Majolika

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Majolica)
Hoppa till: navigering, sök
Italienskt majolicafat från Castel Durante, omkring 1550-1570 (Musée des Beaux-Arts de Lille)
Florentinsk vas i mezzo-majolica, ca 1430

Majolika är tenn-(oftast även bly- ) glaserat lergods i starkeldsfärger som producerades sedan 1500-talet.

Namnet majolika härstammar troligtvis från ön Mallorca (enligt gammal italiensk stavning – Majolika). Denna ö var under 1300- och 1400-talen en stapelplats för spansk keramik, avsedd för vidarebefordran till städerna i Italien. Spanska fajanskärl skattades i Italien högt vid denna tid, och inspirerade av dessa började man här med anknytning till en inhemsk tradition att tillverka en typ av keramik som sedan kallades majolika.

De äldsta kärlen, med ofta ganska primitiv dekorteknik, brukar benämnas mezzo-majolika, för att kunna skilja dessa från dem som senare tillverkades av renässansens majolikamästare. Vissa anser inte mezzo-majolikan vara verklig majolika och begreppet oegentigt.[1]

Omkring 1470 börjar den italienska keramiken att allt tydligare skilja sig från de Spanska förlagorna. Det gotiska formspråket med lövverk och inskriptioner med gotiska minuskler tog upp dekorelement från renässansen som granatäppelmönster, rosetter, akantusslingor, arabesker och porträttbyster i samtidens stil. Runt 1500 blommade majolikakonsten ut i full blom. Från att tidigare främst bestått av albarellor (en sorts smala apotekskärl), kannor och krus började man nu skapa allt fler former, och alltmer påkostade föremål, samtidigt som färgprakten ökade. Utvecklingen gick efter två linjer: ornamental och figurisk.[2]


Den ornamentala kännetecknas främst av grotesker. I Faenza utvecklades stilen till en spröd växtornamentik med palmetter och lövverk av akantus, avslutade med maskaroner eller delfinkroppar, festonger, kransar och vaser. Höjdpunkten för stilen betecknas av Casa Pirottas verkstad i Faeza omkring 1525, där man använde tekniken "a berettino" - med en ljusblå tennglasyr i stället för en vit och utsparade motivet på en i mörkblått målad botten. I huset Medicis verkstad i Caffagiolo anknöt man till groteskstilen i Faenza.[2]

Urbino och Castel Durante blev centrum figurmåleriet, som anses representera höjdpunkten i majolikatillverkningen. Här lade man an på figurala scener med historiska och mytologiska motiv eller genrebilder. Bilden fick ofta täcka hela kärlens yta så att ormanetet helt försvann. Bland framstående kostner märks Nicola Pellipario som arbetade i Castel Durante, blanda annat hos sin son Guido Durantino Fontana, som senare öppnade verkstad i Urbino. Nicola Pellipario kom att utöva stort inflytande på målarna i sonens verksat, ssåon Francesco Xanto Avelli och Orazio Fontana. Bland andra kända majolikamålare i Urbinoskolan märks Francesco Durantino.[2]

I övriga italienska städer skapades ofta en medelväg mellan de båda skolorna.[2]

Omkring 1550 uppkom en motreaktion mot den färgstarka Urbinostilen och under inflytande från det kinesiska porslinet som via Venedig kommit till Italien, där Faenza kom att inta den ledande platsen. På vit tennglaserad botten utförde man en enkel dekor i blått och gult av enkla motiv med puttis, byster eller schematiska rankor, kallad stilo compendario. Omkring 1600 inträdde en viss stagnation och produktionen inriktades framför allt på export av vit majolika.[2]

Majolika utanför Italien[redigera | redigera wikitext]

Enligt vissa definitioner är endast det endast den italienska starkeldsfajansen som skall kallas majolika. De italienska verkstäderna fick dock väldigt stort inflytande under 1500-talet, och många av kopiorna med italienska arbetare är svåra att skilja från föremålen tillverkade i hemlandet.

En majolikaverkstad i Budapest, med italienska krukmakare som inkallats av Mathias Corvinus i slutet av 1400-talet är den äldsta majolikatillverkningen utanför Italien.[1]

I Saint-Porchaire i Frankrike främställdes omkring 1525-1560 blyglaserat lergods av en finkornig, nästan vit massa. Dekoren stansades och fylldes av måleri i svart, rött eller brunt. De mer påkostade kärlen utformades arkitektoniskt och pryddes med figural- eller groteskdekor. I Saint-Porchaire verkade även Bernhard Palissy, som kom att bli en nyskapare inom majolikakonsten med sina naturalistiska motiv.

Redan i början av 1500-talet hade enstaka försök med tennglasyr förekommit i Frankrike, främst av inflyttade Italienska keramiker, bland andra Girolamo dela Robbia. 1556 öppnade Sebastiano Griffo från Genua och Domenico Tardessir från Faenza en majolikaverkstad i Lyon. De flesta alster från dessa italienska verkstäder var dekorerade i Urbinostil. På 1580-talet tillkom verkstäder i Nantes, Nîmes och Nevers.

Även i Sydtyskland och Schweiz tillverkades kopior av italiensk majolika. Förutom den rena kopieringen av Italienska keramiken framställde tillkom den så kallade Hafnerkeramiken, reliefdekor med förlagor från kopparstick och träsnitt. Främst kakelplattor, men senare även kärl av olika slag.

Genom anabaptister, som 1526 tvingats lämna Schweiz spred sig den italienskinfluerade keramiken även till södra Mähren. Anabaptisternas antal ökade senare genom flyktingar från Tyskland, Tyrolen och Holland, senare även Italien. De äldsta kärlformerna visar på ett tydligt inflytande från den italienska keramiken i Faenza.

I slutet av 1800-talet var kopior av 1500-talets keramik moderna och även dessa och nyare kopior kallas ofta majolika, även om de ofta är tillverkade i fältspatporslin, Ironstone eller andra keramiska tekniker.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Keramik. Den europeiska keramiken från medeltiden till våra dagar, Erik Lassen s. 31
  2. ^ [a b c d e] Jan Durdík. ”Keramik (av D. Hejdová)”. Den stora antikvitetsboken. Stockholm: Tiden. Libris 9624622. ISBN 91-550-0509-8