Manifest Destiny

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den nationalromantiska målningen American progress av John Gast, 1872, föreställer Columbia ledande det amerikanska folket västerut, en allegorisk föreställning av Manifest Destiny.

Manifest Destiny, "Ett bestämt öde", (Ödets manifest) är ett begrepp som uttrycker övertygelsen att USA var förutbestämt att expandera västerut ända till Stilla Havet. Uttrycket användes första gången i mitten av 1800-talet, ofta för att uppmuntra amerikansk territoriell expansion. Uttrycket har även länkats till vit rasism, det vill säga att vita nybyggare, "anglosaxare", hade rätten att kolonisera och erövra områden på bekostnad av indianer.[1]

När det amerikanska inbördeskriget nått mot sitt slut år 1865 så hade inte mindre än 250 000 indianer tvingats flytta väster om Mississippi. Och när den första transkontinentala järnvägen var klar 1869, så utsattes indianerna (framförallt prärieindianerna) för allt starkare tryck öster respektive västerifrån. Med indianernas försämrade livssituation och järnvägens framfart, så skulle nybyggarnas antal mångdubblas, vilket också ledde till att bufflarna trängdes undan och minskade kraftigt i antal. Järnvägsbolagen började anställa buffeljägare som i sin tur skulle förse rallarna med buffelkött. Denna efterfrågan på buffelkött gjorde att upp till tre miljoner bufflar sköts varje år. Den mest kända buffeljägaren vid den här tiden var Wiliam Cody, känd som Buffalo Bill, som sköt inte mindre än 4000 bufflar.

Många amerikaner fascinerades av tanken att USA hade en speciell uppgift; att civilisera Nordamerika. Detta väckte visioner om den unga, friska amerikanska civilisationen som inte gick att stoppa förrän hela kontinenten ända till Stilla havet hade blivit civiliserad.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”ritter.tea.state.us Manifest Destiny Background” (på engelska). http://ritter.tea.state.tx.us/ssc/teks_and_taas/taas/review/objective1/pdf/manifest_destiny.pdf. Läst 27 februari 2010. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Hans Almgren, Börje Bergström (1996), Alla tiders historia B, s. 164-165.