Grön mantella

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Mantella viridis)
Grön mantella
Status i världen: Starkt hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassGroddjur
Amphibia
OrdningStjärtlösa groddjur
Anura
FamiljMantellidae
UnderfamiljMantellinae
SläkteMantella
ArtGrön mantella
M. viridis
Vetenskapligt namn
§ Mantella viridis
AuktorPintak & Böhme, 1988
Hitta fler artiklar om djur med

Grön mantella (Mantella viridis) är en groda som tillhör familjen Mantellidae och finns på Madagaskar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Huvud, rygg, bakre delen av sidorna och ovansidan av benen är gröna till gulaktiga. Främre delen av sidorna, undersidan av benen och buken är svarta, buken dessutom med blåaktiga fläckar. På huvudet har den en ljus sidostrimma från nosspetsen bakåt längs undersidan av det svarta fältet på sidan. Strupen har en tydlig, U-skapad markering. Längden är 2,2 till 2,7cm för hannar, 2,7 till 3 cm för honor, vilket gör den till en av de största mentellorna.[2] Individer med samma utseende och mönster frånsett att den gröna färgen är ersatt med röd har påträffats i vissa områden, men man vet ännu inte om det är en färgvaritet eller en ny art.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten finns på ett flertal mindre lokaler i nordligaste Madagaskar.[1]

Vanor[redigera | redigera wikitext]

Den gröna mantellan lever i torrare skog i karstlandskap, speciellt i närheten av vattendrag. Den kan även förekomma i bearbetade biotoper, som exempelvis mangoplantager, men kräver skugga och skyddande vegetation.[1] I fångenskap har man konstaterat att den både tar småinsekter som fruktflugor och större sådana som syrsor.[3] Lätet består av en serie snabba klickljud. Likt andra mantellor parar den sig på land och lägger äggen på marken nära tillfälliga rännilar och bäckar, dit de nykläckta ynglen tar sig för den fortsatta utvecklingen.[2]

Som alla mantellor har den gröna mantellan flera giftiga alkaloider i sitt hudsekret.[4]

Status[redigera | redigera wikitext]

Den gröna mantellan är klassificerad som starkt hotad ("EN", underklassificering "B1ab(iii)") av IUCN och populationen minskar. Visserligen är grodan vanlig där den lever, men lokalerna är mycket små. Främsta hoten är skogsbränder, skogsavverkning samt betningstryck från boskap. Insamling som sällskapsdjur är även det ett hot, även om detta har minskat betydligt på senare tid.[1] Som för de flesta andra mantellor är det av bevarandeskäl förbjudet att införa vildfångade individer av arten till EU.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Mantella viridis IUCN (2008). Auktorer: Franco Andreone, Christopher Raxworthy, Miguel Vences (engelska) Läst 2009-12-18
  2. ^ [a b] Miguel Vences och Frank Glaw, Amsterdamuniversitetet (2000-12-13; uppdaterad 2009-05-06). Mantella viridis (på engelska). AmphibiaWeb, University of California. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121005104921/http://amphibiaweb.org/cgi-bin/amphib_query?query_src=aw_search_index&table=amphib&special=one_record&where-genus=Mantella&where-species=viridis. Läst 18 december 2009. 
  3. ^ [a b] Devin Edmonds (2006). ”Mantella - Poison Frogs of Madagascar” (på engelska). Amphibiancare.com. http://mantella.amphibiancare.com/species/mantella_viridis.html. Läst 18 december 2009. 
  4. ^ Marta Andriantsiferana et al. (Augusti 2005). ”New Lipophilic Alkaloids from Mantella frogs collected in Madagascar” (på engelska) ( PDF). NAPRECA (Natural Product Research Network for Eastern and Central Africa). Arkiverad från originalet den 10 mars 2020. https://web.archive.org/web/20200310150226/https://profiles.uonbi.ac.ke/sderese/files/s-169-186-andriantsiferana.pdf. Läst 15 december 2009. 
  5. ^ ”Förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen (Ändring nr 100 (95 blad) till TFH V:1)”. Tullverket. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304231229/http://www.nodrugs.se/download/18.6edda07011f9252a5a980004422/andring100.pdf. Läst 18 december 2009.