Magellanpipare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Magellanpipare
Status i världen: Nära hotad[1]
Magellanic Plover.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Familj Pluvianellidae
Jehl, 1975
Släkte Pluvianellus
Gray,GR, 1846
Art Magellanpipare
P. socialis
Vetenskapligt namn
§ Pluvianellus socialis
Auktor G. R. Gray, 1846
Hitta fler artiklar om fåglar med

Magellanpipare (Pluvianellus socialis) är en sällsynt och unik vadare som förekommer i södra Sydamerika.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Länge placerades magellanpiparen tillsammans med piparna i familjen Charadriidae, men dess annorlunda ekologi indikerade att arten var distinkt, och DNA-studier visade att de istället är närmre besläktade med familjen slidnäbbar och att den också kanske borde placeras i denna familj.[2] Men än så länge placeras magellanpiparen i den egna familjen Pluvianellidae och tillsammans med tjockfotar och slidnäbbar utgör de den gemensamma underordningen Chionidi.[3][4][5]

Utbredning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Magellanpiparen häckar i stäppliknande biotoper i inlandet i Tierra del Fuego i södra Chile och Argentina vid färskvatten och brackvatten som sjöar och dammar men även i närheten av floder.[6][1] Den kan häcka ända upp på 1200 meter över havet men vanligtvis på lägre nivåer. Den genomför inga längre förflyttningar om vintern men flyttar till kusten eller större floder, främst till estuarier. Vissa flyttar längre norrut, så långt som till Valdeshalvön och ibland ända till den argentinska provinsen Buenos Aires.[7][1] Den har mycket sällsynt observerats på Falklandsöarna.[6]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Dess kroppsbyggnad och biotopval liknar roskarlarnas men den kan inte förväxlas med någon annan vadarfågel. Ovansidan och bröstet är ljusgrå och resten av undersidan är vit. Den har korta röda ben, svart näbb och röd iris. Juvenilen har gulaktiga ben och iris och fjäderdräkten är genomgående fjälligt grå. Dess läte är ett duvliknande coo.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Paren är territoriella och försvarar sitt revir och de ruvar äggen tillsammans. Honan lägger två stora ägg direkt på marken, men oftast överlever bara en unge. Magellanpiparen föder sina ungar genom att stöta upp föda som sparats i krävan, och detta är unikt bland vadarfåglarna.[7]

Den lever av små ryggradslösa djur som plockas från marken eller under stenar, likt roskarlarna. Det har observerats att den samlar maskar i näbben på samma sätt som lunnefåglarna. Vintertid utgör fjädermyggslarver huvudfödan och den födosöker då i mindre flockar.[1][8]

Status[redigera | redigera wikitext]

Världspopulationen uppskattas bestå av färre än 10.000 individer och den kategoriseras som (NT) av IUCN.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] BirdLife International 2012 Pluvianellus socialis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Paton, Tara (2003). ”RAG-1 sequences resolve phylogenetic relationships within charadriiform birds”. Molecular Phylogenetics & Evolution "29" (2): ss. 268–278. doi:10.1016/S1055-7903(03)00098-8. 
  3. ^ Christidis & Boles (2008) Systematics and Taxonomy of Australian Birds, CSIRO, Melbourne, sid:132
  4. ^ Paton, Tara A. & Baker, Allan J. (2006) Sequences from 14 mitochondrial genes provide a well-supported phylogeny of the Charadriiform birds congruent with the nuclear RAG-1 tree., Molecular Phylogenetics and Evolution, vol.39, nr.3, sid:657–667. doi:10.1016/j.ympev.2006.01.011 (HTML sammanfattning)
  5. ^ Paton, T.A.; Baker, A.J.; Groth, J.G. & Barrowclough, G.F.(2003) RAG-1 sequences resolve phylogenetic relationships within charadriiform birds., Molecular Phylogenetics and Evolution, vol.29, sid:268-278. doi:10.1016/S1055-7903(03)00098-8 (HTML sammanfattning)
  6. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  7. ^ [a b] Ferrari, Silvia (2003). ”Magellanic Plovers Pluvianellus socialis in southern Santa Cruz Province, Argentina”. Wader Study Group Bulletin "101": ss. 1–7. http://www.grupofalco.com.ar/pedefes/imberti_Chorlo_Ceniciento_en_Santa_Cruz__mail_.pdf. 
  8. ^ Kampf, Ruud (1996). ”A note on the feeding behaviour of Magellanic Plover Pluvianellus socialis”. Wader Study Group Bulletin "80": ss. 78.