Marcus Aurelius

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Byst av Marcus Aurelius på Glyptothek i München.

Marcus Aurelius, egentligen Marcus Annius Verus, adopterad som Marcus Aelius Aurelius Verus, blev kejsare som Imperator Caesar Marcus Aurelius Antoninus Augustus, född 26 april 121 i Rom, död 17 mars 180 nära Sirmium, var romersk kejsare från 7 mars 161 till sin död. Känd som stoicistisk tänkare. Han medregerade först med sin adoptivbror Lucius Verus från 161 till 169 och sedan med sin son Commodus mellan 177 och 180. Hade åtta söner och sex döttrar. Commodus efterträdde honom.[1]

Marcus Aurelius ryttarstaty är den enda bevarade antika ryttarstatyn. Detta beror på att man under lång tid trodde att statyn föreställde Konstantin den store, den förste kristne kejsaren. Den stod tidigare på Kapitolieplatsen i Rom, men är numera ersatt med en kopia. Originalet finns att se på angränsande Palazzo dei Conservatori.[källa behövs]

Vägen till makten[redigera | redigera wikitext]

Hans familj kom ursprungligen från Ucubi i närheten av Córdoba i Baetica. Släkten hade blivit rik på olivolja och dessutom politiskt framgångsrik. Både farfadern och morfadern hade varit konsuler och faderns syster gifte sig med Antoninus Pius. När Marcus var tre år gammal dog fadern.[2]

Redan som mycket ung väckte han Hadrianus intresse. När han var sex år gammal gjorde Hadrianus honom till riddare. När han var sexton år kastades han in det politiska livets rampljus; han förlovades på Hadrinus initiativ med dottern till Lucius Ceionius Commodus som Hadrianus sedan adopterade. När Lucius Ceionius Commodus sedan dog blev Antoninus den nye efterträdaren och adopterade Commodus båda söner: Marcus och den biologiske son som skulle bli Lucius Verus.[3]

Marcus fick tidigt hjälpa Antoninus att styra riket. 139 fick han titeln Caesar och han blev konsul när han bara var 18 år gammal. Antoninus beslutade sig för att gifta bort sin dotter, Annia Galeria Faustina d.y., till Marcus och avbröt därför Marcus förlovning. Marcus gifte sig med Faustina d.y. 145. Giftermålet kom att resultera i 14 barn.[3] När Antoninus dog rådde det ingen tvekan om att han ville se Marcus som ensam kejsare. Marcus Aurelius övertalade dock senaten att ge Lucius kejsartitlarna Caesar och Augustus och lät praetorianerna utropa båda till imperator. Beslutet kan ha motiverats av att Marcus ville ägna sig åt sina filosofiska intressen.[4]

Som kejsare[redigera | redigera wikitext]

Han förbättrade kvinnans ställning och såg till att barn och slavar fick rättsskydd.

Krig mot parther och germaner[redigera | redigera wikitext]

Endast fyra av Marcus tjugo år vid makten skulle vara utan krig. Den gamla konflikten kring Armenien blossade åter upp; år 161 invaderade partherna det romerska protektoratet. Det bestämdes att Lucius Verus skulle åka österut för att ta saken i egna händer. 166 återvände Verus och bröderna hyllades på Verus' initiativ tillsammans i Rom.[5] Med sig hem hade soldaterna tagit pesten, vilket ledde till en förödande epidemi 167 och nya utbrott under de kommande tio åren.[5]

År 166 började en serie av germanska angrepp över Donau. Kejsarna åkte tillsammans för att försvara riket men när de kom fram till fronten var stridigheterna över. Lucius Verus dog i början av år 169 i Altium i sviterna av slaganfall.[6] Aurelius återvände till Rom för att begrava sin bror men var redan 169 på väg till fronten igen. De följande fem åren ledde han strider mot quader och markomanner. 170 invaderade dessa folk norditalien och belägrade Aquileia för att sedan börja drivas tillbaka följande år. Kriget blev utdraget och blodigt och utkämpades ofta i hård terräng. Det var i denna miljö som Aurelius började författa sin Meditationer.[7]

Upproret i Syrien[redigera | redigera wikitext]

Provinsen Syrien.

Våren 175 fick Aurelius besked om att guvernören i Syrien, Gaius Avidius Cassius, ledde ett uppror mot honom. Cassius hade varit till stor nytta under kriget mot Partien och hade därför fått förtroendet att styra i öst medan Aurelius stred mot germanerna. Upproret berodde troligtvis på ett falskt rykte om att kejsaren var död och det verkar inte troligt att Cassius hade för avsikt att inleda ett uppror mot sin kejsare. Men då han redan blivit utropad till kejsare av sina trupper fanns ingen återvändo. Upproret gick till en början bra, han fick snabbt över Aegyptus på sin sida. Men när Aurelius lojala soldater mördade honom dog upproret ut.[8]

Efter upproret lät Aurelius, för att förhindra nya uppror, tillkännage att hans son Commodus var medregent och skulle ärva riket. Sedan återvände han för att fortsätta kriget mot germanerna. 23 december 176 hyllades han som segrare men kriget tog fart igen mot slutet av 178. 179 var man åter i hårda strider med quaderna.[9] Aurelius hade då varit sjuk länge och hade buksmärtor och andningsproblem, troligen någon sorts cancer. De sista åren gick han på drogen theriac som innehöll bland annat opium. 17 mars 180 avled han av sin sjukdom i Sirmium.[9]

Svenska översättningar av Ta eis heautón[redigera | redigera wikitext]

  • Den romerske keisarens Marci Aurelii Antonini Betraktelser öfwer sig sielf ... (översättning Christopher Manderström, Stockholm, 1755)
  • Själfbetraktelser (översättning E. Weer (dvs. Ellen Wester), Bonnier, 1911)
  • Självbetraktelser (översättning av Ellen Wester, reviderad av Vera Silverstolpe, Forum, 1967)

Marcus Aurelius i nutida kultur[redigera | redigera wikitext]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

Filmer[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 112
  2. ^ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 113-114
  3. ^ [a b] Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 114
  4. ^ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 114-115
  5. ^ [a b] Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 115-116
  6. ^ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 116
  7. ^ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 116-117
  8. ^ Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 117-118
  9. ^ [a b] Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 118


Företrädare:
Antoninus Pius
Romersk kejsare
161180
med Lucius Verus 161–169
och Commodus (176-192)
Efterträdare:
Commodus