Alpmurmeldjur
| Alpmurmeldjur Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Familj | Ekorrfamiljen Sciuridae |
| Släkte | Murmeldjur Marmota |
| Art | Alpmurmeldjur M. marmota |
| Vetenskapligt namn | |
| § Marmota marmota | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde | |
 Unga alpmurmeldjur. | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Alpmurmeldjur, eller enbart murmeldjur, (Marmota marmota) är ett däggdjur i ordningen gnagare som tillhör släktet murmeldjur.
Kännetecken[redigera | redigera wikitext]
Djuret blir 63 till 73 centimeter långt och har en svans med en längd på 13 till 16 centimeter.[2] Höjden vid skuldrorna är omkring 18 centimeter.[3] Det väger mellan 5,5 och 7,5 kilogram på hösten, medan vikten efter vinterdvalan har sjunkit till mellan 2,8 och 3,3 kilogram[2]. Hanarna väger något mer än honorna.[3] Den täta pälsen varierar mellan beige, gulbrun till mörkgrå. Huvud och nacke är vita, medan svansen har en svart spets. Kroppen är satt med korta ben.[3][4] Tårna är försedda med klor, utom på framfötternas tummar, som i stället har naglar. Tänderna är orangegula.[3]
Utbredning[redigera | redigera wikitext]
Alpmurmeldjuret utbreder sig i Alperna, Schwarzwald, Jurabergen, Vogeserna, Centralmassivet, Pyrenéerna och Karpaterna.[1]
Ekologi[redigera | redigera wikitext]
Alpmurmeldjuret lever i grupper om 15 till 20 individer, bestående av ett monogamt alfapar och en stor del av dess avkommor. Individerna är mycket vänliga mot varandra, och hälsar varandra genom att gnida nosarna mot varandra. Djuren, speciellt den dominanta honan, är emellertid mycket aggressiva mot utomstående.[3]
Som habitat föredrar alpmurmeldjuret alpina ängar och gräsmarker[1], gärna på branta, klippiga sydsluttningar[5], vanligtvis på höjder mellan 1 200 och 3 000 m[1] (det vill säga ovan trädgränsen[3]). Där gräver de ett stort, underjordiskt system av gångar som bland annat innefattar en stor kammare, avsedd för vintersömn.[3] Systemet, som kan nedärvas av många generationer[3] är utgrävt i väldränerad jord eller klippterräng[1][2].
Alpmurmeldjuret är snabbt på korta distanser; på längre sträckor är det dock långsamt jämfört med snabblöpare som bland annat harar.[6] Det sätter sig ofta i upprätt ställning på bakdelen för att se sig omkring. När fara hotar varnar det sina artfränder med visslingar.[2] Det är vanligt att de vilar utbredda på magen på stenar, inte, som man kan förmoda, för att sola, utan tvärtom för att svalka sig – djuren är mycket värmekänsliga.[6] Dess föda utgörs av olika gräs, halvgräs och örter.[1]
Vintersömn[redigera | redigera wikitext]
Vintervistet, som oftast hyser ett flertal individer, är rymligt och känns igen på att ingångshålet är igenstoppat med hö och gräs. Från den igenstoppade mynningen leder en lång, delvis förgrenad gång, mellan 2,5 och 3 m lång, in till hålan, där djuren bäddat åt sig med torrt hö, som de tidigare har burit in i sovkammaren.[3][5] Vinterdvalan varar mellan 6 och 9 månader.[5][4] Under denna kan kroppstemperaturen sjunka ner till 5º C[5] och andningen till mellan 2 och 3 andetag per minut. Det är dock vanligt att djuren tillfälligtvis vaknar till ett kort tag, för att på det sättet hålla temperaturen uppe i vintervistet.[3]
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
Parningen sker strax efter djuren kommer fram ur vintersömnen. Den sker dock inte varje år, utan beror på hur pass mycket den dominanta honan (som är det enda hondjur som parar sig) väger efter vintersömnen.[3] Efter en dräktighet på 33 till 34 dygn föder honan mellan 1 och 7[3] (vanligen 2 till 6[4]) nakna och blinda ungar, som normalt väger omkring 30 g vardera. Ungarna utvecklas snabbt, och har tredubblat sin vikt efter tre veckor. De är avvanda efter ungefär 40 dygn, då de lämnar boet för första gången.[6] Djuren blir könsmogna vid två års ålder, och lever i 15 till 18 år.[3]
Förhållande till människor[redigera | redigera wikitext]
Alpmurmeldjuret jagades tidigare för sitt kött och sin päls och deras fett användes inom folkmedicinen.[1]
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g] Cassola, F. 2016 Marmota marmota (på engelska). Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 oktober 2022.
- ^ [a b c d] ”Alpine marmot” (på engelska). WASA (World Association of Zoos and Aquariums). Arkiverad från originalet den 11 april 2013. https://web.archive.org/web/20130411024052/http://www.waza.org/en/zoo/visit-the-zoo/rodents-and-hares/marmota-marmota. Läst 18 oktober 2017.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m] Johanna Landeryou (1999). ”Marmota marmota alpine marmot” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.org/accounts/Marmota_marmota/. Läst 17 oktober 2017.
- ^ [a b c] ”Alpine Marmot (Marmota marmota)” (på engelska). Comparative Mammalian Brain Collections. Arkiverad från originalet den 27 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171027025659/http://neurosciencelibrary.org/specimens/rodentia/marmot/index.html. Läst 21 oktober 2017.
- ^ [a b c d] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 85-86. ISBN 91-46-16576-2
- ^ [a b c] Walter Arnold (1999) (på tyska) (PDF, 2,66 MB). Allgemeine Biologie und Lebensweise des Alpenmurmeltieres (Marmota marmota). Biologiezentrum, Linz. http://www.landesmuseum.at/pdf_frei_remote/STAPFIA_0063_0001-0020.pdf. Läst 18 oktober 2017
|