Maria Christina Bruhn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Maria Christina Bruhn, född 1732 i Stockholm, död i oktober 1802 i Stockholm, var en svensk uppfinnare. Bruhn uppfann ett eld- och vattentätt material som länge användes av svenska armén att förvara krut i. Hon var Sveriges första kvinnliga patenterade uppfinnare.[källa behövs]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bruhn var dotter till bokhållare Johan Bruhn och Inga Christina. Vid faderns död 1742 fick modern tillstånd av kommerskollegiet att driva tapetmakeri, och vid moderns död 1751 övertog Maria Christina Bruhn tapetmakeriet och försörjde sina två systrar. Hon var inte rik men betalade brännvinsavgift och höll sig med både dräng och assistent. Hennes syster Inga gifte sig 1766 med stadsingenjören Hieronimus van der Burg, som var personligt bekant med professorn i artillerivetenskap, Nils Lindblom.

Efter Gustav III:s tronbestigning utlystes år 1773 en tävling med en belöning på 6000 riksdaler (cirka 150 000 kronor i 2015 års penningvärde) åt den som lyckades framta en säker metod eller emballage som kunde användas för en s.k. kardus, laggkärl. Dessa användes i den samtida krigsföringen för att förvara drivmedel, normalt krut, till artillerivapen. Uppfinningsbidragen skulle anmälas för Kungliga Vetenskapliga Akademien (KVA).

Bland dem som anmälde sina uppfinningar fanns kunglige Generalmajor och generalfälttygmästare artillerigeneral Reinhold von Anrep. Hans metod att med fernissning skydda karduserna mot fukt och hetta klarade dock inte testet och avvisades. Maria Christina Bruhn anmälde sitt bidrag för akademien 2 mars 1774. Hon hade arbetat fram sin lösning under sitt arbete med preparerandet av fernissor, färgblandning och måleri i sin verkstad: i ett brev till akademien från 1783 uppgav hon att hon ofta experimenterade under sitt arbete. Tapetmakare använde sig ibland av kardusmaterial i sitt arbete vid denna tid. Det material hon hade framställt för karduser var okänsligt för både eld och vatten. De var liksom von Anreps fernissade, men deras väv var finare och bestod av qvinett, medan von Anreps bestod av vävtyg, och lämnade därför mindre glödrester. Hennes bidrag passerade testet och bedömdes som lämpligt för sitt syfte som karduser. Hennes bidrag bedömdes som de effektivaste och minst kostsamma karduserna. Det blev trots detta von Anreps bidrag som accepterades, sedan man vid ett nytt provtest ansåg att dennes bidrag hade fungerat bättre än förut.

I oktober 1783 offentliggjorde akademien i Stockholms Posten att priset för tävlningen hade delats ut till major P G Wagenfelt. Hans bidrag var en kardus av fernissad qvinett. Detta var samma uppfinning som Maria Christina Bruhn hade lagt fram 1774 och hon anmälde saken, som blev föremål för utredning av professorn i artillerivetenskap, Nils Lindblom. Sedan denne vägrade avge en bestämd uppfattning, anmälde hon saken direkt till KVA. Vid en ny utredning framkom att von Anreps bidrag var och förblev misslyckade och att det i själva verket hela tiden hade varit Bruhns bidrag man hade använt sig av, ett bidrag som nu Wagenfelt hade blivit belönad för snarare än uppfinnaren Bruhn själv. Inom KVA fanns ett motstånd mot att acceptera Bruhn som uppfinnare av ett vinnande bidrag på grund av hennes kön. Resonemanget var att om det fungerade, så kunde det inte vara Bruhn som uppfunnit det, och var Bruhn verkligen uppfinnaren, så kunde det inte fungera. Motståndet handlade i detta fall också om att en kvinna hade vunnit i konkurrens med manliga medtävlande och följaktligen var överlägsen dem vid jämförelse, något som under denna tid inte betraktades som vetenskapligt logiskt. Bruhns uppfinning användes i många år av armén utan att hon var känd som dess upphovsmakare.

När KVA slutligen år 1786, tolv år efter att Bruhn hade lämnat in sitt bidrag, lägger fram saken för Krigsexpeditionen (även kallad Krigscollegiet), erkänns slutligen Maria Christina Bruhn som det qvinettkardusens uppfinnare. Hon erkänns därmed också som tävlingens segrare och tillerkänns belöningen. Innan belöningen slutligen tillföll henne, sänktes den dock från det utlovade 6000 riksdalerna till 166 riksdaler och 32 skilling.

Belöningen var tillräklig för att Bruhn skulle kunna stänga sitt tapetmakteri och leva på inkomsten från belöningen. Hon levde därefter som privatperson tillsammans med en av sina systrar på Katarina Norra. När inkomsten från vinstsumman tog slut levde hon på det underhåll som tillkom henne i egenskap av före detta manufakturidkare. Den var dock inte stor. I mantalslängden från år 1800 beskrivs hon som utfattig.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]