Marcus Annæus Lucanus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Marcus Annæus Lucanus, född 3 november 39 e.Kr. i Cordoba i Hispania Baetica, nuvarande Spanien, död 30 april 65 i Rom, var en romersk skald, sonson till Seneca d.ä. och brorson till Seneca d.y.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Förmodligen på Seneca d.y.:s förord blev han efter studier i Rom och Aten av Nero befordrad till statsämbete och upptagen bland kejsarens förtrogna. Han bibehöll sig dock inte länge i Neros gunst, vare sig till följd av den kejserlige dilettantens avundsjuka eller genom eget förvållande och blev så oppositionsman. Som deltagare i Pisos sammansvärjning blev han av kejsaren tvungen att ta livet av sig år 65.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Lucanus författade flera arbeten (mest dikter), men bara ett finns i behåll, nämligen det ofullbordade skaldestycket Pharsalia, som behandlar det medborgerliga kriget emellan Caesar och Pompejus. Det omfattar tio böcker och innehåller krigets historia till Caesars belägring i Alexandria. Arbetet, författat med Livius verk som källa, äger historiskt värde i sina enskildheter, men skalden har särskilt i böckerna från den fjärde ställt sig på en ensidig partiståndpunkt, i det att han låtit Pompejus gälla som målsman för Roms frihet.

Ämnet är retoriskt behandlat enligt tidens smak, och framställningen är kraftig, men starkt färglagd, stundom patetisk, och rik på beskrivningar, i vilka det rätta måttet inte alltid är iakttaget. Dikten, vid vilken sista handen inte är lagd, blev populär väl mest för sin republikanska hållning och lästes flitigt, även under medeltiden.

Källor[redigera | redigera wikitext]