Magnetisering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Magnetisering är en fysikalisk storhet definierad som magnetiskt dipolmoment per volymenhet. Permanenta magneter har magnetisering av sig själv, men i andra material är storheten en funktion av externa magnetfält. I allmänhet är magnetiseringen en vektorstorhet, vars riktning och magnitud kan variera genom en kropp.

Enheter[redigera | redigera wikitext]

Dipolmoment har i SI-systemet enheten A·m² och följaktligen har magnetisering enheten ampere per meter, samma enhet som det magnetiska H-fältet (fältstyrkan), som orsakas av fria strömmar. Magnetisering bidrar till B-fältet (flödestätheten) inuti materialet:

{\mathbf B} = \mu_0 ({\mathbf H} + {\mathbf M}),

där μ0 är den magnetiska konstanten.

Det är dock vanligt att se magnetisering uttryckt i enheten tesla, samma enhet som för B-fältet. Det är en annan konvention för storheten, som enligt internationell nomenklatur kallas intensitet av magnetisering med beteckning I och definition I0M:

{\mathbf B} = \mu_0 {\mathbf H} + {\mathbf I}.