Madame Bovary
- För andra betydelser, se Madame Bovary (olika betydelser).
| Madame Bovary | |
Originalutgåvans omslag
|
|
| Författare | Gustave Flaubert |
|---|---|
| Originaltitel | Madame Bovary |
| Originalspråk | franska |
| Översättare | Ernst Lundquist (1883) Eva och Axel Ahlman (1928) Kjell R. G. Strömberg (1936) Bengt Söderbergh (1956) Allan B. Janzon (1959) Greta Åkerhielm (1960) Jakob Gunnarsson (1970) Gunilla Banck (1971) Anders Bodegård (2012) |
| Förlag | Revue de Paris (följetong) Michel Lévy Frères (bok) |
| Utgivningsår | 1856 (följetong) 1857 (bok) |
| Utgiven på svenska |
1883 |
| Typ | roman |
Madame Bovary (1856) är Gustave Flauberts första publicerade roman och anses av många kritiker vara ett mästerverk. Handlingen kretsar kring en doktors fru, Emma Bovary, som har sexuella affärer och lever bortom sina tillgångar som ett sätt att fly det banala och innehållsfattiga landsortlivet. Även om handlingen i sig är ganska simpel - till och med arketypisk - ligger romanens storhet i dess detaljer och gömda mönster. Flaubert var en notorisk perfektionist och hävdade alltid att han letade efter le mot juste ("det rätta ordet").
När romanen först publicerades i serieformat i Revue de Paris mellan 1 oktober och 15 december 1856 orsakade den stor skandal, och offentliga åklagare attackerade den för oanständighet. Rättegången, som hölls i januari 1857, gjorde berättelsen ökänd, så efter Flaubert frikändes den 7 februari 1857 blev Madame Bovary en bästsäljare när den publicerades i sin helhet för första gången i april 1857. Verket anses nu vara ett betydelsefullt verk inom realismens litteratur, samt en av de mest inflytelserika romaner som någonsin har skrivits.
Innehåll |
Synopsis [redigera]
Boken börjar med en ingående beskrivning av Charles Bovarys föräldrar, hur de träffas och varför de gifte sig. Därefter får vi följa Charles upp till mogen ålder och vet vid det laget att han är en inte alltför intressant person, ganska grå, ambitionsbefriad och modersstyrd. På moderns inrådan gifter han sig med en rik änka som, visar det sig, inte alls är särskilt rik. Medan han behandlar en rik godsägares benbrott, träffar han på bondens dotter Emma. Han inser först inte att han är förälskad i henne, men när änkan dör gifter han och Emma sig så fort sorgeåret är över.
Efter att nyhetens behag har falnat finner Emma sitt liv med Charles alldagligt och tråkigt. Till slut tar fantasierna över och hon realiserar de bilder av romantik, erotik och flärd som hon inhämtat via litteraturen. Charles å sin sida älskar Emma över allt annat, och ser inte det destruktiva mönster som hon ger sig in i. Emma skaffar sig älskare, först en rik jordägare, Rodolphe Boulanger och sedan advokatbiträdet Léon. Hon väver en väv av skulder och lögner som till slut kväver henne varefter hon begår självmord med hjälp av arsenik.
Bakgrund [redigera]
Romanens författare, Gustave Flaubert, föddes i Rouen 1821, son till en framgångsrik doktor. Bovary själv påbörjade en advokatsutbildning, men fick 1844, vid 23 års ålder, sitt första av sina så kallade "nervösa attacker" - konvulsioner och hallucinationer följt av koma - närmst epileptiskt, även om han aldrig diagnosticerades med det. Han var tvungen att avsluta sin advokatsutbildning och ägnade sig istället hängivet åt skrivandet.[1]
Efter en tid utomlands återvände han till Frankrike 1851 och började samma höst skriva på Madame Bovary - med inställningen att det skulle bli ett mästerverk. Det tog Flaubert fem år att avsluta Madame Bovary, trots ofta mer än 16 timmars arbete med den om dagen. Han valde att författa en oheroisk och medioker skildring av bylivet som en del av den framväxande bourgeoisien i det provinsiella Frankrike. Detta skulle göras genom den mest förutsägbara av handlingar: en medioker och nöjd man och en uttråkad och vacker fru, vars sökande efter romansen leder till hennes egen död.[1]
Romanens undertitel är Moeurs de province, ungefär "Provinsiella liv, vilket är viktigt för förståelsen av boken. Frankrike var ett land av kontraster: Parisbon till skillnad mot invånaren i det av Flaubert skildrade samhället skilde sig markant. Parisbon var allmänt sedd som en elegant, utbildad och cynisk människa jämfört med den sämre, trångsynta och avundsjuka provinsbon. Redan tidigare hade Balzac framställt dessa stereotyper, vilket Flaubert spann vidare på. När romanen författades gick Frankrike genom stora sociala förändringar, men genom att placera handlingen till långt från moderniteter under den gamla tidens sista år skapar Flaubert bilden av en långsamt döende värld.[1]
Stil [redigera]
Stilen som är kännetecknande för Madame Bovary är en med få dialoger och få långa tal. Det finns ingen uppenbar berättare, utan en röst som till synes kommer från ingenstans. Istället för långa och många dialoger beskrivs små detaljer in i minsta detalj, som det kända exemplet med Charles Bovarys hatt. Boken skulle imitera språket, rytmen, tonen och livsformen av bourgeoisien i det provinsiella Frankrike. Med hjälp av erotik, sentimentalitet och ironi skulle den bli prosaisk och opersonlig, vilket vidare betonades genom det klichéfyllda språket. Dessa kännetecken kom senare att influera många framgångsrika författare, som Zola, Joyce, Kafka och Sartre.[1]
Mottagande [redigera]
Romanen har länge ansetts vara en av de bästa romaner som någonsin skrivits, och har ofta beskrivits som ett "perfekt" stycke fiktion. Henry James skriver att "Madame Bovary innehar en perfektion som inte bara stämplar den, utan som får den att nästan stå helt ensam: den innehar en så överväldigande oåtkomlig självsäkerhet att den både väcker och utmanar omdömet."[2] Giorgio De Chirico konstaterade att, enligt hans egen åsikt, "sett till berättandet är Madame Bovary av Flaubert den mest perfekta boken."[3]
Tolkningar [redigera]
Man kan se Gustave Flauberts bok Madame Bovary som en uppgörelse eller en kamp mellan det vanliga, normala, tråkiga å ena sidan och det annorlunda, spännande, upphetsande å andra sidan. Emma är uppvuxen med romantisk litteratur, och hennes rosaskimrande drömmar om kärleken kontrasteras mot den grå vardagen i den lilla staden långt från Paris. Hon skaffar sig en karta över Paris och drömmer sig bort, medan hennes älskare och hennes make trivs där de är.
Madame Bovary har kallats den första naturalistiska romanen. Flaubert använder ett mycket poetiskt språk och det tog honom nästan fem år att med pedantisk noggrannhet plita ned alla detaljer. Flaubert beskriver människor och ting detaljerat och till synes neutralt, men han gör det på ett sätt som gör att vi kan ana oss till deras inre väsen. I början av boken beskrivs Charles Bovarys mössa så detaljerat att man exakt lär känna hans personlighet.
Romanen kan ses som en kritik mot den borgerliga medelklassen under andra kejsardömet för att ha övergett sina ideal från februarirevolutionen 1848. Flaubert åtalades för att med romanen ha sårat tukt och sedlighet, och åklagaren ansåg att romanen var en hyllning till otroheten. Flauberts försvarsadvokat övertygade dock rätten att romanen tvärtom var en moralisk berättelse.
Se även [redigera]
Referenser [redigera]
- ^ [a b c d] Flaubert, Gustave; Wall, Geoffrey (2003). ”Introduction”. Madame Bovary. Penguin Books. Sid. XVII-XXI. ISBN 978-0-14-044912-9
- ^ James, Henry (1914). Notes on Novelists. New York: Charles Scribner's Sons. Sid. 80. ”"Madame Bovary has a perfection that not only stamps it, but that makes it stand almost alone; it holds itself with such a supreme unapproachable assurance as both excites and defies judgment."”
- ^ Siniscalco, Carmine (1985). Incontro con Giorgio de Chirico. Matera–Ferrara: Edizioni La Bautta. Sid. 131–132. ”"from the narrative point of view, the most perfect book is Madame Bovary by Flaubert"” Se utdrag på Fondazionedechirico.org
Externa länkar [redigera]
Wikisource har originalverk relaterade till Madame Bovary
