Masspsykos

Masspsykos, även kallat masshysteri, mer eller mindre abnorm yttring av kollektivt själsliv. Att en människomassa kan betraktas som en psykologisk enhet, ett slags kollektiv personlighet, är en uppfattning, som allmänt erkänns av psykologer, vilka skildrat de massrörelser, masspsykoser, betingade av skräck, hänförelse eller extas, som plötsligt, under vissa yttre inflytelser, kan gripa tusentals människor på samma sätt, som motsvarande känslor griper individen.

Nyckeln till förståndet av masspsykoserna, antingen de uppenbarar sig som psykiska epidemier, präglade av religiös fanatism, eller som folkrörelser av politisk eller krigisk natur (krigspsykoser), skänker oss studiet av massan som kollektiv personlighet. Denna befinner sig på ett outvecklat, ofullgånget och mera primitivt stadium än de individers, av vilka den är sammansatt. Detta framgår otvetydigt, när vi beaktar massans intelligens, och än mer, när vi iakttar massans moral. Någon uppfattning av moraliska värden kan man knappast tillerkänna massan; den följer blint de starkaste intressena, de våldsammaste vindkasten, och dess flöjel rör sig hinsides uppfattningen om gott och ont. Endast på detta sätt kan man förstå de blodiga dåd, begångna av en rasande människomassa, vilka fyller revolutionernas historia under föregående århundraden och på senare tid.

Med den kollektiva personlighetens psykiska ofullkomlighet och primitiva art sammanhänger den viktigaste egenskapen i massornas själsliv, benägenheten för efterapning och suggestion. Härpå beror en mängd likheter mellan de fenomen vi iakttar hos en människomassa, som sammanhålles av den suggestiva makten i en hänförande idé, och de animala massfenomen, som bringar ett djursamhälle, en svärm getingar eller en tusenhövdad flock av flyttfåglar till enhetliga rörelser, angrepp eller flykt, mot ett gemensamt mål. Masspsykosen återför i själva verket människorna till en mera primitiv form av tillvaro, och suggestionen förtränger såväl känslornas som intelligensens synvidd till området av en enda starkt affektbetonad föreställning (monoideism).

En av de viktigaste formerna av masspsykos är krigshysterin, och man har sett hur denna under världskrigen förblindade människors uppfattning och tillintetgjorde såväl känsla som sunt omdöme, ett otvetydigt belägg för riktigheten av nyssnämnda antagande om suggestionens massverkan. I god överensstämmelse med det ovan sagda står även den erfarenheten, att masspsykoser hemsöker särskilt obildade och på en låg kulturnivå levande människor. Dessa är mera likartade, och den ringa individuella differentieringen underlättar individernas kollektiva sammansvetsning, vilket i sin tur gör de obildade massorna mera tillgängliga såväl för imitation som suggestion.

Forna tider, särskilt medeltiden, har uppvisat otaliga fall av masspsykos. Till detta fenomen hörde exempelvis sådana folkrörelser som tarantismen i Italien och S:t Veitsdansen i Tyskland. Föregångna av musikanter, dansade de av tusen hemsökelser, krig, pest och andra olyckor utmattade och förryckta människorna i hundra- och tusental genom byar och städer, och de flesta, som såg dessa hoppande och vilt gestikulerande personers dans och underliga rytmiska åthävor eller lyssnade till pipornas gälla melodier, rycktes med och slöt sig till den förvirrade massan, oförmögna att motstå suggestionens makt. Och så dansade tusen och åter tusen, tills de, halvdöda av ansträngning omhändertogs.

Andra yttringar av masspsykos anknyter mera otvetydigt till vissa kulturperioders vidskeplighet och religiösa övertro. Hit hör de föreställningar om "djävulens regemente" och "färder till Blåkulla", som på häxeriprocessernas tid utgjorde det allmänna samtalsämnet bland höga och låga, stora och små. Inte minst i Sverige nådde den skräck, som därvid infekterade massorna, en sådan höjd, att barn och vuxna greps av besatthet och trodde sig av häxorna föras till Blåkulla. Masspsykos i form av besatthet var alltifrån medeltiden och långt in i senare tid en vanlig form av andlig smitta, för vilken människor i alla länder och kanske särskilt i de katolska varit utsatta.

Dylika besatthetsepidemier grasserade på 1600-talet i en mängd nunnekloster i Frankrike, och oftast var kvinnornas anfäktelse starkt sexuellt färgad. Naturligt nog blev vid ett par tillfällen yngre prästmän med fördelaktigt utseende utpekade som upphov till djävulsanfäktelsen och fick med livet plikta för det intryck de gjort på sina systrar. Här bör även påminnas om, att masspsykoser bland primitiva utomeuropeiska folk, till exempel ainufolket i Japan, ännu förekommer, påminnande om de dansepidemier, som under medeltiden hemsökte Europa.

Källor

Masspsykos i Nordisk familjebok (2:a upplagans supplement, 1925)