Magnus Erikssons landslag

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Detalj ur handskriften

Magnus Erikssons landslag är Sveriges första riksomfattande lagsamling som trädde ikraft på 1350-talet. Konungabalken är en ofta citerad del av landslagen.

Före 1300-talet var landskapen de styrande vad gällde lagstiftning och hade sina egna landskapslagar. Under tiden närmast före 1350 blev även städernas egna lagar allt viktigare. En stark önskan att inordna hela riket under samma lagar blev allt tydligare och det blev Magnus Eriksson som genomförde det hela.

Under sin regering utfärdade Magnus ett stort antal stadgar, vilka bland annat avskaffade träldomen, sökte förhindra våldgästning och avgränsa den kungliga domsrätten. Tillsammans med valda delar av landskapslagarna kom dessa stadgar att utgöra stommen i den landslag som utarbetades på Magnus order. Han hade ytterligare motivation för sitt arbete med gemensam landslag. I egenskap av kyrkoprovins lydde landet redan under en gemensam kyrkolag och Norge hade redan fått en landslag genom försorg av Magnus morfars far, Magnus Lagaböter.

Konungabalken i landskapslagen blir ofta uppmärksammad. Den stadgar att kungen ska företa en eriksgata, och väljas med konungaval. Detta anses ha haft betydelse för riksdagens uppkomst.

Handskriften[redigera | redigera wikitext]

Magnus Erikssons landslag är bevarad i ett 90-tal handskrifter. Kungliga bibliotekets B 172 har daterats till mitten av 1430-talet. Den fick namnet ”Kalmarhandskriften” efter sin förvaringsplats i gymnasiebiblioteket i Kalmar på 1800-talet, men döptes om till ”Codex Aboensis” (Åbo-handskriften) då man har framkastat att den tillkom i Finland. Den senaste forskningen har dock visat att handskriften är skriven av en till namnet okänd man, verksam i Stockholm under åren 1423-1436. Han skrev också flera brev som finns bevarade. Handskriftens beställare var Bengt Jönsson (Oxenstierna), riksrådet och sedermera lagmannen i Uppland. I början av 1500-talet var handskriften i Finland för att vid slutet av seklet åter hamna i Sverige hos släkten Bielke. Efter olika turer skänktes den 1827 till skolbiblioteket i Kalmar och 1884 kom den genom byte till Kungliga biblioteket.


Handskriften har blivit berömd för sin rika utsmyckning. Den hör till de få fornsvenska handskrifter som är illustrerade och ingen annan har ett sådant överflöd av illustrationer. På handskriftens alla sidor finns små bilder placerade kring initialerna, tecknade med bläck och färgsatta huvudsakligen med rött och grönt. De föreställer ansikten, vissa med porträttlik karaktär, samt olika scenerier. Scenerna är ofta realistiskt framställda med detaljer hämtade ur dåtidens vardagsliv - en kulturhistorisk skattkälla. Vissa bilder har textanknytning, andra är skämtsamma med fantasifigurer och blandväsen. Vi förs även in i fablernas värld, som på ett allegoriskt sätt illustrerar lagtextens innebörd, ibland med en stark samhällskritisk udd. Den okände bildkonstnären hade en enastående förmåga att illustrera texten med realistiska, ofta kärnfulla och drastiska bilder i litet format.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]