Maud Olofsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Maud Olofsson


Ämbetsperiod
6 oktober 2006–29 september 2011
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Thomas Östros
Efterträdare Annie Lööf

Ämbetsperiod
6 oktober 2006–5 oktober 2010
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Bosse Ringholm
Efterträdare Jan Björklund

Ämbetsperiod
19 mars 2001–23 september 2011
Företrädare Lennart Daléus
Efterträdare Annie Lööf

Ämbetsperiod
2002–2011
Valkrets Västerbottens län

Född 9 augusti 1955 (59 år)
Arnäsvall, Ångermanland
Politiskt parti Centerpartiet
Yrke Partiordförande
Webbplats Centerpartiet.se

Maud Elisabeth Olofsson, född Olsson 9 augusti 1955 i Arnäsvall, Arnäs socken i Ångermanland, är en svensk politiker (centerpartist). Hon var partiledare för Centerpartiet mellan 19 mars 2001 och 23 september 2011, hon var riksdagsledamot mellan 2002 till 2011 och var näringsminister mellan 2006 och 2011. Mandatperioden 2006-2010 var Olofsson även vice statsminister.

Olofsson meddelade den 17 juni 2011 att hon i september 2011 skulle ställa sin plats som partiordförande till förfogande, och den 23 september efterträddes hon av Annie Lööf.

Maud Olofsson är sedan 2012 ordförande i branschorganisationen Visita.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Maud Olofsson växte upp i Högbyn i Arnäs församling, Örnsköldsviks kommun. Familjen var aktiv i centerrörelsen. Fadern Harald var oppositionslandstingsråd i Västernorrlands län och nära vän med Thorbjörn Fälldin. Hon är gift med Rolf Olofsson (född 1948), pensionerad personalchef i Robertsfors kommun. Paret har tre vuxna barn och är bosatt i Högfors i Robertsfors kommun i Västerbottens län. Maud Olofsson har ingen akademisk utbildning, utan enbart gymnasial sådan. En av hennes två bröder, Dan Olsson, är idag[när?] oppositionsråd i Örnsköldsvik.

Politiskt engagemang[redigera | redigera wikitext]

Olofsson gick tidigt med i Centerpartiets Ungdomsförbund, CUF. 1974 till 1978 arbetade hon som CUF-ombudsman i Norrbotten för att sedan fortsätta som ombudsman för partiet i Norrbotten mellan 1978 och 1981. Från 1981 till 1989 gjorde hon ett längre uppehåll från arbetsmarknaden för att bli trebarnsmamma. 1989 började hon jobba som projektledare för "Robertsfors kvinnor mot år 2000", ett projekt som hon avslutade 1991.

Från 1992 till 1994 var Olofsson sakkunnig i Arbetsmarknadsdepartementet hos Börje Hörnlund, för att sedan återvända till Västerbotten som ansvarig för landsbygdsfrågor på länsstyrelsen under ett år. 1995 var hon EU-utredare för norra 5b-regionen,[1] och fram till 1997 arbetade hon som EU-samordnare på länsstyrelsen i Västerbotten. 1997 blev Maud Olofsson verkställande direktörHushållningssällskapet i Västerbotten. Detta arbete avslutade hon när hon den 19 mars 2001 valdes till partiordförande i centerpartiet – den åttonde i ordningen.

Näringsminister och vice statsminister[redigera | redigera wikitext]

Maud Olofsson inträdde i regeringen Reinfeldt som näringsminister och vice statsminister den 6 oktober 2006. Som näringsminister ansvarade Olofsson för frågor rörande näringslivsutveckling, basindustri, konkurrenspolitik, behovsmotiverad forskning och utveckling (inklusive bland annat rymdfrågor), statlig ägarpolitik, regional utvecklingspolitik, turism, gruv- och mineralpolitik samt energipolitik. Efter riksdagsvalet 2010 förlorade Olofsson posten som vice statsminister till folkpartiledaren Jan Björklund.

Nuonaffären[redigera | redigera wikitext]

När statliga Vattenfall i februari 2009 köpte det holländska energibolaget Nuon för 97 miljarder kr föll detta under näringsdepartementets ansvarsområde.[2] Köpet orsakade en politisk storm[2] när det 2013 stod klart att förvärvet var ett fiasko som redan kostat 37,5 miljarder kronor,[3] och VD fick avgå.[3] Fredrik Reinfeldt hävdade först att frågan var "helt hänvisad till ansvarigt statsråd"[2] och försökte lägga skulden på Olofsson, då sedan ett par år borta från politiken, och Per Bolund (mp) KU-anmälde Olofsson för hennes hantering av affären.[4] Senare kunde TV4 publicera ett internt dokument som visade att statsministern godkänt affären[5] och diskuterade Nuon med övriga partiledare i alliansen den 11 februari 2009.[2] I maj 2014 kritiserades Maud Olofsson av KU för brister i den gemensamma beredningen, den interna informationen samt dokumentationen i samband med regeringens hantering av köpet. Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna reserverade sig mot beslutet.[6]

Analyser och kommentarer om Olofsson[redigera | redigera wikitext]

I en analys 2011 sade KG Bergström att hennes största insats för borgerligheten var att hon verksamt bidrog till Allians för Sverige. I det egna partiet åstadkom hon omfattande omprövningar av politiken, bland annat en kontroversiell omprövning av frågan om kärnkraft som troligen skadade partiet. Han sade också att det som knäckte Maud Olofsson som liberal ikon var FRA-debatten. "Då tappade hon sin liberala gloria och det innebar början till slutet."[7]

Maud Olofsson har kritiserats av journalister (bland andra Johan Zachrisson Winberg på Uppdrag granskning och Tomas RambergEkots lördagsintervju) för att inte alltid svara på de frågor som journalister ställer.[8][9][10] Efter ett framträdande i Aktuellt i samband med Konstitutionsutskottets kritik i köpet av Nuon uppmärksammade flera medier att Olofsson upprepade gånger vägrade att svara på den enda fråga som alla ville ha svar på.[11][12]

Hon har delvis argumenterat för en omläggning av den svenska modellen, vilket har fått Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider att beteckna henne som nyliberal.[13]

Maud Olofsson på Svenska Nationaldagen 2010.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Ett land av friherrinnor[redigera | redigera wikitext]

I juli 2010 släpptes den självbiografiska boken Ett land av friherrinnor där Anna-Karin Hatt, Maud Olofsson och Greger Hatt[14] skriver om det som format Olofssons värderingar och politiska övertygelser. Boken refererar till ett antal närstående, starka kvinnor i släkten som lämnat djupa avtryck under uppväxten och bidragit till hennes engagemang. Noterbart är att boken även publicerats som ljudbok i ett program för Iphone.

Jag är den jag är[redigera | redigera wikitext]

I januari 2014 kom memoarerna Jag är den jag är, om "resan till maktens centrum", skiven tillsammans med Catharina Håkansson Boman och utgiven på Wahlström & Widstrand.[15] Boken är en personlig skildring av vad som krävts för att slå sig fram som kvinna i politiken och ögonblicksbilder av beslutsfattandet från insidan.[16]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Biografi - Maud Olofsson Regeringskansliet. Läst 4 juli 2011.
  2. ^ [a b c d] Storbråk om ansvaret för Nuon-fiaskot, Svenska Dagbladet, 16 februari 2013
  3. ^ [a b] Vattenfalls vd går efter Nuonfiaskot, Svenska Dagbladet, 30 oktober 2013
  4. ^ Nuon-fiaskot fortsätter plåga Vattenfall, Expressen, 23 jul 2013
  5. ^ Reinfeldt godkände Nuon-affären, TV4, 2013-02-14
  6. ^ "KU:s granskning av regeringen klar (uppdaterad)", riksdagen.se, 13 maj 2014. Läst den 18 maj 2014.
  7. ^ KG Bergström i Gomorron Sverige, Sveriges Television, 7 juli 2011.
  8. ^ ”Näringsminister Maud Olofsson i intervju i Medierna 2 maj 2009” (MP3). Sveriges Radio P1: Medierna. 2 maj 2009 (18:50). http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_medierna_090504100016.mp3. Läst 29 maj 2009. 
  9. ^ Bagge, Peter (8 mars 2005). ”Rävspelet efter flodvågskatastrofen”. SVT. http://svt.se/2.26542/1.345385/tsunamin_det_politiska_spelet_050308. Läst 30 maj 2009. 
  10. ^ Ramberg, Tomas (11 oktober 2008). ”Näringsminister Maud Olofsson i Ekots lördagsintervju” (MP3). Sveriges Radio P1: Ekots lördagsintervju. http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_Ekots_lordagsintervju_081011020415.mp3. Läst 1 februari 2010.  (Mediernas exempel vid 28:30)
  11. ^ Ewa Stenberg. "'Obegripligt att hon tackar ja till Aktuellt'", Dagens Nyheter, 14 maj 2014. Läst den 18 maj 2014.
  12. ^ Göran Eriksson. "Man kommer inte undan med lögner", Svenska dagbladet, 14 maj 2014. Läst den 18 maj 2014.
  13. ^ Greider, Göran (8 maj 2009). ”Sveriges Margaret Thatcher”. Metro. http://www.metro.se/2009/05/08/81263/sveriges-margaret-thatcher/. Läst 1 februari 2010. 
  14. ^ Olofsson, Maud; Hatt Anna-Karin, Hatt Greger, Åkerlind Anna-Britta (2010). Ett land av friherrinnor: mina rötter, värderingar och drömmar för Sverige. [Stockholm: Centerpartiet]. Libris 11896709. ISBN 9789163369827 
  15. ^ Olofsson, Maud; Catharina Håkansson Boman (2014). Jag är den jag är. Stockholm. ISBN 9789146224600 
  16. ^ Jag ville verkligen inte bli partiledare, Expressen, 28 januari 2014

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Politiska ämbeten
Företrädare:
Thomas Östros
Sveriges näringsminister
2006–2011
Efterträdare:
Annie Lööf
Företrädare:
Bosse Ringholm
Sveriges vice statsminister
2006–2010
Efterträdare:
Jan Björklund
Partipolitiska uppdrag
Företrädare:
Lennart Daléus
Centerpartiets partiledare
2001–2011
Efterträdare:
Annie Lööf
Företrädare:
Andreas Carlgren
Andra vice ordförande i Centerpartiet
1998–2000
Efterträdare:
Befattningen avskaffades