furste (översättning Rudolf Afzelius, Norstedt, 1867)
    • Fursten (översättning Hjalmar Bergman, Bonnier, 1914)
    • Fursten (översättning Karin Hybinette, Natur och kultur, 1958)
    • Fursten (översättning Einar Bensow, Tiden, 1971)
    • Fursten (översättning Marco Morner, Natur & kultur, 2009)
    • Fursten (översättning Paul Enoksson, Atlantis, 2012)
  • Della lingua (dialog 1514
  • Clizia (prosakomedi, 1515?)
  • Asino d'oro (terziner, 1517)
  • Dell'arte della guerra (1519-1520)
  • Discorso sopra il riformare lo stato di Firenze (1520) (Även med titel Istorie fiorentine)
    • Niccolò Machiavelli's Florentinska historia (översättning Rudolf Afzelius, Stockholm,1884)
    • Florentinsk historia (översättning Paul Enoksson, Atlantis, 2010)
  • Discorsi sopra la Prima Deca di Tito Livio (1513-1518)
    • Republiken : diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius (översättning Paul Enoksson, Atlantis, 2008)
  • Vita di Castruccio Castracani da Lucca (1520)
  • Belfagor (novell, 1515)
    • Belphagor eller om dårskapen att taga sig hustru (anonym översättning, Gothia, 1956)
  • Mandragola (skådespel, 1513)
    • Mandragola: (trolldrycken): lustspel i fem akter (översättning Albert Lichtenberg, Uppsala, 1883)
  • Lettere a Francesco Vettori e a Francesco Guicciardini


  • Komedier (Andria, Clizia och Mandragola i svensk översättning av Ebbe Linde) (Stockholm: Italica, 1970)
  • Brev (urval, översättning och kommentarer av Paul Enoksson) (Atlantis, 2013)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Liedman, a.a., s.87-91
  2. ^ Liedman, a.a., s.7

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Bechgaard, Jonas (2009). ”Handbok för härskare”. Världens historia (nr. 9): sid. 22-25. 
  • Ehnmark, Anders, Maktens hemligheter. En essä om Machiavelli. Stockholm 1986.
  • Masters, Roger D, Fortune is a river. Leonardo da Vinci and Niccolo Machiavelli's magnificent dream to change the course of Florentine history. London 1998.
  • Pocock, J G A, The Machiavellian moment. Florentine Political Thought and the Atlantic Political Tradition. Princeton 1975.
  • Viroli, Maurizio, Niccolòs leende. Historien om Machiavelli. Bokförlaget Atlantis, Stockholm 2004.
  • Machiavelli, Niccolò (2008). Fursten (översatt av Marco Morner) (1:a uppl. 2008). ISBN 978-91-27-02690-2 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]