Marcus Junius Brutus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Marcus Junius Brutus.

Brutus, egentligen Marcus Junius Brutus, född 85 f.Kr., död 23 oktober 42 f.Kr., var en romersk senator och statsman. Han är kanske mest känd för att ha deltagit i mordet på Julius Caesar 44 f.Kr; Brutus begick självmord två år senare i Filippi.

Brutus, vars mor Servilia var älskarinna till Caesar, behandlades mer eller mindre som en son av Caesar. Dock valde Brutus att fly Rom tillsammans med Pompejus-falangen, vilken bland annat Brutus morbror Cato samt Scipio tillhörde, när konflikten mellan Pompejus och Caesar mynnade ut i öppet inbördeskrig. Pompejus män flydde till Grekland, där Pompejus samlade ihop en stor armé som var mer än tre gånger så stor som Caesars egna. Till sist möttes Caesar och Pompejus i en vinna-eller-försvinna-strid som Caesar vann.

Efter det gick Brutus och Cicero självmant över till Caesar och bad om nåd. Caesar benådade dem båda och lät dem återvända till Rom. Anledningen till detta var inte enbart Caesars respekt och uppskattning av dem båda; det var även ett politiskt motiv. Brutus och Cicero kom nu att stå i djup skuld till Caesar, vilket var mycket användbart i senaten. Brutus hade dock moraliska problem med Caesars diktatoriska makt. Han var republikens vän, inte diktaturens. Detta visste Caesar, men han ville ändå ha Brutus på sin sida. Rykten spred sig dock om att Brutus var ute efter att mörda Caesar, vilket inte gjorde Caesar speciellt glad. Han "erbjöd" Brutus flera tjänster utanför Rom, till exempel som ansvarig för skattepolitik och handelspolitik i Grekland/Makedonien. Detta var ett drag för att få bort Brutus från maktens centrum. Brutus, som förnekade alla rykten, insåg att Caesar ville ha bort honom när denne insisterade på att Brutus skulle åka. Hans lojalitet till Caesar försvann och snart tog han kontakt med Tillius Cimber och Cassius.

Den 15 mars 44 f.Kr. mördade Brutus tillsammans med en grupp senatorer Caesar. Enligt vissa källor, däribland Suetonius (De Vita Caesarum, Liber I Divus Iulius, LXXXII), skall Julius Caesars sista ord ha varit " και συ, τεκνον?" (Kai sy, teknon?, "Även du, mitt barn?")., när han segnade ner vid foten av en staty av Pompejus efter att ha tagit emot 23 dolkstygn. I William Shakespeares tragedi Julius Caesar omvandlades dessa ord till citatet "Et tu, Brute?"; ("Även du, Brutus?"). Citatet har inom västerländsk kultur kommit att bli en populär fras för att beskriva förräderi.

Cassius motivering till att Brutus skulle mörda Caesar, var att mordet aldrig skulle accepterats av folket om det inte varit Brutus som legat bakom det. Dessutom sades det att Brutus härstammade från den man som fördrev tyrannin från Rom och skapade på så sätt republiken Rom. Många ansåg av den anledningen att han måste fullgöra sin plikt som hans förfader enligt det romerska synsättet fört vidare till honom. Plikten anses av många kända forskare i området som en stark anledning till att Brutus faktiskt genomförde mordet.