Mannen på taket

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mannen på taket
Genre Action, thriller
Regissör Bo Widerberg
Producent Pelle Berglund
Manus Bo Widerberg
Baserad på Den vedervärdige mannen från Säffle av
Sjöwall/Wahlöö
Skådespelare Carl Gustaf Lindstedt
Sven Wollter
Thomas Hellberg
Håkan Serner
Eva Ramaeus
Originalmusik Björn J:son Lindh
Fotograf Per Källberg
Odd-Geir Sæther
Klippning Sylvia Ingemarsson
Bo Widerberg
Produktionsbolag Svensk Filmindustri
Svenska Filminstitutet
Distribution Svensk Filmindustri
Premiär
1 oktober 1976 (1976-10-01) (Sverige)



Speltid 110 minuter
Land  Sverige
Språk Svenska
Budget 3 900 000 SEK
IMDb SFDb

Mannen på taket är en svensk actionthrillerfilm från 1976, skriven och regisserad av Bo Widerberg. Filmen är baserad på Sjöwall/Wahlöös kriminalroman Den vedervärdige mannen från Säffle (1971).

Rollen som kriminalkommissarie Martin Beck spelas av Carl-Gustaf Lindstedt, kriminalinspektör Lennart Kollberg spelas av Sven Wollter, 1:e kriminalassistent Gunvald Larsson spelas av Thomas Hellberg och kriminalassistent Einar Rönn spelas av Håkan Serner.

Filmen tilldelades vid Guldbaggegalan 1977 en Guldbagge för Högsta kvalitetspoäng (Bästa film). Håkan Serner tilldelades vid samma gala en Guldbagge i kategorin Bästa skådespelare.

Handling[redigera | redigera wikitext]

En patient på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm blir en natt mördad på ett mycket brutalt sätt med en bajonett. Mannen var poliskommissarie Stig Nyman. Kriminalpolisen Einar Rönn som är förste man på plats från våldsroteln ringer sin kollega kriminalkommissarie Martin Beck, som startar en utredning tillsammans med Rönn. Under natten besöker de Nymans fru och son och meddelar att Nyman blivit mördad. Martin Beck besöker sedan Nymans tidigare arbetsplats, polisen i Klarakvarteren, där en kollega berättar om att Nyman var fåordig och att de yngre poliserna var rädda för honom. I polisarresten befinner sig samtidigt en ung man, spelad av Torbjörn Tännsjö, som klagar över hur han omhändertagits.[1]

Kollberg (Sven Wollter) ansluter under morgonen till gruppen och tar retoriskt upp frågan vem Nyman var och konstaterar att Nyman var en "sjuhelvetes dålig polis". Kollberg hade Nyman som befäl i det militära där Nyman var stamanställd och berättar att Nyman kallades "Den vedervärdige mannen från Säffle". Via Kollberg får Martin Beck och Einar Rönn reda på att Stig Nyman var en riktigt dålig och osympatisk polis som under sin levnadstid hade hunnit skaffa sig en hel del fiender. Beck, Rönn och Kollberg slår fast att motivet till mordet endast kan vara hämnd. De pratar om hur kårandan inom polisen gjort att Nyman sluppit åtgärder trots att många anmälningar mot honom gjorts. Martin Beck besöker sedan Nymans närmaste man inom polisen, Harald Hult, i dennes lägenhet.

Utredningen leder fram till att poliserna efter en granskning av en hög med JO-anmälningar får avgörande information. Det visar sig att en flera år gammal händelse ligger bakom mordet. Fredrik Melander redogör för händelsen där Maj Eriksson, Åke Erikssons fru, tio år tidigare som diabetiker (sockersjuk) blivit felaktigt satt i fyllecell och där dött. Nyman var ansvarig, men poliserna skyllde på varandra och fick bara en varning - Stig Nyman slapp påföljd.

Åke Eriksson genomgick en personlighetsförändring och anmälde Nyman till JO utan att något hände. Eriksson blev en extrem pedant vilket ledde till prickningar. Beck och Rönn åker ut till Åke Erikssons gamla föräldrar i Segeltorp som berättar om sonen och hur han blivit av med vårdnaden av dottern Malin som omhändertagits av barnvårdsnämnden. Fadern berättar att barnavårdsnämnden i samband med sin utredning kontaktat Åke Erikssons chefer, däribland Stig Nyman, som var hans chef inom polisen.

Åke Erikssons far berättar om sonens olika vapen vid kaffet och att han var en av kårens bästa skyttar. Det framgår att han har tunga vapen, bland annat ett amerikanskt automatgevär. Samtidigt ser man hur en man går upp på taket med vapnet – Åke Eriksson är mannen på taket i centrala Stockholm (Dalagatan 34). På Åke Erikssons pojkrum hittar Beck och Rönn ett korsord där Eriksson fyllt i Stig Nyman och Martin Beck samt ytterligare poliser med kors bakom namnen.

På Sabbatsbergs sjukhus åker poliskonstaplar iväg och passerar Eastmaninstitutet. De stannar för att kontrollera en felparkerad Volkswagen 1300 – Åke Erikssons bil. När konstapeln tittar på bilen skjuter Eriksson från taket och träffar polismannen. Eriksson skjuter en andra polis. Samtidigt anländer Kollberg och Larsson och tar sin tillflykt till institutet medan Eriksson fortsätter skjuta med automatgeväret. Larsson och Kollberg slår sig in i Eastmaninstitutet och ringer in larmet. Stockholms innerstad spärras av och en folksamling bildas på Odenplan.

När polischefen intendent Malm uppmanar Eriksson att ge sig svarar han med att prickskjuta ner en polisman. Polisens specialstyrkor försöker sedan oskadliggöra Eriksson, men misslyckas. Bland annat skjuter Eriksson en polisman som firats ner från en helikopter för att skjuta Eriksson. En annan helikopter beskjuts av Eriksson och störtar ner på Odenplan och fattar eld. Polischefen Malm funderar på att kalla in militären efter de misslyckade försöken. Eriksson skjuter sedan även Martin Beck som försökt ta sig upp på taket. Kollberg lyckas fira ner Beck med hjälp av rep samtidigt som Gunvald Larsson beslutar att gå upp för att oskadliggöra Eriksson och frågar efter frivilliga. En byggnadsarbetare som bor i huset anmäler sig och tas med upp tillsammans med Palmon Hult som anmält sig frivilligt. I filmens slutscen skjuter byggnadsarbetaren Eriksson och Hult slår till Eriksson som blir medvetslös. Filmen slutar med att kameran zoomar in Erikssons ansikte.

Rollista (i urval)[redigera | redigera wikitext]

Produktion[redigera | redigera wikitext]

"Det ligger två döda polismän i fontänen utanför Eastmaninstitutet", löd en replik i filmen.

Filmen bygger på Sjöwall/Wahlöös kriminalroman Den vedervärdige mannen från Säffle (1971). Filmen innehåller inslag av modern amerikansk action; till exempel havererar en Bell 206 Jet Ranger helikopter över ingången till en herrtoalett på Odenplan i centrala Stockholm. Inspelningen vid Odenplan gjordes med 3 000 statisterlångfredagen 1976, bland dem återfanns Jonas Almquist. Vraket ställdes senare upp på baldakinen till premiärbiografen. Bo Widerberg gillade inte teaterblod utan använde i denna film riktigt grisblod, som hämtats färskt från slakteriet. Totalt användes cirka åtta liter.

Martin Beck bor i Bagarmossen och i filmen ses han komma ut från Bagarmossens dåvarande tunnelbanestation ovan jord som fanns fram till 1994. Kollberg bor i närheten av tunnelbanestationen Skärmarbrink, men kör en Toyota till jobbet.

Kollberg och Larsson tar sin tillflykt till Eastmaninstitutet. "Det ligger två döda polismän i fontänen utanför Eastmaninstitutet", löd en replik i filmen. Eastmanfontänen skapades 1936 av konstnären Clarence Blum. Flickan som skriker på den förbipasserande buss 47 är Michaela Jolin. Bo Widerbergs son, Johan Widerberg, debuterar som baby i denna film. Han skulle senare medverka i ytterligare en Beck-film, Polismördaren.

Ronny Svensson som producerade specialutgåvan på DVD citerade Mannen på taket så här i samband med utgivningen: "Böckerna om Martin Beck har filmats flera gånger såväl utomlands som här i Sverige. Men det finns en bok som ingen har gett sig på att filma mer än en gång och det är Den vedervärdige mannen från Säffle. Den enkla förklaringen till det är att det är den boken som ligger till grund för Bo Widerbergs Mannen på taket och man kan aldrig göra om ett mästerverk!" (Det förtjänar dock att påpekas, att av de tio Beck-romanerna, så är det faktiskt bara Roseanna som har filmats mer än en gång.)

Filmen hade en budget på 3 900 000 kr. Den hade premiär 1 oktober 1976 på biografen Spegeln i Stockholm.

I augusti 2004 släpptes Mannen på taketDVD i en specialutgåva (2-disc). Under 2005 gavs det även ut en liten enklare version av filmen (1-disc). Filmen restaurerades inför utgivningen på DVD.

Den är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009).[2]

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Jag menar nog, allt inräknat, att 1 oktober 1976 blev ett meningsfullt märkesdatum i svensk filmhistoria. Det var dagen då Bo Widerberg bytte terräng, och dagen då den första svenska kriminalfilmen tog tvivlarna på sängen. [...] Förträffligheten i Widerbergs filmatisering sönderfaller i två hälfter. Den ena gäller thrillerns bakgrund och mänskliga landskap. Den andra gäller thrillern själv, med vad därtill hör av eruptioner och ond bråd död. [...] När såg vi en svensk deckarfilm med denna stegring, denna rytm, denna täthet ända ut i birollerna? Och, det skall tilläggas, denna mönstergilla kontroll över masscenerna? Svaret är aldrig. [...] Mannen på taket är en märkvärdigt spännande historia. Ändå är spänningen ingenting för fariséerna att gotta sig i. När mördaren i finalscenen ligger död framför oss med sina maskingevär är det inte en social revansch vi bevittnar utan ett kausalsammanhang och ett mänskligt konstaterande. Han var som du. Åtminstone från starten.
Jurgen Schildt, i Aftonbladet den 2 oktober 1976.[3]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

  • Guldbaggen 1977 för Högsta kvalitetspoäng
  • Guldbaggen 1977 till Håkan Serner för Bästa skådespelare

Litterär skylt[redigera | redigera wikitext]

En litterär skylt finns sedan 1992 uppsatt på Dalagatan 34 i Stockholm med ett citat ur Den vedervärdige mannen från Säffle:[4]

Det här är Gunvald Larsson. I fastigheten Dalagatan trettiofyra finns nu en vansinnig människa, som skjuter från taket eller översta våningen med ett automatgevär. Det ligger två döda poliser framför Eastmaninstitutet. Slå larm i alla innerstadsdistrikt.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk filmdatabas om Mannen på taket (rollista)
  2. ^ Gradvall et al 2009, nr. 455
  3. ^ ”Pressreaktion Svensk filmografi”. Svensk Filmdatabas. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4982&type=MOVIE&iv=Comments. Läst 16 september 2012. 
  4. ^ Székely, Vera (2001). Nya vägvisaren till Litterära skyltar i Stockholm. Stockholm: Stockholms kulturförvaltning. sid. 80-81 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]