Madagaskar

Redigera länkar
Från Wikipedia
För den animerade filmen med samma namn, se Madagaskar (film).

Repoblikan'i Madagasikara
République de Madagascar
Flagga Statsvapen
Valspråk: Tanindrazana, Fahafahana, Fandrosoana
(Malagassiska: Fäderneland, Frihet, Rättvisa)
Nationalsång: Ry Tanindrazanay malala ô!
läge
Huvudstad
(även största stad) 		Antananarivo
Officiellt språk malagassiska, franska1
Statsskick republik
 -  President Hery Rajaonarimampianina
 -  Regeringschef Olivier Mahafaly Solonandrasana
Självständighet från Frankrike 
 -  Erkänd 26 juni 1960 
Area
 -  Totalt 587 040 km² (45:e)
 -  Vatten (%) 0,9 %
Befolkning
 -   års uppskattning 23 571 962 (52:e)
 -  Befolkningstäthet 40,2 inv./km² (142:e)
BNP (PPP) 2003 års beräkning
 -  Totalt $5 459 milj (115:e)
 -  Per capita $293 
Valuta Ariary (MGA)
Tidszon UTC+3
Topografi
 -  Högsta punkt Maromokotro, 2 876 m ö.h.
 -  Största sjö Alaotra, 900 km²
Nationaldag 26 juni
Nationalitetsmärke RM
Landskod MG, MDG, 450
Toppdomän .mg
Landsnummer 261
1Malagassiska och franska är officiella språk enligt konstitutionen. Engelska var även officiellt språk mellan 2007 och 2010.

Madagaskar, formellt Republiken Madagaskar, är en stat belägen på ön Madagaskar i Indiska oceanen, öster om södra Afrika.

Ön är till ytan världens fjärde största. Från norr till söder är den 1570 km, nästan exakt lika lång som Sverige, och från öster till väster 569 km. Madagaskar gör anspråk på Îles Éparses-öarna, Bassas da India, Europa, Glorieusesöarna, Tromelin och Juan de Nova, som samtliga administreras av Frankrike. Med sitt läge utanför Afrikas sydostkust skiljer sig Madagaskar tydligt från det afrikanska fastlandet såväl genom sitt naturliv, sitt kulturliv, sina folk, sina språk som sitt förflutna. I de centrala och östra delarna bor folket merina, eller hova, som kom till ön för 2 000 år sedan från de öar vi idag kallar Indonesien. På 1800-talet härskade merinafolket över en stor del av ön med Antananarivo som huvudstad. 1896 blev landet en fransk koloni fram till självständigheten 1960. En tid av blodiga uppror följde. Från 1975 var Madagaskar en socialistiskt inriktad enpartistat med band till Sovjetunionen. Sedan 1991 försöker man aktivt införa ett demokratiskt flerpartisystem. 1997 och 2002 genomfördes demokratiska val men efter statskuppen 2009 är läget i landet åter oroligt. Landet leds för närvarande av en interimistisk övergångsregering bestående bland annat av kuppmakarna och delar av den förra oppositionen[1].

Historia

Madagaskar har varit bebott relativt kort tid, sedan någon gång mellan 200-talet och 500-talet e.Kr. Ungefär samtidigt anlände sjöfarare från Sydostasien (den indonesiska övärlden) och bantufolk från det afrikanska fastlandet. I inhemsk, muntlig historisk litteratur nämns dock ett tidigare folk kallat Mikea.

På 700-talet anlade arabiska sjöfarare handelsstationer längs öns nordvästra kust. Det är också från araberna vi har de tidigaste skriftliga källorna om öns historia. Så småningom började öns olika kungadömen upprätta handelsförbindelser med stadsstaterna Sofala, Kilwa, Mombasa och Zanzibar på swahilikusten. Sakalavariket var länge det mäktigaste av dessa kunga- och hövdingadömen.

År 1500 anlände det första portugisiska skeppet, under Diogo Dias, till ön, men portugiserna gjorde aldrig några kolonisationsförsök där. Holländarna försökte i slutet av 1500-talet kolonisera öarna, men misslyckades. 1642 proklamerade Ludvig XIII Madagaskar som en fransk besittning, men några kolonisationsförsök förekom dock inte förrän 1882.[2]

Under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet var ön ökänd för sina pirater. Utöver Saklavariket på västra ön blomstrade under den här perioden betsimisarakafolket i öster och det lilla kungadömet Merina i de otillgängliga centrala delarna av ön.

Merinas expansion

Kung Andrianampoinimerina utvidgade merinariket till stora delar av ön.

Under slutet av 1700-talet började dock Merina expandera genom erövringar och ingiften i andra kungahus och snart kontrollerade Merina i stort sett hela ön. Vid kung Andrianampoinimerinas död kontrollerade han ungefär två tredjedelar av ön och den var i princip enad under hans efterträdare, Radama I vilken 1810 lät utropa hovariket, och lät modernisera landet efter västerländskt mönster. Under drottning Ranavalona I:s regeringstid blev landet, som tidigare haft kontakter med Storbritannien och Frankrike, mer isolerat för att sedan åter öppnas upp efter hennes död 1861. Drottning Ranavalona II, lät 1869 döpa sig och inledde en definitiv europeisering av landet. Hon efterträddes 1883 av Ranavalona III. 1882 hade Frankrike på nytt börjat göra sina anspråk på Madagaskar gällande. 1885 tvingade man Ranavalona III att erkänna ön som franskt protektorat och att motta en fransk resident i huvudstaden. Det våldsamma protesterna i landet ledde 1894 till öppen brytning.[2]

Fransk koloni

Omslaget till ett franskt planschverk med bilder från invasionen av Madagaskar.

Efter brytningen med Frankrike skickade landet trupper som utan motstånd besatte ön. 1895 tvingades drottning Ranavalona III till fred, och Madagaskar blev en fransk skyddsstat. Ett uppror 1896 ledde slutligen till att Frankrike samma år förklarade Madagaskar som fransk koloni och 1897 avsattes drottning Ranavalona III. General Joseph Gallieni som kuvat upproret, blev ön förste guvernör.[2] Ranavalona och hennes familj gick i exil i Algeriet.

Under 1930-talet fanns önskemål från antisemitiska kretsar om att deportera alla judar ifrån Europa dit, vilket kallades för Madagaskarplanen. Denna plan genomfördes aldrig.

Åter självständigt

 Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2017-03)
Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

Landet återfick sin självständighet 1960. 1992 - 93 hölls demokratiska val, vilket avslutade 17 års enpartistyre. 1997 vann 1970- och 1980-talens ledare, Didier Ratsiraka, presidentvalet, men förlorade 2001 mot Marc Ravalomanana.

Den 14 mars 2009 uppgav ett antal medier att Marc Ravalomanana och regeringen hade avsatts av oppositionen i en icke konstitutionell process.[3]. Det var oppositionsledaren och dåvarande borgmästaren i Antananarivo, Andry Rajoelina, som stod bakom denna statskupp och Rajoelina förklarades av Högsta Domstolen vara President för ett interimistiskt regeringsorgan med ansvar att föra landet mot ett presidentval. 2010 antogs en ny konstitution genom en folkomröstning, vilken därigenom etablerade en Fjärde Republik, vilken bygger vidare på den demokratiska flerpartistruktur som den tidigare konstitutionen vilat på. Efter att flera gånger ha blivit uppskjuten har presidentval till slut utlovats till 8 maj 2013, medan parlamentsval och andra omgången i presidentvalet är utsatt till 3 juli 2013.[4]

Madagaskar

Geografi

Madagaskar är världens 46:e största land och fjärde största ö med ytan 587 040 kvadratkilometer. Från norr till söder är den 1 570 km och från öster till väster 569 km. Öns storlek går att jämföra med Kenya och längden är nästan exakt den samma som Sveriges.

Öns skogrika östsida, som genomkorsas av framrusande bäckar, faller brant ned i Indiska oceanen. Längre in i landet ligger den bergiga centralplatån, som utgör 60 procent av landets yta och har flera toppar som når över 2 500 meter över havet. Olika geologiska epoker finns representerade i öns oländiga terräng med dess branter, vulkaniska formationer och djupt uthuggna dalar. I väster sluttar högplatån långsamt ned till ett brett och bördigt slättlandskap. På det centrala höglandet är både natur och uppodlad mark av sydasiatisk karaktär med risodlingar och inslag av husdjur som grisar och nötboskap. Jordbruket är mer afrikanskt på ostkusten och norra höglandet med trädesbruk av livsmedelsgrödor som kassava och majs, medan kaffe, socker och kryddor odlas för export.

Öns inre del domineras av ett centralt högland, vilket leder ner i regnskog och en smal kustlinje i öst. Canal des Pangalanes är en kedja naturliga och konstgjorda sjöar och kanaler som rinner parallellt med östkusten i ungefär 500 kilometer. Många av Madagaskars naturliga hamnar är hotade av sediment från erosionen i Madagaskars inland.

Höglandet i mitten av landet delar upp ön i två distinkta delar. Platån varierar i höjd mellan 750 och 1 350 meter över havet och karaktäriseras av terrasserade dalar med risodling, som ligger mellan de kala kullarna. Då berggrunden har blivit kraftigt utsatt för erosion har den på vissa ställen färgats röd, vilket förklarar öns smeknamn "röda ön".

Höglandet markeras av tre högre bergszoner, Tsaratanana-massivet i norr är vulkaniskt och separerar hamnstaden Antsiranana från resten av landet. Det högsta berget på ön, Maromokotro, med en höjd på 2 876 meter, ligger i det här massivet. Ankaratra är det andra massivet. Det ligger på centrala ön söder om huvudstaden och har öns andra högsta berg med en höjd på 2 643 meter. Det tredje massivet är Andringitra-massivet som har flera toppar över 2 400 meter inklusive landets tredje och fjärde högsta punkter.

Landets främsta naturtillgångar är grafit, kol, bauxit, salt, kvarts, halvädelstenar, fisk, naturgas och vattenkraft.

Klimat och miljö

Adansonia grandidieri, apbrödsträd, Madagaskar

Klimatet är tropiskt längs kusterna, tempererat i inlandet och torrt i söder. Ibland förekommer cykloner.

Några av Madagaskars största miljöproblem är vattenföroreningar, att flera arter i öns unika flora och fauna är hotade samt jorderosion på grund av skogsavverkning. Flera arter hotas av regionens urbanisering och svedjebruk. Madagaskars regering förankrade miljöbevarande i landets författning men ökande av befolkning och fattigdom begränsar styrelsens möjligheter. Elektricitet är dyrt på Madagaskar och därför används ofta (även i städer) träkol för matlagning.[5] Under den senaste tiden ökade naturskyddsområdenas yta med 200 procent men ofta är det svårt att kontrollera dessa områden. Till exempel fanns Masoala nationalparken i början bara på pappret och den ignorerades av områdets befolkning.

Enligt Världsbanken har Madagaskar "världsrekord i erosion" av bördig jord.[6] På flera ställen ligger grundvattenytan tydlig lägre än tidigare. Sedimentet flyttas av floderna till havet och begraver där värdefulla koralldjur. Så förlorar flera fiskarter sina uppfödningsplatser för ungar. På några ställen påbörjades konstgjorda rev men ofta kan de inte kompensera slammets förstöringskraft.[7]

Administrativ indelning

Se även: Madagaskars provinser

Madagaskar är indelat i 6 självstyrande provinser (faritany mizakatena): Antananarivo, Antsiranana, Fianarantsoa, Mahajanga, Toamasina och Toliara, som i sin tur delas in i 22 regioner, vilka kommer att ta över som den primära indelningen på bekostnad av provinserna. Regionerna delas in i 116 distrikt, 1 548 kommuner och 16 969 fokontany. Större städer utgör administrativt egna distrikt.

Madagaskars regioner
Regioner Provinser Befolkning 2001
Diana (1), Sava (2) Antsiranana
(Diégo-Suarez)		 1 188 500.
Itasy (3), Analamanga (4), Vakinankaratra (5), Bongolava (6)
Antananarivo 4 637 000
Sofia (7), Boeny (8), Betsiboka (9), Melaky (10) Mahajanga
(Majunga)		 1 734 000.
Alaotra-Mangoro (11), Atsinanana (12), Analanjirofo (13) Toamasina
(Tamatave)		 2 593 000
Amoron'i Mania (14), Haute Matsiatra (15), Vatovavy-Fitovinany (16), Atsimo-Atsinanana (17), Ihorombe (18)
Fianarantsoa 3 366 000.
Menabe (19), Atsimo-Andrefana (20), Androy (21), Anosy (22) Toliara 2 229 550

Öar

De största öarna är Nosy Be ("stora ön") och Sainte-Marie (även kallad Nosy Boraha).

Madagaskars anspråk på Bassas da India, Europa, Glorioso och Juan de Nova upprepades i en gemensam kommuniké vid president Ravalomananas statsbesök på Mauritius 2002-12-21. Frankrike anser sig ha rätt till öarna, som saknar fast befolkning, men är intressanta ur ekonomisk och strategisk synpunkt eftersom de omges av 200 sjömil territorialvatten.

Madagaskars största flod heter Betsiboka, största sjön heter Alaotra.

Natur

Ringsvanslemuren förknippas vanligen med Madagaskar.
Fossan tillhör öns endemiska rovdjursfamilj.

Madagaskar har varit skilt från det afrikanska fastlandet i mer än 50 miljoner år och har med tiden utvecklat sin egen särpräglade natur. Tre fjärdedelar av floran och faunan finns bara här och ingen annanstans. Ön är känd för sina 28 olika sorters lemurer - små primater med stora ögon - och för de små taggiga, insektsätande däggdjuren i familjen tanrekar. Många av öns 1 000 orkidéarter är endemiska, och här finns också hälften av världens alla kameleonter.

Flora

Före människans ankomst var ön troligen helt täckt av skog. Regionen nära kustlinjen kännetecknas av tropisk regnskog, men av den ursprungliga regnskogen finns bara 4 procent kvar. Den största kvarvarande ytan av sammanhängande regnskog ligger på Masoalahalvön i ön nordöstra del. Idag går regnskogen längre västerut över i fuktig savann och sedan i torr savann. Madagaskars södra del är numera täckt av savann med taggiga växter.

För närvarande är 90 procent av ön täckt med denna stäpp. Trots förbud använder Madagaskars bönder svedjebruk på 50 procent av stäppen. På så sätt utvecklas dessa områden till artfattiga ytor med gräs av släktet Aristidia.[8]

Fauna

På Madagaskar förekommer flera djurarter som är endemiska för ön. Inhemska rovdjur tillhör alla familjen Eupleridae med arter som fossa, fanaloka och falanok. Särskilt kända är vissa grupper av primater som bara lever här, bland annat lemurer, fingerdjuret, muslemurer och indrier. En annan djurgrupp som nästan uteslutande förekommer på ön är tanrekar. Flera av dessa djurgrupper nådde Madagaskar innan den skilde sig från Afrikas fastland. Sedan bildades flera olika arter som alla intog sin ekologiska nisch[9].

På Madagaskar lever flera hotade arter. Av doppingar fanns ursprungligen två arter på ön. Tachybaptus rufolavatus är redan utrotad och Tachybaptus pelzelnii listas av IUCN som sårbar. Andfågeln Anas bernieri klassificeras som stark hotad. För några hundra år sedan fanns särskilt stora djur på ön som räknades till den så kallade megafaunan. Elefantfåglar dog troligen ut under 1500-talet. Lemurer av släktena Megaladapis och Palaeopropithecus var upp till 1,5 meter långa. Från ön är även tre utdöda arter av flodhästar kända.

Groddjurspopulationen utgörs huvudsakligen av familjerna Mantellidae, trångmynta grodor (Microhylidae) och gräsgrodor (Hyperoliidae). För närvarande är ungefär 250 arter dokumenterade. Oavsedd den framskridande förstöringen av habitatet hittas fortfarande nya arter.

Ekonomi

Fartyg med sockerrör nära Brickaville

Madagaskar är ett av jordens fattigaste länder.[1] Under den första självständighetstiden bedrev landet en västvänlig politik som också gjorde att kolonialtidens ekonomiska förhållanden, dominerade av franska företag, bestod. Från 1972 infördes en socialistisk politik med omfattande förstatliganden. Det dåliga ekonomiska utfallet tvingade landet att åter liberalisera ekonomin stegvis under 1980-talet, med stöd av Världsbanken, vilket lett till en bättre ekonomisk utveckling. 1991 övergavs socialismen slutgiltigt, även om åtskilliga företag kvarstår i statlig ägo. De politiska kriserna 1991 och 2001-2002 resulterade i tillfälliga tillbakagångar. Sedan 1993 har korruption och politisk instabilitet gått hand i hand med ekonomisk oreda och en infrastruktur i upplösning.

Den viktigaste näringsgrenen är jordbruk, inklusive fiske och skogsbruk, som sysselsätter 82 % av befolkningen och står för 25 % av BNP. Exportinkomsterna kommer främst från textilindustrin och livsmedelsindustrin. Den största exportprodukten är kaffe. Landet är en stor exportör av vanilj (750 ton 2005). Till Sverige exporteras kromit.

År 2005 lever 69 % av befolkningen under fattigdomsstrecket (305.300 ariary, cirka 1 200 kr per person och år), med stora skillnader mellan olika regioner. Medellönen är 990 600 ariary (cirka 4 000 kr) per år, fördelat som 2.771.100 ariary för högre tjänstemän, 1.309.000 ariary för kvalificerade arbetare och böder och 481 000 ariary för okvalificerade arbetare.

Över 60 procent av elektriciteten framställs med vattenkraft och resterande av fossila bränslen, såsom olja.

Ekonomisk utveckling de senaste två decennierna

Under 1970- och 1980-talen bedrevs planekonomiska försök och landet saknade ekonomiska reformer vilket ledde till att utvecklingen gick väldigt sakta framåt under många år. Under demokratiseringen på 1990-talet blev väst ett mer intressant område. 2009 skedde ett maktskifte och Madagaskar blev internationellt isolerat. [10][11]

I slutet av 1980-talet och i början på 1990-talet infördes nya ekonomiska reformer på Madagaskar. Under styrandet av Marc Ravalomanana från 2002 märktes en viss uppgång gällande den ekonomiska situationen. Tillväxttakten har sedan 2003 varit relativt hög och inflationen har sjunkit. Trots de ekonomiska reformerna kvarstod problemet om korruption och antalet fattiga varken ökade eller minskade. År 2007 levde ungefär 70 % av befolkningen på Madagaskar på en dollar om dagen, enligt Världsbanken. Regeringen har försökt att stärka Madagaskars ekonomiska position genom att investera i infrastrukturen. Jordbruksindustrin och företagsindustrin blev privata under de ekonomiska reformerna. Jordbruk samt fiske och skogsindustri är viktiga källor för Madagaskars ekonomi. De mest betydande exportvarorna är kaffe och vanilj. Även naturtillgångar som olja och ädelstenar har börjat ge landet exportinkomster. Den utländska satsningen gällande varor har ökat från bland annat länder som Mauritius och Frankrike. Frihandelszonerna har ökat sysselsättningen i landet inom den formella sektorn. Den informella sektorn är fortfarande stor i storstäderna. Turismen är en viktig inkomstkälla men Madagaskar är i stort behov av både bistånd och lån från andra länder. För att utveckla sin turism måste det investera till exempel hotell. [12]

Hösten 2009 uteslöts Madagaskar från AGOA-avtalet. Innan dess kom mer än hälften av inkomsterna från textilindustrin av exportleverantören USA. Madagaskars import är större än exporten. Frankrike är viktigaste handelspartnern och under 2009 köpte Frankrike cirka en tredjedel av hela Madagaskars export. Thailand och Kina är viktiga handelspartners för importen. Några av landets största biståndsgivare som Madagaskar är i stort behov av är Japan, Världsbanken och EU. [13]

Kommunikationer

Tåg vid stationen Manampatrana
Vy över hamnen vid Toamasina

På Madagaskar används huvudsakligen det 49 638 km långa vägnätet med 5 289 km asfalterade vägar.[14] I städer syns oftast fordon som är människa- eller djurdragen.[14] Till de viktigaste sträckorna utanför samhällena räknas den mest trafikerade Route Nationale N°1 från Antananarivo över Lac d'Itasy till Tsiroanomandidy, den ekonomisk viktiga Route Nationale N°2 från huvudstaden till Toamasina samt Route Nationale N°4 från Antananarivo till Mahajanga.[14]

Järnvägsnätet ägdes länge av staten men 2003 fick företaget Madarail för 25 år koncessionen att bedriva nätet.[15] Det 1 030 km långa nätet[16] består av två enheter. Tananarive-Côte-Est-Line (T.C.E.) från huvudstaden till Toamasina vid ostkusten och Fianarantsoa-Côte-Est-Line (F.C.E.) från Fianarantsoa till Manakara (likaså vid östkusten). Dessa huvudlinjer har några bibanor.[17]

Hamnen vid Toamasina är landets viktigaste och 2005 stod den för 68 % av Madagaskars sjöhandelsvolym.[18] Floderna i ön centrum är vanligen för små för större fartyg. Bara floden Betsiboka kan trafikeras på 80 kilometers längd.[19]

Vägarna är ofta i dåligt skick och därför har flygplan större betydelse på ön. Redan under 1950-talet hade Madagaskar omkring 400 flygplatser och 58 av dem trafikerades med linjeflyg.[19] Air Madagascar har monopol för alla inlandsflyg.[20] Flygtrafiknavet i landet är Ivato airport vid huvudstaden med förbindelser till bland annat Paris, Johannesburg och Bangkok. 2006 hade flygplatsen 682 704 passagerare, vad som utgjorde ungefär hälften av hela landets flygtrafik.[21]

Massmedier

Användning av tidningar är med cirka 3 dagstidningar per 1 000 invånare mycket lågt. 1992 utkom fyra franskspråkiga dagstidningar och av dessa var Midi Madagasikara med 25 000 exemplar dagligen den största.[22] Upplagan för Madagascar Tribune var 12 000, för L'Express de Madagascar 7 000 och för Maresaka 5 000. På Malagassiska finns Basy Vava, Imongo och Vaovao som tillsammans har en upplaga av cirka 10 000 exemplar.[22]

Ungefär var 25:e invånare har en TVapparat och radioapparater finns cirka 12 per 100 invånare.[23]

Demografi

Fördelning av etniska grupper på Madagaskar.
  • Befolkningens medelålder: 17,3 år (2002)
  • Spädbarnsdödlighet: 5,8 % (2004)
  • Befolkningens medellivslängd: 56,1 år (2003)
  • Religiös tillhörighet: inhemska religioner 52 %, kristna 41 %, muslimer 7 %
  • Analfabetism: 40,8 % av befolkningen äldre än 15 år är analfabeter (2004)
  • Narkotika: På Madagaskar produceras illegal cannabis, mest för bruk inom landet, och landet är också genomfartsland för heroin.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Mänskliga rättigheter i Madagaskar 2010 Rapport grundad på Utrikesdepartementets bedömningar 2010
  2. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1155 
  3. ^ [1], Svenska dagbladets artikel den 14 mars 2009.
  4. ^ Borgia, Gaelle (1 augusti 2012). ”Madagascar sets presidential vote for May 8”. AFP. Arkiverad från originalet. http://www.webcitation.org/6A9xDGsU0. Läst 22 januari 2013. 
  5. ^ Windenergie für Madagaskar (tyska)
  6. ^ GEOLOGICAL VERSUS HUMAN CONTROLS ON LAVAKA FORMATION AND EXTREME EROSION IN MADAGASCAR (engelska)
  7. ^ wildmadagascar (engelska)
  8. ^ S.M. Goodman & J.P. Benstead. The Natural History of Madagascar. 2003, S. 153-157. ISBN 0-226-30307-1
  9. ^ David Quammen: Der Gesang des Dodo - Eine Reise durch die Evolution der Inselwelten. List Verlag, Berlin 2004, ISBN 3-548-60040-9, s. 55-56
  10. ^ http://www.so-rummet.se/kategorier/samhallskunskap/varldens-lander-samhallskunskap/afrika-samhallskunskap/fakta-om-madagaskar# 16/05-14
  11. ^ http://www.geografi.nu/madagaskar.php och http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Madagaskar/Ekonomi 17/05-14
  12. ^ http://www.globalis.se/Laender/Madagaskar och http://faktaommadagaskar.wordpress.com/ och http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Madagaskar/Ekonomi och http://www2.amnesty.se/ap.nsf/reportage/1BD980B2A02FED82C12579C60044E79C?opendocument 17/05-14
  13. ^ http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Madagaskar/Utrikeshandel 16/05-14
  14. ^ [a b c] Republique de Madagascar. 2007. Transfert de technologies et estimation des besoins prioritaires dans le cadre des changements climatiques. Bonn: Technology Transfer Clearing House, S. 87f; http://unfccc.int/ttclear/pdf/TNA/Madagascar/RAPPORT_TT.pdf (besökt 28 mars 2009).
  15. ^ Rabemananoro, Erick. 20 mars 2008. „Second souffle pour les chemins de fer de Madagascar“. http://go.worldbank.org/60Z784NTX0 (besökt 28 mars 2009).
  16. ^ Republique de Madagascar. 2007. Transfert de technologies et estimation des besoins prioritaires dans le cadre des changements climatiques. Bonn: Technology Transfer Clearing House, S. 89; http://unfccc.int/ttclear/pdf/TNA/Madagascar/RAPPORT_TT.pdf (besökt 28 mars 2009).
  17. ^ Hance, William A. 1958. „Transportation in Madagascar“. Geographical Review 48(1): 45-68, S. 53.
  18. ^ Andrianarisoa, Christian: „La voie maritime assure l’essentiel“, dans les media demain, 27 november 2005 .
  19. ^ [a b] Hance, William A. 1958. „Transportation in Madagascar“. Geographical Review 48(1): 45-68, S. 55f.
  20. ^ Shankar, Lekha J. „Fledgling airline plans flights to Bangkok“, The Nation (Thailand) 7 december 2005, http://www.nationmultimedia.com/2005/12/07/business/index.php?news=business_19352868.html.
  21. ^ ADEMA (utgivare). utan datum. „ADEMA - Aéroports de Madagascar - MOUVEMENTS COMMERCIAUX 2007“. http://www.adema.mg/index.php?page=mvts-commercaiux (besökt 29 mars 2009).
  22. ^ [a b] Françoise Raison-Jourde & Solofo Randrianja (2002): „La nation malgache au défi de l'ethnicité“, Paris: Éditions Karthala, s. 342.
  23. ^ International Telecommunication Union: „ICT Eye - Madagascar“, http://www.itu.int/ITU-D/icteye/DisplayCountry.aspx?countryId=144 (besökt 29 mars 2009).

Källor

Externa länkar


v • r
Länkar till relaterade artiklar
v • r
Afrika
v • r
Afrikanska unionen (AU)
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Madagaskar&oldid=39736487”