Mandat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Mandat (av lat. mandatum) är i etymologisk mening ungefär liktydigt med uppdrag. I Sverige kallas de tillgängliga riksdagsplatserna i varje valkrets för mandat.

Ett mandat är en stol i en Riksdag. En person = Ett mandat = En stol av de 349 som finns att tillgå i Riksdagen.

Ett mandat kan vara imperativt, vilket innebär att den person som är vald är bunden att exakt följa de anvisningar dennes väljare givit. I sådana fall brukar det vara möjligt att återkalla mandatet och hålla nyval.

Ett mandatområde (NF-mandat) var ett område som vid första världskrigets slut som tidigare varit tyskkolonier eller osmanska områden. Dessa mandat ställdes under NF:s förvaltning med en segrarmakt från första världskriget som ansvarig. Målet var att förbereda områdena för självständighet.

Mandatet i rättslig mening[redigera | redigera wikitext]

Ett mandat är i juridisk mening ett uppdrag, ett avtal, varigenom en person förbinder sig att för en annans räkning utföra något av rättslig karaktär. Mandatet kan avse, att mandatarien (uppdragstagaren) ska utföra uppdraget i eget namn och således själv i stället för mandanten (uppdragsgivaren) träda i rättsförhållande till tredje man, och benämns i sådant fall mandat i egentlig mening; hit hör kommissionsavtalet, varav speditionsavtalet är en underkategori.

Men i modern rätt är det även möjligt, att uppdraget ska utföras icke bara för uppdragsgivarens räkning, utan även i uppdragsgivarens namn, så att personen omedelbart förvärvar de rättigheter och ikläder sig de förpliktelser, som kommer ur rättsärendet. Denna art, vilken var för den romerska rätten principiellt okänd, uppkommer genom mandatets förening med en fullmakt och kan kallas fullmaktsmandat (jfr Fullmakt). Det är detta, som egentligen avses i lagen (se Handelsbalken 18 kap.) liksom i de flesta främmande. Även beträffande mandat utan fullmakt (kommissionsavtal) anses mandanten omedelbart berättigad genom uppdragets utförande; särskilt brukar mandanten tillerkännas separationsrätt i mandatariens konkurs. I motsats till den romerska ger den nyare rätten mandatarien i regel anspråk på arvode.

Viktiga användningar av det rättsliga mandatet är bl.a. rättsförhållandet emellan ett bolag och dess styrelse samt firmateckningsrätten, av vilka anvisning och växel anses vara sammansatta.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]