Macroderma gigas

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Macroderma gigas
Status i världen: Sårbar[1]
Ghost bat infrared Perth zoo.jpg
Systematik
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Infraklass Högre däggdjur
Eutheria
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Familj Storöronfladdermöss
Megadermatidae
Släkte Macroderma
Miller, 1906
Art Macroderma gigas
Vetenskapligt namn
§ Macroderma gigas
Auktor (Dobson, 1880)
Utbredning
Utbredningsområde (brun) och områden där arten levde tidigare (ljusbrun)
Utbredningsområde (brun) och områden där arten levde tidigare (ljusbrun)
Hitta fler artiklar om djur med


Macroderma gigas[2][3][4] är en fladdermusart som först beskrevs av George Edward Dobson 1880. Macroderma gigas är ensam i släktet Macroderma som ingår i familjen storöronfladdermöss.[5][6] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[5]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 100 till 140 mm och en vingspann av cirka 600 mm. En svans saknas. Fladdermusen väger vanligen 130 till 170 g och sällan upp till 215 g. Den har oftast vitaktig päls. På ryggen och i ansiktet förekommer ibland mörkare hårspetsar. Några individer från Queensland var mera brunaktig. Denna färgsättning ger arten ett spöklik utseende och den fick därför det engelska trivialnamnet "ghost bat" (spökfladdermus).[7]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Denna fladdermus förekommer med flera från varandra skilda populationer i norra Australien. Habitatet utgörs främst av torra områden med trädgrupper men arten besöker även fuktiga savanner, mangrove och tropiska regnskogar.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Individerna vilar i grottor, övergivna gruvor och bergssprickor. De är aktiva på natten och flyger cirka 1-2 kilometer till platsen där de letar efter föda. Där kan de vänta hängande i ett träd tills bytet visar sig. Macroderma gigas jagar främst ryggradslösa djur. Den äter även mindre ryggradsdjur som ödlor, småfåglar, gnagare och andra fladdermöss. Individer i fångenskap åt även frukter när inget kött var tillgänglig.[1][7]

Vid viloplatsen bildas mindre grupper eller sällan kolonier med upp till 150 medlemmar. I vissa delar av utbredningsområdet vilar hanar och honor skild från varandra. Honor föder allmänt en unge per kull. Den klamrar sig i början fast i moderns päls och väntar senare ensam vid viloplatsen när modern letar efter föda. Ungar som föddes i november diade sin mor fram till mars. Med människans vård kan Macroderma gigas leva 16 år.[7]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Arten hade ursprungligen ett större utbredningsområde och den fanns även i södra Australien. Spillning från Macroderma gigas hittades betydlig längre söderut. Där försvann arten redan före Européernas ankomst. Troligen blev regionen allt för torr.[7]

Det aktuella hotet består främst i störningar vid viloplatsen. Många individer dör när de flyger mot elektriska stängsel. IUCN uppskattar att hela beståndet ligger mellan 7000 och 9000 individer. Arten kategoriseras globalt som sårbar.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] 2008 Macroderma gigas Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2012-10-24.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ (2005) , website Macroderma, Mammal Species of the World
  4. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  5. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/macroderma+gigas/match/1. Läst 24 september 2012. 
  6. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  7. ^ [a b c d] Ronald M. Nowak, red (1999). ”Ghost Bat” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. Sid. 325. ISBN 0-8018-5789-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]