Matt Hamill

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
USA Matt Hamill
Matt Hamill cropped.jpg
Personlig information
Fullt namn Matthew Hamill
Smeknamn The Hammer
Födelsedatum 5 oktober 1976 (37 år)
Födelseort Loveland, Ohio
Längd 1,85 m (6 ft 0,8 in)
Vikt 93 kg (205 lb)
Viktklass Lätt tungvikt
Teknik brottning, boxning
Aktiva år 2005–2011
Matcher i Mixed martial arts *
Totalt: 14 V: 10 F: 4 O: 0 NC: 0
Vinst Utgång Förlust
71% 10 Totalt 4 29%
6 KO/TKO 2
0 Submission 0
4 Poäng/övrigt 2

Matt Hamill, född 5 oktober 1976, är en amerikansk brottare och före detta mixed martial arts-utövare som mellan 2006 och 2011 gick 13 matcher i organisationen Ultimate Fighting Championship (UFC) och vann 9 av dem. Hamill är döv sedan födseln. Inom brottning är hans främsta meriter en guld- och en silvermedalj från 2001 års deaflympics. Under MMA-karriären besegrade han bland andra Mark Muñoz, Keith Jardine och Tito Ortiz.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidigt liv och brottarkarriär[redigera | redigera wikitext]

När Matt Hamill var åtta månader gammal märkte hans föräldrar att han var döv.[1] När han var fyra år gammal tog hans styvfar, som var brottningstränare på en high school, med honom till en brottningsträning. När man märkte att Hamill hade talang för sporten fick han fortsätta träna med barn i sin egen åldersgrupp.[1] Under sina år i college vann Hamill NCAA:s mästerskap i div 3 vid tre tillfällen (1997, 1998 och 1999). Ett par år senare deltog han vid 2001 års deaflympics och vann där guld i fristil och silver i grekisk-romersk stil.[1]

MMA-karriär[redigera | redigera wikitext]

Hamill gick sin första professionella MMA-match i augusti 2005. Därefter blev han uttagen att delta i säsong 3 av UFC:s realityserie The Ultimate Fighter. Hamill tränade under programmet under Tito Ortiz, före detta UFC-mästare i lätt tungvikt. Efter att ha tagit sig till semifinal tvingades dock Hamill dra sig ur tävlingen på grund av skada.[1] Detta till trots blev han erbjuden ett kontrakt med organisationen och han debuterade på The Ultimate Fighter 3 Finale i juni 2006 och besegrade då Jesse Forbes via teknisk knockout. Han vann därefter sina två nästkommande matcher i organisationen innan han bokades in att möta Michael Bisping som vann The Ultimate Fighter 3. Matchen var jämn och Hamill förlorade för första gången i karriären via ett kontroversiellt delat domslut.[2] På grund av det kontroversiella domslutet bokades ett returmöte in till UFC 78 men Hamill tvingades lämna återbud på grund av en knäskada.

I september 2008, på UFC 88, mötte Hamill Rich Franklin, före detta UFC-mästare i mellanvikt. Hamill och Franklin var goda vänner och hade tidigare tränat ihop när Franklin var regerande UFC-mästare.[3] Franklin dominerade matchen och vann när domaren stoppade matchen i den tredje ronden. Förlusten var ett steg bakåt för Hamill men han vann sina två nästkommande matcher och i december 2009 bokades han in att möta obesegrade Jon Jones. Efter att Jones dominerat inledningen av matchen och tagit ner Hamill på marken träffade han Hamill med flera otillåtna armbågsslag. Efter att domaren särat de båda kunde matchen inte återupptas på grund av att Hamill ådragit sig huvudskador och en axelskada. Domaren bedömde att huvudskadorna, som åsamkats genom Jones otillåtna armbågsslag, var orsaken och diskvalificerade Jones och tilldelade Hamill segern.[4] Domslutet var kontroversiellt och Jones överklagade beslutet utan framgång.[5] Hamill uttalade sig efter matchen och sade att "han [Jones] förlorade inte den här matchen och jag vann den inte" angående det kontroversiella domslutet.[6]

Hamill besegrade sedan The Ultimate Fighter-alumnen Keith Jardine och före detta mästaren i tungvikt Tito Ortiz. Segern mot Ortiz blev Hamills femte raka seger. Detta gjorde att hans status i UFC höjdes och han bokades in att möte Quinton JacksonUFC 130 den 28 maj 2011.[7] Innan matchen var Jackson rankad som världens fjärde bästa lätt tungviktare av Sherdog medan Hamill inte placerade sig på topp 10-listan.[8] Jackson besegrade dock Hamill via ett domarbeslut efter att ha vunnit samtliga tre ronder.

Den 6 augusti 2011 förlorade Hamill mot Alexander GustafssonUFC 133. Efter förlusten meddelade Hamill via sin officiella hemsida att han slutar tävla inom MMA.[9]

Tävlingsfacit[redigera | redigera wikitext]

Resultat Facit Motståndare Metod Event Datum Rond Tid Plats Noteringar
Förlust 10-4 Sverige Alexander Gustafsson TKO (slag) UFC 133: Evans vs. Ortiz 6 augusti 2011 2 3:41 USA Philadelphia, USA
Förlust 10-3 USA Quinton Jackson Domslut (enhälligt) UFC 130: Rampage vs. Hamill 28 maj 2011 3 5:00 USA Las Vegas, USA
Vinst 10–2 USA Tito Ortiz Domslut (enhälligt) UFC 121: Lesnar vs. Velasquez 23 oktober 2010 3 5:00 USA Anaheim, USA
Vinst 9–2 USA Keith Jardine Domslut (majoritetsbeslut) The Ultimate Fighter: Team Liddell vs. Team Ortiz Finale 19 juni 2010 3 5:00 USA Las Vegas, USA Fight of the Night
Vinst 8–2 USA Jon Jones DQ (otillåtna armbågar) The Ultimate Fighter: Heavyweights Finale 5 december 2009 1 4:14 USA Las Vegas, USA Jones blev diskvalificerad efter otillåtna armbågsslag.
Vinst 7–2 USA Mark Muñoz KO (spark) UFC 96: Jackson vs. Jardine 7 mars 2009 1 3:53 USA Columbus, USA Knockout of the Night
Vinst 6–2 USA Reese Andy TKO (slag) UFC 92: The Ultimate 2008 27 december 2008 2 2:19 USA Las Vegas, USA
Förlust 5–2 USA Rich Franklin TKO (spark) UFC 88: Breakthrough 6 september 2008 3 0:39 USA Atlanta, USA
Vinst 5–1 USA Tim Boetsch TKO (slag) UFC Fight Night: Florian vs. Lauzon 2 april 2008 2 1:25 USA Broomfield, USA
Förlust 4–1 England Michael Bisping Decision (delat) UFC 75: Champion vs. Champion 8 september 2007 3 5:00 England London, England
Vinst 4–0 USA Rex Holman TKO (slag) UFC 68: The Uprising 3 mars 2007 1 4:00 USA Columbus, USA
Vinst 3–0 USA Seth Petruzelli Domslut (enhälligt) Ortiz vs. Shamrock 3: The Final Chapter 10 oktober 2006 3 5:00 USA Hollywood, Florida, USA Fight of the Night
Vinst 2–0 USA Jesse Forbes TKO (slag) UFC: The Ultimate Fighter 3 Finale 24 juni 2006 1 4:47 USA Las Vegas, USA
Vinst 1–0 USA Robert Hitte TKO (slag) XFO 7 27 augusti 2005 1 1:52 USA Island Lake, USA

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] ”Matt Hamill: Raw (Part 2 of 4)”. mmajunkie.com. Arkiverad från originalet den 2013-01-04. http://archive.is/fHKHW. Läst 26 maj 2011. 
  2. ^ ”Questionable verdict”. sports.yahoo.com. http://sports.yahoo.com/box/news?slug=ki-bispinghamill090907. Läst 26 maj 2011. 
  3. ^ ”Matt Hamill: Raw (Part 3 of 4)”. mmajunkie.com. Arkiverad från originalet den 2012-05-25. http://archive.is/GZ4c. Läst 26 maj 2011. 
  4. ^ ”Jon Jones Disqualified for Illegal Elbow, Matt Hamill Wins”. mmafighting.com. http://www.mmafighting.com/2009/12/05/jon-jones-disqualified-for-illegal-blows-matt-hamill-wins/. Läst 26 maj 2011. 
  5. ^ ”Jon Jones Loses Hamill Appeal”. heavy.com. http://www.heavy.com/mma/2009/12/jon-jones-loses-hamill-appeal/. Läst 26 maj 2011. 
  6. ^ ”Even Matt Hamill says he didn't win fight over Jon Jones”. sports.yahoo.com. http://sports.yahoo.com/mma/blog/cagewriter/post/Even-Matt-Hamill-says-he-didn-t-win-fight-over-J?urn=mma-207885. Läst 26 maj 2011. 
  7. ^ ”Matt Hamill replaces Thiago Silva, faces "Rampage" Jackson at UFC 130”. mmajunkie.com. Arkiverad från originalet den 2012-05-25. http://archive.is/vFgS. Läst 26 maj 2011. 
  8. ^ ”Sherdog Official Mixed Martial Arts Rankings”. sherdog.com. http://www.sherdog.com/news/rankings/3/Sherdog-Official-Mixed-Martial-Arts-Rankings-32057. Läst 26 maj 2011. 
  9. ^ ”UFC's Matt Hamill announces retirement”. mmajunkie.com. Arkiverad från originalet den 2012-05-25. http://archive.is/8ZGe. Läst 9 augusti 2011.